Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Å är den 26:te bokstafven i det svenska alfabetet och håller i våra dagar på att upptagas i det danska och norska, der, liksom i öfrig europeisk skrift, hittills eget tecken för å-ljud saknats - Å, socken i Östergötlands län - Åbenrå. Se Aabenraa - Åberg, Gurli. Se Ulff - Åberg, Enrique (Henrik) - Åberg, Jon Olof - Åberg, Lawrence Heap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förordats, har den särskildt i Danmark, der den vunnit
myndigheternas understöd, under det att den i
Norge haft sin bästa hjelp i skalderna Ibsens och
Björnsons anslutning till densamma uti deras så
ofantligt spridda skrifter, numera äntligen fått så
fast fot, att dess fullständiga seger blott kan vara
en tidsfråga
Såsom olika arter af å-ljud pläga följande 4 vokaler
(af hvilka dock n:r 3 och 4 ofta rubriceras såsom
o-ljud) uppfattas. 1) Svenskt s. k. slutet å är en
halftrångt labialiserad (med framskjutna läppar och
tämligen stor rundning), hög, spänd bakre dorsovelar
(alltså med samma artikulationsställe som a i tal)
vokal. Detta ljud är nästan specifikt svenskt. Närmast
detsamma torde komma norskans långa å i gå, mål
o. dyl., ehuruväl detta är något mindre trångt. I
svenskt riksspråk förekommer slutet å vanligen
blott såsom långt och starktonigt, t. ex. åra,
båt, gå. I svagtonig ställning utbytes det i regeln
mot öppet å (se 3 nedan), t. ex. påfve: påfvinna,
teolog: teologi. Likaså uttränges det såsom kort
och starktonigt alltmer af öppet å, så att i ett
dialektfritt uttal numera vanligen ingen skilnad råder
mellan gått (ursprungligen med slutet å) och godt,
låck och lock m. m. — 2) Engelskt långt å i law, more
och det dermed väsentligen identiska korta i not, god
är en halfvidt labialiserad, låg, spänd (såsom lång)
eller slapp (såsom kort) bakre dorsovelar vokal. Detta
för engelskan nästan specifika ljud finnes emellertid
i några svenska dialekter (företrädesvis i sydligaste
Sverige), t. ex. sånn, »sand», jå, »jag». — 3) Svenskt
s. k. öppet å är en halfvidt labialiserad (med högst
obetydligt framskjutna läppar), låg, slapp främre
dorsovelar (alltså med samma artikulationsställe
som a i tall) vokal. Väsentligen identiskt är det
norska å i t. ex. godt, sove, det engelska i boy. Det
danska i gå, bog, är en smula vidare; det tyska i
volk afviker genom spänd tungställning. I svenskt
riksspråk förekommer öppet å ymnigt såsom kort (såväl
stark- som svagtonigt), t. ex. åska, ofta, korpral,
lagom. Såsom långt befinner det sig i utdöende
och ersättes alltmer af slutet å (se 1 ofvan),
så att i dialektfritt uttal numera vanligen ingen
skilnad göres mellan kol (ursprungligen med öppet
a) och kål, son och sån m. m. — 4) Franskt å-ljud i
encore, énorme är en vidt labialiserad, låg, slapp
dorsomediopalatal (sålunda med artikulationsstället
något framom vårt a i tall) vokal. Samma uttal
har ofta norskans å före r, t. ex. Norge, torsk,
och förra diftongkomponenten i tyskans neu, säule
o. d. Väsentligen identiskt, troligen dock en
smula längre fram artikuleradt, är det i en mängd
svenska dialekter förekommande s. k. orena å-ljudet,
t. ex. i folk, kol. — Om å-ljudets historia se O.
Ad. N–n.
Å, socken i Östergötlands län, Björkekinds
härad. Areal 2,502 har. 589 innev. (1892). Å utgör ett
konsistorielt pastorat, Linköpings stift, Vikbolands
kontrakt.
Åbenrå. Se Aabenraa.
Åberg, Gurli. Se Ulff.
Åberg, Enrique (Henrik), arkitekt, f. i
Linköping 1841, begaf sig, efter afslutade studier
vid konstakademien i Stockholm, 1869 till Buenos
Aires. Hans framstående begåfning blef der
genast uppmärksammad, och 1874 utnämndes
han till Argentinas »nationalarkitekt» och
chefinspektör för civilingeniördepartementet,
hvilken post han beklädde i tio år. Bland de
många offentliga byggnadsverk han utfört i
Argentiska republiken må nämnas regeringspalatset,
general San Martins grafkapell och flere
hospital i Buenos Aires, vetenskapsakademiens
hus i Cordova och naturhistoriska museet i La
Plata. Dessutom har han derstädes byggt en
stor mängd privata palats, herrgårdar och
villor. För att rädda sin angripna helsa inlade
han 1884 sin afskedsansökan, och 1886 inskeppade
han sig till Italien, der han gifte sig med
en finska och nu är bosatt i San Remo.
Åberg, Jon Olof, författare af historiska
berättelser för folket, född 1843, son af kyrkoherden
i Förlösa förs. nära Kalmar kontraktsprosten
O. Åberg, har sedan 1872, bosatt i
Stockholm såsom literatör, utgifvit många större
samt ett vida betydligare antal smärre berättelser
med ämnen ur svenska historien, skrifna i
en liflig stil och med omvexling i uppfinningen
samt romantiserade i enlighet med den stora
allmänhetens föga kräsna smak. Sina motiv
hemtar han företrädesvis från Engelbrekts
befrielsekrig, hela storhetstidens örlog på utländsk
mark, finska kriget 1808–-09, våra mer folkliga
konungars karaktersdrag o. s. v. Exempelvis må
nämnas Carl XV:s skyddsling (1872; 3:dje uppl.
1885), Hjeltarne från Savolaks (1875; 5:te uppl.
1890), Banér i säcken (1876; ny uppl. 1884), Karl
XII:s värja (1878; 3:dje uppl. 1884),
Snapphanarne (1882; 4:de uppl. 1890), Svenskarne
på Hammershuus (1882; 3:dje uppl. 1890) och
»Bondpinan» på Rumlaborg (1892). Samlingar
af kortare, ej särskildt utgifna berättelser och
skisser af Å:s hand äro Från skilda tider (1880–-81)
och Svenska bragder skildrade för folket
(1883-–84).
Åberg, Lawrence Heap, filosofisk författare,
född i Stockholm d. 23 Juli 1851,
student i Upsala 1871, filos. doktor 1877, docent
i praktisk filosofi vid Upsala universitet 1878,
har vid sidan af sitt akademiska lärarekall
utvecklat ett omfattande författareskap. Sin
filosofiska bildning har han, såsom lärjunge af S.
Ribbing och C. Y. Sahlin, fått inom den
boströmska filosofiska skolan, men redan från sin
första publikation, Ett försök att uppvisa
darwinismens förenlighet med en rationelt idealistisk
verldsåsikt (1874), har han visat sig
intaga en ganska sjelfständig ståndpunkt. Hans
hufvudsträfvan går dervid ut på att befria
idealismen från dess ännu hos Boström befintliga
rester af begreppsidealism och sålunda utveckla
en rent personlig filosofi, som öfverensstämmer
med den moderna verldsåskådningen rätt fattad.
Bland Å:s vetenskapliga skrifter må här
nämnas Om familjens begrepp och väsentligaste
grundformer (akad. afhandl., Ups. 1877),
Hegels och Boströms rättsfilosofiska grundtankar
(1885), Om sedelagens allmängiltighet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
