Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åkerlera ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af den senares måg Jakob Wattrang samt dennes
slägt till 1752, då det såldes till den bekante
politikern och finansmannen Gustaf Kierman,
hvilkens måg Joh. Diedr. Duvall 1772 sålde detsamma
till grosshandlaren Joachim Daniel Wahrendorff,
i hvars slägt det förblef till frih. Martin
v. Wahrendorffs död, 1861 (se Kanon, sp. 170,
174, och Wahrendorff). Det ofvergick derefter till
bruksegaren Axel von Stockenström och öfverintendenten
M. L. Berg å Näsby samt efter den senares död till
nämnde von Stockenström och f. d. statsministern
grefve Arvid Posse (genom dennes giftermål med Bergs
enka). A. von Stockenströms andel ärfdes 1894 af
hans broder öfverkammarherren, öfversten och chefen
för Svea artilleriregemente H. v. Stockenström.
H. W. W.
Åkerström, Jonas, historiemålare, född 1759 i
Helsingland af allmogeföräldrar, kom vid 18 års
ålder i målarelära i Hudiksvall och derifrån 1782
till Stockholm, der han arbetade hos ämbetsmålaren
Holm. Han biträdde denne vid förekommande
dekorationsarbeten i enskilda hem och skall särskildt
hafva visat skicklighet i blomstermålning. Samtidigt
begagnade han undervisningen vid konstakademiens
läroverk, der han uppmärksammades af dåv. direktören,
C. G. Pilo, samt af lärarna Masreliez och
Sergel. Redan 1783 erhöll han der en mindre
medalj för antikritning. Senare arbetade han under
Desprez vid teaterns dekorationsverkstad och hade
der tillfälle att se kompositionens konst öfvas i
en djerf och rik måttstock. Vid en 1787 anställd
täflan öfver prisämnet »Meleager, som vägrar att
hjelpa sina landsmän i striden» erhöll Å. akademiens
stora pris, och följande år kunde han med ett genom
subskription af enskilda åstadkommet stipendium
anträda färden till Rom, der han sedan med årligt
understöd ur konungens handkassa vistades till
sin död, 1795. Året förut hade han blifvit kallad
till ledamot af konstakademien. — Samtiden väntade
sig mycket af Å. och skänkte hans verksamhet det
lifligaste erkännande: den visade ett vaket öga för
hans förtjenster och blundade för eller märkte ej ens
hans fel. Man lefde i den nyklassiska smakriktningens
tid; man ville i Å:s mytologiska och allegoriska
kompositioner se fullödiga uttryck af tidens ideal,
och man såg dem. Efterverlden dömer, liksom i fråga
om Å:s andlige arftagare Westin, annorlunda. Han
saknar ej en viss kompositionstalang, ehuru af föga
individuel halt, i mycket påminnande om Desprez och
Masreliez, t. o. m. om Ehrensvärd och Sergel i dennes
teckningar. Äfven hos Å. visar sig denna egenskap,
företrädesvis i teckningar och laveringar (Meleager, i
akademiens ego; många andra arbeten i Nationalmuseums
samlingar), mera sällan i målning (Kleobis och
Biton, Säfstaholmssamlingen). Hans oljemålningar
skildra eljest vanligen antika kärleksscener, med
nakna figurer, inspirerade, som det vill synas, af
antika kaméer och gemmer: Venus, Anchises och Amor,
i Nationalmuseum, Amor och Psyche, Amor och Venus,
Hebe och Gany-medes,Endymion och Diana, Bacchus
och Ariadne, Cephalus och Procris, i enskilda
samlingar. Färgen är porslinsartad, teckningen långt
ifrån korrekt. Modelleringen saknar energi;
uttrycket är sökt och enformigt. Å:s konstnärsbana
blef visserligen tidigt afbruten, men man kan
dock betvifla, att han egt synnerligen stor
utvecklingsmöjlighet. Hans bildningsbehof var
tydligen ringa, liksom hans energi och sjelfkritik.
Upk.
Åkertionde. Se Tionde.
Åkervindan. Se Convolvulus.
Åkervädd. Se Trichera och Vädd.
Åkerö, gods i Bettna, Halla och Björkviks
socknar, Oppunda och Jönåkers härad, Södermanlands
län, ligger naturskönt å den af Yngarn kringflutna
Åkeröns östra ände och omfattar 17 1/9 mtl, som 1890
voro taxerade till 417,000 kr. Å. är ett urgammalt
herresäte; af dess egare skola 19 hafva tillhört
Svea rikes råd. Riksdrotseten Ulf Karlsson (en
tillbakaseende ulf), som dog 1285, är den äldste
kände egaren. Å. kom sedan till Vinstorpa-slägten,
slägterna Natt och Dag, Svarte Skåning, Lilje,
Tott samt, genom Anna Klementsdotter Hogenskilds
giftermål 1537 med riksrådet Nils Pedersson
(Bielke), till Bielke-slägten, i hvilkens ego gården
stannade i 150 års tid. Derefter kom godset 1745
till slägten Sparre och löstes 1748 af Åkerös
namnkunnigaste egare, kanslipresidenten grefve
K. G. Tessin, gift med grefvinnan Ulrika Lovisa
Sparre. Han nedsprängde 1750 i sjön den förra
manbyggnaden, som uppförts på 1520-talet och är
afbildad i Dahlbergs »Suecia», för att bilda grund
till en parterr framför nuvarande boningshuset,
ett tvåvånings stenhus med två tvåvånings flyglar
af trä. Tessin lät uppföra det efter ritning af
Hårleman och praktfullt inreda det samt förvarade
der större delen af sina dyrbara samlingar, som nu
äro nästan alldeles förskingrade. Äfven jordbruket
satte han i stånd. Han måste 1769 sälja Å. till sin
svåger öfverståthållaren grefve A. Wrede-Sparre, som
ärfdes af sin måg, Tessins systerson, Sveriges siste
rikskansler, grefve Fr. Sparre. Tessin arrenderade
sedermera på lifstid Å., dog der 1770 och ligger
begrafven i Bettna kyrka. Nuvarande egare är
f. d. öfverstelöjtnanten frih. S. Leijonhufvud. B. S.
Åkeshof, gods i Bromma socken, Sollentuna härad,
Stockholms län, 10 km. från Stockholm, hette
ursprungligen Norksby, men fick sitt nuv. namn
efter riksmarskalken frih. Åke Axelsson (Natt och
Dag, d. 1655), som bebyggde gården med ett stort
stenhus, troligen detsamma, som ännu qvarstår, och
gaf den namn efter sig. Å., som omfattar 5 5/8 mtl,
tax. till 200,000 kr., eges nu af E. W. Burmester.
B. S.
Åke Svensson, sektstiftare. Se Akianer.
Akianer (åkeaner), en separatistisk sekt inom Elmeboda
församling i Småland, som uppkom 1784 under ledning af
bonden Åke Svensson i Östergöl, efter hvilken sekten
fick sitt namn. Denna rörelse stod troligen i något,
om också ej omedelbart och direkt, sammanhang med
den religiösa väckelse, som i dessa trakter uppstått
genom Peter Murbeck i Fridlefstad och Anders Elfving i
Vissefjerda. Rörelsen började så, att den ofvannämnde
Åke Svensson, sedan han sjelf erfarit en kraftig
väckelse, kände ett behof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
