Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likheter med språket i Sverige, särskildt
Roslagsdialekten. Detta gäller i synnerhet
Fasta Å. Sålunda iakttager man der högsvenskt
långt a (ofta), ett tämligen spetsigt långt u,
»labio-gutturalt» sch-ljud, superlativ på -ist (jfr
Schagerström: »Vätömålet», i »Sv. landsmålen», bd
II). Allmännare utbredda öfver det åländska området
äro det ständigt öppna ö-ljudet (jfr Vätömålet) samt
det postdentala d (i Finland så godt som öfverallt
supradentalt); likaså klingar den åländska accenten
i fortlöpande tal icke »finsk»; af rospiggens allmänt
bekanta bruk eller missbruk af h kunna spår förmärkas
på Å. Anmärkas bör vidare, att den i Finlands svenska
folkdialekter allmänt förekommande förbindelsen kort
vokal + kort konsonant i hufvudtonig stafvelse icke
återfinnes på Å. I vissa fall har konsonantljudet
förlängts, der riksspråket företer lång vokal,
t. ex. bitte = bitit, finnu = fena (i östra skärgården
och Kökar). Dock är åländskan obestridligen att
räkna till de finländska dialekterna. De enskilda
orden uttalas alltid, fristående, med finsk accent;
bestämda vidfogade artikelns -n i fem. sing. och
neutr. plur. har bevarats; ljudförbindelserna mbl,
mbr, lg, rg äro i de mera fornartade dialekterna
allmänna; gammalt ld bibehålles utan assimilation
o. s. v. Sitt förråd af ord, som icke återfinnas i
riksspråket, synes åländskan mestadels hafva gemensamt
med öfriga svenska dialekter i Finland. I allmänhet
öfverensstämmer folkspråket på Å. närmast med de
vestfinska (och österbottniska) dialekterna. Det
eger s. k. tjockt (kakuminalt) l samt r- och
l-supradentaler; k, sk och g förmjukas framför
len vokal äfven uti inljud (utom på Fasta Å., hvars
språk i ytterst hög grad påverkats af de bildades
tal, samt i Föglö); bestämda vidfogade artikeln är i
sing. för starka maskulina -in, för starka feminina
-en o. s. v. Med Närpesmålet i Österbotten har språket
i Å:s östra skärgård och Kökar de mouillerade l-
och w-ljuden gemensamma; dessa ljud äro af hög
ålder. Med Vöråmålet i Österbotten förete samma
dialekter äfvensom Föglömålet den likhet att äfven
starka feminina i plur. utgå på -or (t. ex. ängor,
kärngor). — Under inflytande af de bildades språk
hålla de gamla diftongerna i åländskan på att
försvinna; på Fasta Å. och på Föglö hafva de redan
för lång tid tillbaka öfvergått till enkla vokaler. —
Jfr A. Karsten: »Om Kökarsmålet» (i »Sv. landsmålen»,
46:te h.), med hvilket folkspråket i Å:s hela östra
skärgård (Kumlinge, Sottunga, Brändö) mycket nära
öfverensstämmer. H. B.
Åland, socken i Upsala län, Hagunda härad. Areal
3,727 har. 424 innev. (1892). Annex till Skogs-Tible,
Upsala stift, Hagunda kontrakt.
Ålands haf, den del af Östersjön, som begränsas i
ö. af åländska ögruppen och i v. af Upland. Norra
delen benämnes (Södra) Qvarken. Se vidare Östersjön.
Ålandsrot. Se Alant och Inula.
Ålberga, gods i Kila socken, Södermanlands län, vid
Virån, omfattar 6 1/8 mtl, tax. till 355,500 kr. (1892),
jämte såg, qvarn och tegelbruk m. m., tax. till 32,600
kr. Förr fanns der ett stångjernsbruk, anlagdt af
bröderna de Besche 1644,
senare en spiksmedja, men nu är all bruksrörelse
nedlagd. Å. hade till senare hälften af 1700-talet
samma egare som Näfveqvarn och har sedan 1800-talets
början tillhört slägten Sederholm.
Ålborg. Se Aalborg.
Ålbäkbukten. Se Aalbæk-bukten.
Ålderdom. Se Senescens.
Ålderdomsbrand. Se Brand 2.
Ålderdomsförsäkring är den art af försäkring,
som afser att åt den försäkrade bereda understöd
på ålderdomen. Understöden utgå i form af lifräntor
eller pensioner. Ålderdomsförsäkringen är egentligen
ett slag af invaliditetsförsäkring, då nämligen
hög ålder medför större eller mindre invaliditet,
eller oförmåga till arbete. — Staten har i många
fall ansett det vara angeläget att träda emellan för
anordnandet af en tryggad ålderdomsförsäkring. Så
upprättades i Frankrike genom en lag af d. 18 Juni
1850 en lifränteanstalt på statens bekostnad och
under dess garanti samt hufvudsakligen afsedd för
de mindre bemedlade. Denna anstalts verksamhet är
f. n. reglerad genom en lag af d. 20 Juni 1886. I
England har man genom en lag af d. 14 Juli 1864,
som numera ersatts af en ny af d. 18 Aug. 1882,
anordnat en lifränterörelse genom postverket, som
meddelar lifräntor till belopp från 1 till 100 pund
st. I Sverige har, utom den pensionering, som från
det allmännas sida eger rum för personer anställda
i allmän tjenst, staten genom sjömanshusen och
handelsflottans pensionsanstalt i vissa afsenden sörjt
för smärre ålderdomsunderstöd åt sjöfolk. I öfrigt är
ålderdomsförsäkringen i Sverige hittills nästan helt
och hållet lemnad åt den privata företagsamheten. Utom
de enskilda lifförsäkringsbolagen, hvilka nästan
samtliga meddela lifränteförsäkringar, har
inom landet ett ej obetydligt antal lifränte- och
kapitalförsäkringsanstalter uppstått. Den äldsta
af dessa är den, som upprättades i Stockholm 1850,
och till hvars organisation bidrag lemnades af
statsmedel. Insättningarna i dessa anstalter äro
vanligen till såväl belopp som tid beroende af
insättarens fria skön. Till en del anstalter äro
bidrag att påräkna från för ändamålet donerade
fonder. Den s. k. Fosterländska föreningen erlägger
för i Stockholm bosatta obemedlade personer,
som i lifränte- och kapitalförsäkringsanstalten
derstädes insätta medel för att bereda lifränta,
förvaltningsafgift samt för insatser, ej
öfverstigande 50 kronor, tjugu procent såsom premium.
Då det såväl för det allmänna som för den
kroppsarbetande befolkningen är af vigt, att densamma
icke på ålderdomen faller den allmänna fattigvården
till last, har flerestädes i senare tider uppstått
tanken på en genom statens försorg ordnad lagstadgad
l. obligatorisk ålderdomsförsäkring. I Tyska riket
har man genom en lag af d. 22 Juni 1889 infört en
obligatorisk invaliditets- och ålderdomsförsäkring för
arbetare, som äro anställda hos arbetsgifvare. Denna
försäkring handhafves af försäkringsanstalter,
upprättade af en eller flere förbundsstater eller
högre kommuner, och försäkringsafgifterna erläggas
till hälften af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
