Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen / 447-448 (1894) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ångpanna ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

borthuggna bakgaflar, så att de båda få ett gemensamt
förbränningsrum. J. F–m.

Ångplog. Se Plog, sp. 1404.

Ångpump. Se Pump.

Ångqvarn. Se Qvarn.

Ångsignalapparater. Se Ljudsignaler och
Mistsignalapparater.

Ångskjutvapen, kanoner och gevär, för hvilka
icke krut, utan ångtryck nyttjas till projektilens
framdrifvande. Till fästningsförsvaret konstruerade
den franske generalen Girard flere batterier
ångkanoner (med 6 pipor), hvilka nyttjades
vid försvaret af Paris 1814 mot de allierade,
men förstördes före stadens intagande, för
att ej deras konstruktion skulle blifva känd
af fienden. Girards maskiner kunde utslunga
ända till 1,800 kulor i minuten med 1,000 stegs
skottvidd. — I Adelaidegalleriet i London visas
som ett egendomligt konstverk ett af den engelske
uppfinnaren Jacob Perkins 1824 utstäldt
ånggevär. Detta har endast en pipa, betydligt längre
och gröfre än ett för krutladdning konstrueradt
gevärs, för att ångans tryck skulle kunna bättre
tillgodogöras. Pipan står i förbindelse med en
ångpanna, och alltsammans transporteras på ett
underrede med hjul. Med pipan är förenadt ett rör för
kulorna, så att dessa genom en ventil kunna nedfalla i
pipan. Vapnet kunde skjuta 420–1,000 skott i minuten.
H. W. W.

Ångskåp och ångbad. Se Bad, Varmluftsbad.

Ångspruta, en med ångkraft drifven maskin, hvars
uppgift i första hand är att medelst vattenbegjutning
släcka vådeld (jfr Eldsläckning). Den består af tvänne
hufvuddelar: ett ångpumpverk och en snabbuppeldad
ångpanna. Dessa äro antingen stationära, då hela
det område, som skall skyddas, kan nås med slangar,
utan att verket behöfver flyttas, eller ock — såsom
vid transportabla ångsprutor —

Transportabel ångspruta från Ludvigsbergs verkstad.

placerade på en vagn eller i en
särskildt för ändamålet byggd ångbåt
(»sjöångspruta»). Vattengifningsförmågan hos
transportabla ångsprutor kan variera mellan 300 och
5,000 liter i minuten. — Uppfinningen af detta vigtiga
eldsläckningsredskap tillkommer John Ericsson, som
under sin vistelse i England 1829 uppgjorde förslag
att drifva en brandspruta med ånga, och som redan
s. å. tillsammans med maskinfabrikanten J. Braithwaite
i London tillverkade den första ångsprutan. Den nya
uppfinningen vann till en början föga erkännande;
men i Amerika, dit den snart banade sig väg, förstod
man att bättre uppskatta ångsprutans
stora betydelse, och en följd deraf blef att John
Ericsson sedermera i New York fortsatte sin verksamhet
äfven såsom konstruktör af ångsprutor. Först 1858
började i England tillverkningen af dylika sprutor
att upptagas, af Shand, Mason & C:o och sedermera,
1861, af Merrywether & Sons. I Sverige började
tillverkningen af ångsprutor efter amerikansk modell
1876 vid Ljusne mekaniska verkstad. Sedan dess
har Ludvigsbergs mekaniska verkstad i Stockholm
särskildt egnat sig åt fabrikation af ångsprutor
och dervid lyckats åstadkomma ett fabrikat, som är
fullt jämförligt med de förnämsta utländska firmors.

1. Ångström, Anders Jonas, universitetslärare,
fysiker, född d. 13 Aug. 1814 vid Lögdö bruk i
Medelpad, der fadern då var brukspredikant, blef
student i Upsala 1833, filos. doktor 1839 och docent i
fysik 1840. Under året 1842 vistades han å Stockholms
astronomiska observatorium hos prof. Selander och
blef 1843 astronomie observatör i Upsala. Åren 1843
och 1844 uppehöll han sig i München för att hos
prof. Lamont å observatoriet Bogenhausen inhemta
dennes metod att anställa magnetiska mätningar samt
utförde dylika observationer under hemfärden i Paris,
Bruxelles, Göttingen och Köpenhamn. Han tjenstgjorde
som examinator i matematik i studentexamen från 1845
till 1857, vikarierade såsom professor i astronomi
1846–47 och tidtals, under prof. Ad. Svanbergs
sjukdom, på 1850-talet såsom prof. i fysik samt
utnämndes efter Svanbergs död till professor i
fysik 1858. Såsom nyutnämnd professor hade Å. att
ombesörja inredningen af den för det fysiska
kabinettet nyinrättade lokalen i den kemiska
byggnaden i Karolina-parken samt dit öfverflytta
instrumentsamlingen från dess förra, högst otjenliga
lokal i öfre våningen af det gamla konsistoriihuset
invid domkyrkan. Till Tyskland och Frankrike
företog han resor 1859 och 1866, hufvudsakligast för
instrument-uppköp, men vid senare tillfället äfven för
att i Paris med dervarande normalmått komparera de
för fysiska kabinettet i Upsala nyanskaffade måtten
för metern och kilogrammet, samt 1867 för likartadt
ändamål i gemenskap med prof. Ad. Nordenskiöld för
Vetenskapsakademiens räkning. Å. anlitades vid flere
tillfällen såsom komitéledamot. Så t. ex. var han
1869 ledamot af den komité, som hade att ordna den
ekonomiska förvaltningen vid Upsala universitet,
och innehade till sin död ordförandeplatsen i den
nyinrättade drätselnämnden. Han deltog likaledes i
den komités arbeten, som 1873–74 hade att omarbeta
universitetsstatuten och stadgan för examina inom
filosofiska fakulteten, samt var flere år ledamot
af styrelsen för Ultuna landtbruksinstitut,
stadsfullmäktig 1868–73, akademiens rektor 1870–71
och sekreterare i Vetenskapssocieteten i Upsala från
1867 till sin död. Han afled i Upsala d. 21 Juni 1874.

Under sin första akademiska tjenstetid kunde Å. nästan
odeladt egna sig åt vetenskaplig forskning, enär
akademiadjunkterna — och till dem kunde astron.
observatorn räknas — på den tiden icke hade någon
undervisningsskyldighet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>