Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ämnesomsättning. Inom den lefvande djur- och växt-organismen försiggå ständigt tvänne jämsides förlöpande serier af kemiska processer: assimilations- och desassimilationsprocesser - Ända, sjöv., en synnerligen ofta använd benämning på tåg af snart sagdt hvilken längd och groflek som hälst - Änder. Se And - Ändmorän, geol., den ofta vall- eller åsformade sammanhopning af grus, stenar och block, som bildats framför och på änden eller afsmältningsranden af en glacier eller inlandsis. Se Morän - Ändtarm (rectum), anat., hos menniskan den nedersta, omkr. 16 cm. långa, mot bäckenets bakvägg belägna delen af tarmen (tarmkanalen) - Ändtarmsstynget. Se Styngflugor - Ändvända, sjöv., ombyta ändarna af ett tåg - Ängar, landtb., utgöra de till en landtegendom hörande jordområden, å hvilka skördas gräs eller andra foderväxter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vegetabilierna, som utgöra källan för kolhydraten.
Å andra sidan är känslan af mättnad beroende på
magsäckens utspänning, och många personer äro vana
vid en jämförelsevis skrymmande föda. Vidare måste
födan anrättas på ett tjenligt sätt, försättas med
kryddor, så att den blir aptitlig, framkallar en
tillbörlig sekretion af matsmältningsvätskor och
derigenom bättre tillgodogöres. — En uttömmande
behandling egnas frågor, som beröra ämnesomsättning,
i tvänne arbeten af prof. R. Tigerstedt: »Fysiologiska
principer för kroppens näring» (1887) och »Grundsatser
för utspisningen i allmänna anstalter» (1891). J. E. J–n.
Ända, sjöv., en synnerligen ofta använd
benämning på ett tåg af snart sagdt hvilken längd
(dock inom 100 famnar) och groflek som hälst,
kablar och smäckra linor dock undantagna. Med
lösända förstås ett sådant tåg, som ej tillhör
fartygets »fasta tackling» eller »löpande gods»,
utan kan få användas till förefallande behof.
R. N.
Änder. Se And.
Ändmorän, geol., den ofta vall- eller åsformade
sammanhopning af grus, stenar och block, som bildats
framför och på änden eller afsmältningsranden
af en glacier eller inlandsis. Se Morän.
E. E.
Ändtarm (rectum), anat., hos menniskan den nedersta,
omkr. 16 cm. långa, mot bäckenets bakvägg belägna
delen af tarmen (tarmkanalen). Den är i jämförelse med
den närmast ofvan belägna delen af tarmen tämligen rak
(deraf dess latinska namn), men är ändock krökt både
sagittalt och frontalt, så att t. ex. bl. a. den
nedre änden, som öppnar sig i stolgången, kröker
bakåt. I sin öfre sträcka delvis täckt af bukhinnan,
går den längre ned bakom blåsan hos mannen, bakom
lifmodern och slidan hos qvinnan, hvadan dessa
organ i viss mån kunna undersökas och behandlas från
ändtarmen. I ändtarmen finnas några tvärgående veck,
af hvilka ett är permanent, från höger framåtgående;
detta gör stundom hinder vid lavemang, om icke
pipen införes bakåt och mot venster. I ändtarmen
formas tarminnehållet till uttömning. Detta ligger
vanligen der en tid, tillbakahållet af den tjocka,
involuntära ringmuskulaturen vid tarmens öfvergång
i huden och af en voluntär ringmuskel (sfinkter)
i denna; det ökas der småningom, tills mängden
varder så stor, att känslan af »trängning» gifver
signal att tiden är inne till dess afförande. —
Såväl det naturliga uppehållet af exkrementen i
svag tarm och under årens lopp som i synnerhet ett
ofta försummadt aflägsnande af dem vålla tryck å
tarmväggens kärl (vener) och hinder i blodets jämna
gång derstädes; deraf uppstå stundom kollossala
utvidgningar på dessa kärl, inåt eller utåt eller
bådadera, hvilka smärta samt slutligen brista och
blöda (se Hemorrhoider). Slemhinnevecken i sjelfva
analöppningen blifva stundom säte för små sår, som
kunna förorsaka häftiga smärtor. I sammanhang dermed
kommer slutmuskeln i ett tillstånd af ständig kramp,
som kan göra en operation nödvändig. I omgifningen
af ändtarmens nedre del utveckla sig stundom
abscesser. Öppnar sig en sådan abscess samtidigt inåt
tarmen och utåt
genom huden, uppstår en analfistel. Dessa fistlar
läkas ej utan operation. Hos barn, som lida af
kronisk tarmkatarr (se d. o.), händer det, att en del
af ändtarmen pressas ut genom analöppningen
(ändtarmsframfall). Medelst tryck af fingret införes det
framfallna tarmstycket, och man söker att med en
särskild bandapparat förhindra återupprepandet af en
dylik prolaps. Ändtarmens slemhinna bildar ej sällan
utgångspunkten för kräftsvulster. Af synnerlig vigt
är att i tid upptäcka tillvaron af en dylik svulst,
för att den må kunna aflägsnas, innan svulstbildningen
öfvergripit på andra organ. Förstoppning i förening
med smärtor samt afgång af blod genom stolgången
äro tecken, som böra föranleda en undersökning af
läkare. Jfr Anus. J. E. J-n.
Ändtarmsstynget. Se Styngflugor.
Ändvända, sjöv., ombyta ändarna af ett tåg, så att
akterhandsparten blir förhandspart, på det slitningen
må bli jämnare fördelad och tåget således längre
tid må kunna användas för det afsedda ändamålet.
R. N.
Ängar, landtb., utgöra de till en landtegendom
hörande jordområden, å hvilka skördas gräs eller andra
foderväxter, som lämpa sig för beredningen af hö eller
torkadt kreatursfoder. Naturliga ängar kallar man
de gräsbärande marker, hvilka ej blifvit uppodlade
och särskildt besådda med foderväxtfrön, utan äro af
naturen bildade och följaktligen sjelfsådda. Upplöjer
man jorden och brukar den till en början såsom
åker för odling af säd samt derefter gödslar och
besår densamma med mångåriga gräs och foderväxter,
säges man bilda artificiella l. konstgjorda ängar,
som i dagligt tal äfven kallas vallar, ängsvallar,
foderväxtvallar och gräsvallar. I äldre tider hade
de naturliga ängsmarkerna i Sverige en betydligt
större utsträckning än för närvarande. Numera äro
de till största delen uppplöjda och förvandlade
till åkerfält, sedan byarna blifvit skiftade
och gårdarna utflyttade till sådana marker, som
förut icke varit »lagda under plogen». I de norra
provinserna förekomma dock naturliga ängar ännu till
betydligt omfång. Dessa ängar äro ännu vanligen så
sidlända och vattendränkta, att de icke lämpa sig
för uppodling till åker. Sådana vattensjuka ängar, som
vanligen innehålla moss- och dyjord samt till största
delen äro beväxta med starrgräs och fräkenarter,
kallas också mader, kärrängar eller starrängar. Som
de ofta äro omgifna af skog och myrmarker, kallar
man dem jämväl skogsängar, myrslogar o. s. v., till
skilnad från de mera höglända och fasta ängarna, som
ligga närmare gårdar och odlade sädesfält samt derför
benämnas hemängar, hårdvallsängar m. m. De naturliga
ängarna utmärkas deraf att de bära en stor mängd
olika gräsarter och örter i omvexlande blandning. På
senare tider har man med konst försökt att likaledes
bilda s. k. permanenta vallar med begagnande af en
stor mängd gräsarter, klöfverväxter och andra till
kreatursfoder lämpliga örter i blandning. På somliga
ställen inom Sverige förekomma naturliga ängar,
som äro berömda för sin rikedom på växtarter af olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
