Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ärftlighet. Såsom fall af ärftlighet betecknas i det dagliga lifvet sådana företeelser som att vissa egendomligheter i kroppsformen, vissa utpräglade naturanlag eller böjelser, vissa missbildningar eller vissa sjukdomsanlag återfinnas hos flere individer med gemensam härstamning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammansatta af ännu enklare organiska element (komplexer
af molekyler), angående hvilkas natur forskningen
dock ännu ej lemnat oss någon upplysning. Ur de döda
cellerna kunna vi isolera en mängd olika substanser,
hvilkas kemiska sammansättning vi med vanliga kemiska
metoder kunna lära känna. Men antagandet att den
lefvande cellen utgör endast en blandning eller
en lösning af ett antal dylika substanser är ej
tillräckligt för att förklara de inom den lefvande
cellen förlöpande processerna. Begreppet molekyl
kunna vi ännu ej omedelbart subordinera under
begreppet lefvande cell. Tills vidare skjuta vi in
dem emellan föreställningen om en »organisk komplex
af molekyler». Dessa molekylkomplexer tillägga vi
förmågan att dela sig, tillväxa genom upptagandet af
nya molekyler och utföra vissa förrättningar. Såsom
exempel på dessa molekylkomplexer kunna
klorofyllkornen i växtcellen anföras. — Vid alla
spekulationer angående ärftlighetens natur har
föreställningen om dylika elementardelar af en cell
spelat en mycket vigtig rol. Man har hänfört de olika
anlagen till dylika molekylkomplexer inom ägget och
spermatozoen. Darwin framställde en hypotes om en
s. k. pangenesis: hvarje cell alstrar på sina olika
utvecklingsstadier s. k. gemmulae, små kroppar,
hvilka sedan cirkulera inom organismen. Ägget och
spermatozoen innehålla en mängd sådana gemmulae,
som förefunnits inom moder-, resp. fader-organismen
och öfverföras till den nya individen. På detta
sätt utöfvar faderns och moderns hela organism ett
inflytande på afkommans utveckling. Åtskilliga
gemmulae utveckla sig ej hos den närmaste afkomman,
utan först hos senare generationer. Denna hypotes
om »pangenesis» stöter på flere svårigheter. De
s. k. gemmulae skulle antagas cirkulera i blodet,
men man kan ej genom blodtransfusion öfverföra
egenskaper från en individ till en annan. Det
väsentliga i pangenesisteorien, nämligen tanken att
vissa materiella delar — molekylkomplexer — från
fader- och moder-organismen medelst könsprodukterna
(spermatozo och ägg) öfverföras till embryot och
bestämma gången af dess utveckling, är upptaget i
senare försök att utreda ärftlighetens natur. Nägeli
framhåller, att af den materia, som ingår i en
lefvande cell, en del kan anses förhålla sig
passivt vid cellens lifsverksainhet. Denna del af
cellmassan, som han kallar näringsplasmat, utgör det
material, som på olika sätt omformas vid cellens
olika förrättningar. En annan del af cellen — det
s. k. idioplasmat — spelar ungefär samma rol som
ett ferment; idioplasmat påverkar näringsplasmat,
bestämmer de förändringar, som detta material
undergår, utan att sjelf dervid förändras. Vid
cellens delning öfvergår idioplasmat oförändradt
till dottercellerna och öfverför dervid modercellens
egenskaper till dessa senare. Idioplasmat antages
af Nägeli förefinnas i organismens alla celler
och medelst könsprodukterna öfverföras från den
ena generationen till den andra. Denna åskådning
förutsätter emellertid, att, på samma sätt som hos
växten en knopp, en lök, en stickling
kan utveckla sig till en fullständig växtindivid,
likaledes hvilken växt- eller djurcell som hälst skall
kunna gifva upphof till en ny individ. Denna förmåga
tillkommer dock endast ett slags celler, nämligen
groddepitelcellerna (se Ägg), från hvilka äggen,
resp. spermatozoerna, leda sitt ursprung. Weismann
antager derför, att af de celler, som utgöra embryot,
endast grodd-epitelet bibehåller i oförändrad form det
ursprungligen i den befruktade äggcellen befintliga
idioplasmat. Inom de öfriga cellerna differentieras
idoplasmat — förlorar utvecklingsmöjligheter,
förenklas till sin byggnad — samtidigt med att
dessa celler antaga allt bestämdare karakterer
af vissa väfnadsceller: nervceller, muskelceller,
körtelceller o. s. v. Af det ursprungliga idioplasmat
i den befruktade äggcellen differentieras en del till
kroppsidioplasma i de olika väfnadscellerna, under
det att en annan del i oförändrad form deponeras inom
groddepitelet såsom groddplasma och öfverföres till
efterföljande generationer. På detta sätt bibehålles
groddplasmats kontinuitet.
R. Hertwig har påvisat, att cellkärnan
innehåller en substans, som möjligen kan identifieras
med idioplasmat, nämligen nukleinet eller kromatinet,
såsom denna substans äfven kallas till följd af sin
benägenhet att upptaga färgämnen. Cellens delning är
alltid förbunden med vissa egendomliga förändringar i
kärnan. Kromatinet anordnas i form af trådslyngor,
s. k. kromosoomer eller kärnsegment. Hvar och en
af dessa bildningar klyfves på längden i tvänne
dottersegment, som skilja sig åt och komma
att ingå i kärnan till hvar sin af de tvänne
dotter-cellerna. På detta sätt fördelas hvarje den
minsta partikel af kromatinet i den ursprungliga
cellen lika på kärnorna i dottercellerna. I kärnan
ligger kromatinet deponeradt, utan att deltaga i
cellens öfriga förrättningar, ända tills cellens
delning inträder. Cellkärnan kan sålunda betraktas
såsom cellens fortplantningsorgan. Spermatozoernas
och äggcellernas kärnor hafva analog härstamning,
nämligen från kärnor i groddepitelcellerna. Vid
befruktningen förenas kärnan från en spermatozo med
kärnan i den mogna äggcellen, och man har visat,
att hvar och en af den befruktade äggcellens
tvänne dotter-celler i sin kärna innehåller lika
mycket kromatin från spermatozoen som från den
mogna äggcellen. — På grund af dessa och andra
iakttagelser angående förloppet vid befruktningen är
man böjd att antaga kromatinet i spermatozoens och
äggcellens kärna såsom det materiella substratet för
ärftliga egenskapers öfverförande. I enlighet med
detta åskådningssätt uppfattar man likheter mellan
individer med samma härstamning såsom ett uttryck för
öfverensstämmelse i kromatin eller groddplasma hos
dessa individer. En musikalisk faders musikaliske
son är musikalisk ej derför att fadern har denna
egenskap, utan derför att groddplasmat hos såväl
fadern som sonen medgifvit denna utveckling af hjerna
och hörselorgan. Variationerna, de individuella
olikheterna, betingas deraf att vid sammansmältningen
af groddplasma från fadern och från modern ett tredje slags
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
