Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Ödmann, Samuel Lorens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
delvis flere uppl.), hvilket i tysk öfversättning
(1786–96) skaffade honom ett ansedt namn äfven
i utlandet. Det följdes af Arabernas seder och
lefnadssätt (1783; bearbet. efter utländsk källa
jämte tillägg). 1784 valdes Ö. till ledamot af
Vet. akad. Vid denna tid öfversatte han några
predikosamlingar, och från 1783 sysslade han under
årtionden med ett säreget slag af skriftställeri
(först för brödfödans skull, då han icke längre
kunde fiska, och sedermera för sitt nöje), nämligen
öfversättning jämte bearbetning af resebeskrifningar
från olika verldsdelar, hvarvid originalen genom
hans sammandragningar, omarbetningar och tillägg
fingo ett ökadt och i ej ringa mån sjelfständigt
värde. Han hade genomläst snart sagdt alla kända
resebeskrifningar alltifrån 1500-talet, och han
hopskref ett resebibliotek af sammanlagdt mer
än 40 volymer. Ö:s resebeskrifningar voro på
sin tid den svenska allmänhetens mest omtyckta
läsning och undanträngde romanläsningen. Göteborgs
Vet. o. vitt. samhälle prisbelönade 1788 hans
skrift Tankar om sättet att förekomma tiggerier
i städerna, i hvilken några framtidstankar finnas
uttalade. Emellertid hade man insett det lämpliga
i att söka bereda honom en bekymmerfriare och mer
fruktbringande verksamhetskrets. 1790 utnämndes
han till kyrkoherde i Gamla Upsala (utan aflagd
pastoralexamen) och s. å. till teol. adjunkt vid
Upsala universitet, tillträdde 1792 och befordrades
1799 till teol. professor, fick 1800 teol. doktors
titel och förordnades 1806 (såsom professor i
pastoralteolologien) till föreståndare för det
teologiska seminarium, som då på hans förordande
upprättades. 1792 hade han insatts i bibelkommissionen
och 1793 i ecklesiastik-komitén (för nya »kyrkoböckers»
författande). I bibelkommissionen buro Ö. och
Tingstadius den drygaste andelen af arbetet, men de
drogo icke jämnt. Tingstadius ville försköna
originalet, Ö. endast förtydliga detsamma, med
varsam hand parafraserande mera dunkla ställen.
I den 1816 utgifna editionen af Nya test. har
Ö. största andelen. I psalmbokskomitén arbetade han
till inemot 1814, då han drog sig tillbaka, missnöjd
med Wallins öfvermäktiga inflytande. Ö. utgaf
år 1798 Försök till kyrkosånger (2:dra uppl. 1806),
innehållande 77 af honom diktade nya (och 8
omarbetade) psalmer, af hvilka 28 fått plats i
1819 års psalmbok. De äro färgade af 1700-talets
religiösa åskådning och röra sig mest kring Guds
allmänna försyn samt maningar till dygd. Man
finner ej hos dem någon starkare innerlighet
eller inspiration, men deremot klarhet och sanning,
trosvisshet och en tadellös språkform. Bäst har n:r 14
(»Fader, under detta namn») bibehållit sig, dernäst
framstå n:r 222, 384 (litania) och 393 (sommaren).
Sjelf musikkännare, räddade Ö. många af våra
äldsta koraler genom att välja versmått efter dem.
Från hans hand härröra jämväl många ännu nyttjade
kyrkoböner och formulär till heliga förrättningar.
Såsom föreståndare för seminariet hade han länge
ensam sig pålagdt att årligen rätta mer än ett
tusental homiletiska krior. Med humoristisk
skärpa utrotade han det löjliga och
förargelseväckande hos den äldre predikostilen, och hans
lärareverksamhet var epokgörande för en sundare
uppsvensk prestbildning. I sin rymliga
sängkammare, som tillika var bibliotek,
föreläste han offentligt i exegetik, och genom
den sannt filologisk-historiska grundval han gaf
åt detta studium samt genom sitt klara och lediga
framställningssätt verkade han reformerande äfven
inom detta ämne. Ö. nedsatte aldrig förnuftet,
men han erkände gränsen för detsamma och vardt ej
någon tviflare. I neologiens och rationalismens
tidehvarf stod han såsom »en förmedlare mellan
en bättre förgången och en bättre kommande tid».
I sitt förhållande till lärjungarna förenade
han strängt allvar med faderlig godhet.
Från sin bädd utöfvade han äfven pastoralvård åt sin
landsförsamling. Under 45 år oafbrutet sängliggande
i 26–28 graders rumstemperatur, utan kroppsrörelse,
utan frisk luft (han tålde ej häller vatten, utan
torkade sig med varma handdukar i st. f. att
tvätta sig), åtnjöt han likväl den förträffligaste
helsa, matlust och sömn — ett fullständigt
undantagsfall i fysiologisk-hygieniskt
hänseende. I detta läge utvecklade han till
det sista en rastlös flit. Den innestängde
följde derjämte med nyfiket intresse den yttre
verldens stora och små tilldragelser, och till honom
buros dagligen alla nyheter. I hans kammare samlades
icke blott lärjungeskaror och resande främlingar,
utan äfven arbetande komitéer; ja der öfvades
hvarje vecka det akademiska kapellet, för hvilket
Ö. var inspektör, så ock qvartettsång, och Upsala
studentsång räknar i sjelfva verket sina anor från
honom (före Haeffner). Redan i skolåren spelade
Ö. flere instrument; han idkade framgent studier
i tonkonsten, och ofta såg man honom röras
till tårar vid läsning af partitur. Obestyrkt är
den vanliga uppgiften att han skulle åtminstone
delvis satt musik till sina tvänne oratorietexter
Försonaren på Golgatha (1809; 4:de uppl. 1831) och
Försonaren på Oljoberget (1815); den förra är tonsatt
af Haeffner och den senare af Frigel. Deremot satte
Ö. musik till flere psalmer. Han vardt ledamot af
Musikaliska akademien, och flere lärda samfund i
in- och utlandet räknade honom bland sina medlemmar.
I Vitt. hist. o. ant. akad. invaldes han 1820.
Han afled i Upsala d. 2 Okt. 1829.
Ö. var i grunden en avtodidakt med skarpt förstånd och
utomordentligt minne. Han egde, enligt Geijers omdöme,
geniets »blick för de naturliga tingens egenheter och
skilnader». På zoologiens område var han utan tvifvel
mest framstående, en linnéan af första ordningen;
han borde hafva varit zoologie professor. I geografi
och etnografi egde han vidsträcktare kunskaper än
mängden af samtida lärde i Europa. Språkstudierna
voro för honom snarare redskap än ändamål, och sjelf
ville han ej heta orientalist. I filosofien var han
ej anhängare af något system. Att han såsom teolog
intog en för sin tid framstående rang, är ofvan
påpekadt. Ö. är en bland de verklige stilisterna inom
svenska literaturen; hans uttryckssätt är korthugget
och kärnfullt, något kantigt, men klart och liffullt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
