Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öland, ö i Östersjön, Götalands och hela Sveriges minsta landskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Öland, ö i Östersjön, Götalands och hela Sveriges
minsta landskap, är beläget mellan 56° 12’ och 57°
22’ n. br. samt 1° 41’ och 0.° 54 1/2’ v. lgd från
Stockholms observatorium. Ön är genom Kalmar sund
skild från fastlandet på ett afstånd af knappt 4
till 25 km. och omgifves i öfrigt af Östersjön. Hela
området, ingående i Kalmar län och stift, utgör
1,345,6 qvkm., hvaraf 1,339,4 qvkm. land och 6,2
qvkm. vatten. Af den ringa vattenarealen upptager
den lilla insjön Hornsviken hälften; vattendragen,
af hvilka ganska många utrinna vid östra kusten, äro
obetydliga. Den i n. n. ö. och s. s. v. långsträckta
ön har en längd af 137 km. och en bredd af högst 16
km. Ön ligger tämligen lågt öfver hafvet, i det att
hela norra delen till en längd af omkr. 60 km. och
östra sidan till öns halfva bredd äfvensom den
sydligaste delen samt en del af den vestra stranden
ej uppstiga till 30 m. ö. h. och det innanför liggande
landet, med en längd af 55 km. och omkr. 5 km. bredd,
höjer sig deröfver till högst 51 m. ö. h. Ö:s fasta
berggrund är bildad uteslutande af lager, som tillhöra
kambriska och siluriska systemen. De till det förra
hörande utgöras af sandstenar och lerskiffrar med
endast högst obetydliga inlagringar af kalk, de
senare åter af enbart kalksten. Följande bäddar hafva,
såsom i petrografiskt och paleontologiskt afseende
olika, blifvit urskilda, a) Sandsten, det understa
lagret, ligger nästan allestädes under hafvets nivå
samt sträcker sig från öns vestkust på hafsbottnen
under Kalmar sund öfver till Småland och bildar der
undergrunden för motsvarande kustremsa. I sandstenens
öfre del hafva anträffats fossil, tillhörande de
äldsta på jorden hittills kända formerna, b) Grön
lerskiffer, rik på fossil, hufvudsakligen arter
af en grupp mycket stora kräftdjur, trilobiter. c)
Skiffrig sandsten. d) Alunskiffer med bollar och lager af orsten.
e) Ceratopygekalk med fosforit. f–k) Vexlande
bäddar af röd och grå ortocerkalk, rik på fossil,
framförallt kännetecknad af den ymniga förekomsten
af stora ortoceratiter. l) Chasmopskalk. Lagerföljden
är fullkomligt regelbunden, men enär lagren slutta
eller stupa svagt mot ö. eller vinkelrätt mot
öns längdutsträckning, gå de äldsta lagren (t.
o. m. alunskiffern och undre röda ortocerkalken) i
dagen på öns vestra kust, de yngsta på östkusten.
Med denna lagrens lutning sammanhänger också det
förhållandet att landet är högst vid eller i närheten
af vestra kusten och derifrån sakta sluttar mot den
östra. Längs öns vestra sida reser sig en brant vägg
af de nästan lodrätt genomskurna berglagren. Detta
är den s. k. vestra landborgen. Inom ungefär
norra tredjedelen af ön stupar denna omedelbart
ned i hafvet, ständigt utsatt för hafsvågornas
nedbrytande verksamhet, men inom öns mellersta och
södra del är den skild från sjelfva stranden genom en
lägre, sakta sluttande strandremsa, delvis ända till
3 km. bred och i allmänhet mycket bördig, enär den
täckes af vittrings- och förstöringsprodukter från de
underliggande lösare lerskifferlagren. Sjelfva den
branta landborgen är äfven här ett resultat af
hafsvågornas eroderande verksamhet, en
strandlinie i fast berg, ehuru från en längesedan förfluten
tid, då hafvets nivå var i motsvarande grad högre än
nu. — Den jämförelsevis jämna platån, som upptager
största delen af öns yta, sträckande sig från vestra
landborgens öfre rand med svag sluttning öster ut,
utgöres af ofvan anförda siluriska kalksten. I norra
delen är denna merendels öfvertäckt af qvartära
jordaflagringar, men inom södra tredjedelen af
ön ligger den nakna kalkhällen i dagen, blottad
på nästan all vegetation, om man frånser några
nära förtorkade grässtrån, som uppspira från
förvittringsgruset i hällens många sprickor. Dessa
trakter, de s. k. allvaren, alfvaren (se d. o.),
hafva flerestädes en bredd af 10 km. Vattnet afrinner
mycket hastigt åt öster. Källor saknas, på ett par
undantag när. Smärre »alfvar» finnas äfven här och der
på nordliga delen af ön. — De lösa jordaflagringarna
bestå på vestra, strandbältet af krosstenslera,
men för öfrigt af grus eller stenblandadt lerigt
grus. Verklig lera förekommer ej i dagen, men
väl under svallgrus. Inom öns nordligaste del
(Böda kronopark) har sand stor utbredning, delvis
hopdrifven till dyner. Gruset är på ytan vanligen
mycket rensköljdt och rulladt. Strandvallar förekomma
ganska allmänt och vid olika höjd öfver nuvarande
hafsyta. Den största, längsta, strandvallen löper
parallelt med östra kusten, på något afstånd från
denna, och benämnes östra landborgen. Den hvilar
flerestädes ofvanpå torf. Föröfrigt utgöres det ganska
bördiga östra kustlandet hufvudsakligen af sand,
blandad med multnad tång. — Ölands kalksten brytes
i flere stenbrott i ganska stor skala och nyttjas
som byggnadssten m. m. På alunskiffern är grundad en
icke obetydlig tillverkning af alun, jernvitriol och
rödfärg vid »Ölands alunbruk», beläget vid vestra
kusten omkr. 18 km. n. om öns södra udde. Landskapet,
af hvars hela areal omkr. 37 proc. äro odlad jord
och öfver 10 proc. naturlig äng, lemnar öfverskott
af såväl spanmål, i synnerhet korn och råg, som
ladugårdens alster, bland hvilka hästar och fjäderfä
äro ganska betydande. I allmänhet är ön numera fattig
på skog, i det att af dess 7,529 har skogsmark inemot
80 proc. äro en kronopark och det återstående är
deladt på 13 af öns 33 landssocknar, af hvilka 20
alldeles sakna skog inom sina gränser. Befolkningens
bästa näringskällor äro jordbruk och boskapsskötsel,
hvartill komma brytning, huggning och slipning af
kalksten äfvensom sjöfart och fiske. Folkmängden
utgjorde vid 1892 års slut 33,274 pers. och har
på de sista femtio åren ökats med endast inemot 8
proc. Ön har en stad, Borgholm, vid Kalmar sund,
med en berömd slottsruin, och en köping, Mörbylånga,
äfvenledes på vestra kusten.
— Den under 1400-talet började sammanfattningen
i ecklesiastikt hänseende af Ö:s socknar i 2 mot
har efterträdts af kontrakt, förut. 4, numera 3
(se Ölands medelkontrakt, Ö:s norra kontrakt och Ö:s
södra kontrakt), men bibehållit sig i den judiciella
och den administrativa indelningen (se Kalmar län,
sp. 92). — Öländingen är visserligen kraftigt byggd och
värderas såsom på samma gång hurtig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
