Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Örnstedt, Frans Joël - 2. Örnstedt, Karl Gustaf - Örnstört. Se Forficula - Öron. Se Hörselorgan och Öronsjukdomar - Öronbikt. Se Bikt - Örongamslägtet, Otogyps, zool., hör till roffoglarnas ordning och foglarnas klass - Öronmakier. Se Galagos - Öronmandlar. Se Mandel 2 - Öronmask, zool. Se Forficula - Öronpolyper. Se nästa art. - Öronsjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kansliråd och d. 16 Juli 1680 hofkansler, på hvilket
ämbete han redan i Dec. 1677 undfått konungens
försäkran. Vid fredsverket i Lund 1679 var Ö. svensk
underhandlare jämte Johan Gyllenstierna; men freden
var ett verk af Gyllenstierna, icke af Ö., hvilken
aldrig representerade statsmannasnillet, men väl
ämbetsmanna-rutinen i förening med noggranhet och
flit. På sådana egenskaper förstod Karl XI emellertid
att sätta värde, och Ö. blef hans man, likasom han
varit faderns. Han dog i Stockholm d. 28 Juli 1685. —
Ö. egde utom andra jordagods egendomen Skottorp
i södra Halland, och hos honom, på nämnda gård,
firade Karl XI sitt biläger med Ulrika Eleonora,
d. 6 Maj 1680. Hjr,
2. Örnstedt, Karl Gustaf, friherre, krigare, den
föregåendes son, f. 1654, var en tid ryttmästare
vid Vestgöta kavalleri, men tog vid krigets utbrott,
1700, transport till Södra skånska kavalleriregementet
såsom major samt blef 1703 öfverstelöjtnant och 1704
öfverste vid detsamma. Ö. kämpade med utmärkelse
i polska kriget (bl. a. vid Klissow, Pultusk och
Punitz) och gjorde derefter det ryska fälttåget. Han
var med i slaget vid Poltava och tillfångatogs
vid den derpå följande allmänna kapitulationen vid
Perevolotjna, d. 1 Juli 1709, men fick hemresa på
sitt hedersord för att utvexlas. Efter hemkomsten
utnämndes han till generalmajor (1711 eller 1712)
samt vardt 1712 generallöjtnant och 1716 general af
kavalleriet. Han tjenstgjorde hufvudsakligen i Skåne,
der han i Juni 1716 för en tid öfvertog kommandot
efter fältmarskalken Gyllenstierna. Antagligen 1717
erhöll han friherrlig värdighet. Han följde 1718
konung Karl till Norge. Ö. åtnjöt stort anseende inom
armén, och man var efter Karls död angelägen att vinna
honom för Ulrika Eleonora och hennes plan på kronan,
en plan, som han afböjde, såframt hon ej afsade
sig enväldet. Han emottog i Strömstad (Dec. 1718)
ej mindre än 4,000 dlr s. m. vid delningen af de
100,000, som då skickats armén. Den 30 Dec. 1718
utfärdades för honom fullmakt som riksråd, men han
mottog aldrig detta ämbete, och han erhöll d. 17
Juni 1719 fältmarskalks fullmakt. Ö., som stod i
ett visst spändt förhållande till konung Fredrik,
tog 1723 afsked ur krigstjensten, slog sig ned på
Skottorp och dog der, ogift, d. 5 Mars 1742. — Hans
kusin, Filip Ö., född d. 22 Febr. 1674, deltog som
officer vid Lifdragonerna, hvilkas chef han slutligen
blef, i Karl XII:s polska och ryska krig, hölls efter
Poltava-slaget i rysk fångenskap till fredsslutet
(1721), blef 1727 friherre och generalmajor af
kavalleriet samt afled, ogift, på Soaris, Finland,
d. 27 Dec. 1739.
Örnstört. Se Forficula.
Öron. Se Hörselorgan och Öronsjukdomar.
Öronbikt. Se Bikt.
Örongamslägtet, Otogyps, zool., hör till roffoglarnas
ordning och foglarnas klass. Buken och benen äro
beklädda med hvitgrått dun, ur hvilket enstaka långa
och smala fjädrar sticka fram. Hufvudet och större
delen af halsen äro nakna. Örongamarna höra till de
starkast byggda gamfoglar (se d. o.). De förekomma i Afrika
och Indien, äro djerfva och tilltagsna samt sky
ej menniskors närhet. L–e.
Öronmakier. Se Galagos.
Öronmandlar. Se Mandel 2.
Öronmask, zool. Se Forficula.
Öronpolyper. Se nästa art.
Öronsjukdomar. Örats sjukdomar äro icke blott de
vanligaste, utan kunna ock blifva de farligaste
sjukdomar, för hvilka menniskan är utsatt. I
sin början äro många af dem lindriga, ja nästan
omärkliga, hvarför de ock nästan alltid förbises
och försummas. Fullt utvecklade, kunna de i flere
afseenden hafva de menligaste följder. Ett barn,
som genom en eller annan öronsjukdom fått sin
hörsel förstörd, har råkat ut för ett svårt hinder
för sin andliga utveckling; förloras hörselförmågan
så tidigt, att barnet ännu ej hunnit lära sig tala,
blir det i regeln döfstumt. Friska hörselorgan
äro så godt som utan undantag nödvändiga vilkor
för att den vuxne individen skall kunna sköta sin
verksamhet i det offentliga lifvet. Det är ej nog
med att öronsjukdomar medföra större eller mindre
döfhet; många af dem äro förenade med en del för
den sjuke högst besvärliga symtom. En hvar har
nog hört talas om öronsusningar, hvarmed förstås
subjektiva hörselförnimmelser af en mängd olika
karakterer (se derom nedan). Dessa susningar,
som ofta förnimmas natt och dag, verka nedstämning
af lynnet och olust för andligt arbete; för många
blifva de en verklig plåga, och det gifves exempel
på att personer, behäftade med dem, i sin förtviflan
begått sjelfmord. Öronsjukdomar med dödlig utgång äro
ingen sällsynthet; de blifva talrikare, ju närmare
man forskar derefter. De lifsfarliga sjukdomar,
som framkallas genom affektioner åt hörselorganen,
äro inflammation i hjernhinnorna samt i hjernans stora
blodledare, hjernabscesser, blodförgiftning och, ehuru
sällsynt, förblödning genom lesion af i närheten af
öronen liggande större blodkärl. — Om öronsjukdomars
vanliga förekomst sväfvar man i allmänhet i fullkomlig
ovisshet. Hos barn t. ex. skrifvas ofta följderna af
en nedsatt hörsel på ett helt annat konto, vanligen
ouppmärksamhetens eller den bristande intelligensens;
man förbiser sålunda roten till det onda. Enligt
i Tyskland gjorda undersökningar höra bland
barn omkr. 30 proc. illa; något lyckligare stäldt
är det dock inom de bättre lottade klasserna. Bland
medelålders personer skall man helt säkert utaf tre
individer finna åtminstone en, som ej längre hör
normalt på ettdera örat. Bland äldre personer äro vi
så vana att träffa många, som höra illa, att vi ej
längre fästa oss dervid. Flere män än qvinnor (3 :2)
hafva skadade hörselorgan. — Få organ äro i så hög
grad som örat utsatta för skadliga inflytanden. En
vanlig förkylning är en bland de oftast förekommande
orsakerna till öronsjukdomar. Dessa äro äfven de
allra vanligaste komplikationer till de flesta
af våra akuta och kroniska infektionssjukdomar,
såsom skarlakansfeber, mässling, influensa, difteri,
nervfeber, syfilis, tuberkulos m. fl. Uti flere yrken
ligger ock en fara såväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
