Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österrikisk-ungerska monarkien, Österrike-Ungern (Oesterreich-Ungarische monarchie, Oesterreich-Ungarn)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tullföreningen efter sina önskningar och omintetgjorde
samtidigt Österrikes planer att reorganisera Tyskland
(se d. o., sp. 1177). I det dansk-tyska kriget
1864 var Österrike Preussens bundsförvant, men de
påräknade gynsamma följderna för Österrike af detta
krig uteblefvo alldeles. Oppositionen mot regeringen
växte alltmer, omöjligheten att centralisera hela den
österrikisk-ungerska monarkien blef allt tydligare,
och då slutligen kejsaren på en resa till Ungern
1865 lofvade att tillfredsställa ungrarna, afgick
Schmerling (Juli 1865). Han efterträddes af grefve
R. Belcredi, hvars mål var att på federalismens väg
åstadkomma en försoning med Ungern. Han började
med att suspendera författningen (»sistirung der
verfassung») d. 29 Sept., till dess förhandlingarna
med Ungern ledt till något resultat. Endast
landtdagarna fortforo att funktionera till stort
jubel för slaverna, som nu hoppades kunna genomdrifva
sina separatistiska sträfvanden. Ungrarna visade
sig mycket misstrogna mot Belcredi och förklarade,
att den enda utgångspunkten för vidare förhandlingar
var 1848 års lagar och egen ansvarig ministèr. Då
regeringen icke ville godkänna detta, kunde
förlikningsförsöket anses misslyckadt. Samtidigt
började tvisten med Preussen om Schleswig-Holsteins
ställning (se Preussen, sp. 234) antaga en alltmer
hotande karakter, i synnerhet då Preussen på
våren 1866 äfven drog fram frågan om Tysklands
enande och vann Italien till bundsförvant. Landets
inre ställning var den mest ogynsamma. Der rådde
hjelplös förvirring. Ungern väntade trotsigt på
tillfälle att vinna hvad det ville. Slaverna voro
likgiltiga, enär de ej fått alla sina nationella
önskningar uppfyllda; tyskarna voro förbittrade
öfver författningens »sistirung». Finanserna voro i
det sämsta skick och armén illa rustad och försedd
med föråldrade vapen. I det krig, som utbröt i
Juni 1866 (se Tyskland, sp. 1179), segrade väl
österrikarna öfver italienarna vid Custozza och
Lissa, men blefvo i stället fullständigt krossade
af preussarna vid Königgrätz. Och detta nederlag
framkallade jubel hos tsjecherna i Böhmen och hos
magyarerna samt föranledde flere tyska landsorter
att hos kejsaren yrka på författningens efterlefnad
och ombyte af ministrar. Under sådana förhållanden
kunde man ej tänka på krigets fortsättande. Genom
fredspreliminärerna i Nikolsburg d. 26 Juli och
freden i Prag d. 23 Aug.
1866 måste Österrike medgifva, att Tyskland
ställdes under Preussens hegemoni, samt dessutom
afstå från anspråken på Schleswig och Holstein och
betala en dryg summa i krigsersättning. Den 24
Aug. s. å. afträdde Ö. till Frankrike Venetien,
hvars förening med konungariket Italien det erkände
i freden med Italien i Wien d. 3 Okt. s. å. — Efter
det olyckliga kriget blefvo slaverna, särskildt
tsjecherna, ännu mer pockande, och nödvändigheten
af en försoning med Ungern blef tydlig för enhvar.
Underhandlingarna härom fördes på ungersk sida af
grefve Andrassy, på österrikisk af den nyutnämnde
utrikesministern von Beust. Genom den nya
författningen af 1867 vann Ungern full inre avtonomi, men
skulle vara förenadt med Österrike, med lika
rättigheter som detta land. Monarkiens namn blef
nu Österrike-Ungern. Det blef nu omöjligt att
längre låta författningen vara suspenderad i
Österrike. Belcredi måste afgå i Febr. 1867 och
fick till efterträdare von Beust, som inkallade
riksrådet i Mars s. å., då förlikningen med
Ungern godkändes. Landets författning ändrades
i några punkter, och konkordatet med påfven
upphäfdes. Författningsändringarna inneburo vissa
eftergifter för de federalistiska åsigterna, i
det landtdagarnas makt blef något större, än den
1861 bestämts. En ny ministèr bildades med furst
K. W. Auersperg såsom chef (d. 30 Dec. 1867),
det s. k. »Bürgerministerium», under det att
v. Beust qvarstod såsom för båda rikena gemensam
utrikesminister. Denna ministèr, hvars chef grefve
von Taaffe var sedan Sept. 1868, lyckades genomföra
flere nyttiga lagreformer, men var dock mycket svag
till följd af de häftiga nationalitetsstrider,
som fortfarande upprörde riksrådet, och som äfven
vållade Taaffes fall i Jan. 1870. Grefve A. Potocki,
som i April s. å. bildade den nya ministèren, lyckades
ej bättre försona tsjecherna, hvilka vid denna tid
delade sig i »gammal-tsjecher» (konservativa) och
»ung-tsjecher» (radikala). Han afgick i Febr. 1871
och fick grefve Hohenwart till efterträdare,
en fullständig anhängare af de federalistiska
principerna. Tsjecherna framlade nu några
»fundamentalartiklar», som gingo ut på att Böhmen
skulle få samma ställning som Ungern med egen ministèr
o. s. v. Detta väckte emellertid sådan förbittring
både bland tyskarna och i Ungern, att Hohenwart
måste afgå (Okt.) och furst Adolf Auersperg öfvertog
(Nov. 1871–Febr. 1879) ledningen. Han lyckades vinna
polackerna och behöfde derefter ej längre frukta
tsjecherna, då hela det tyska författningspartiet till
en början stod vid hans sida. Sedermera följde (d. 12
Aug. 1879) åter grefve Taaffe, som under femton år
lyckades behålla sin ställning, dervid hufvudsakligen
stödjande sig på riksrådets slaviska och klerikala
element, ehuru han äfven fäst afseende vid andra
partiers fordringar. Men då han 1893 framställde
ett förslag om utvidgad rösträtt, öfvergafs han af
sina förra vänner och måste afgå, hvarefter furst
A. Windischgrätz blef förste minister. — Österrikes
ställning till Preussen, som närmast efter kriget var
så fientlig, att man ännu 1870 ämnade understödja
Frankrike i dess krig mot det Nordtyska förbundet,
har sedan fullständigt ändrats. 1871 sammanträffade
Frans Josef och kejsar Vilhelm i Ischl och Salzburg,
och dermed inleddes den nya vänskapen, som medförde
von Beusts afgång (Nov. 1871) och Andrassys utnämnande
till utrikesminister. Äfven Rysslands kejsare slöt
sig till de båda andra (möte i Berlin Sept. 1872), och
så uppstod det s. k trekejsareförbundet, hvars syfte
var fredens upprätthållande. Under det rysk-turkiska
kriget 1877–78 var Österrike-Ungern neutralt, men fick
genom Tysklands förmedling vid Berlinkongressen 1878
rätt att ockupera Bosnien och Herzegovina. Besluten
vid denna kongress,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
