Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östromerska riket (Öst-Rom, Bysantinska l. Grekiska kejsaredömet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gent emot den latinska kristenheten utbildar sig
både i religiöst, politiskt och merkantilt afseende
en allt bestämdare motsats. Leo III Isauriern
(717–741), arabernas store besegrare, var en
utomordentligt kraftig regent och organisatör. Han
upprättade en duglig och stark armé; den berömda
segern vid Akroïnon i Frygien 740 bröt kalifatets
militäriska kraft till abassidernas dagar. Leo
höll noga kontroll öfver ämbetsmännen och vård
om samfärdseln, hvilket gaf den nya dynastien en
ovanligt fast ställning hos armén, byråkratien och den
handels- och industriidkande befolkningen. Särskildt
sökte Leo såsom underlag för arméförvaltningen
förbättra och ordna finansförvaltningen. Kejserliga
finansämbetsmän öfvertogo den befattning, som
förut städernas myndigheter haft med skatternas
upptagande. Bysantinska kejsaredömet var under denna
period näst det arabiska kalifatet i dess tidigare
dagar verldens förnämsta penningmakt. Konstantinopel
var tidens största handelsmetropol, öfver hvilken
den stora handelsvägen mellan Europa och Asien gick
fram. Ensamt från denna stad lär kronan i tullar
m. m. uppburit 110 mill. francs (nuv. myntvärde)
årligen, och samtliga rikets inkomster vid periodens
slut hafva beräknats till öfver 650 mill. Leos
regeringssystem upprätthölls af hans son Konstantin
V Kopronymos (741–775), lika kraftig som fadern, men
våldsammare. Leo III väckte den följdrika bildstriden,
som genom grekiska folkets gamla benägenhet för
teologiskt partiväsende och förbindelsen med en
mängd andra motsatser inom bysantinska samhället
utvecklades till en fanatisk kamp, som djupt ingripit
i statens innersta. Angreppet på bilddyrkan utgick
från sträfvandet att motarbeta den tilltagande
vidskepelse, som fann sitt uttryck bl. a. i relik-,
bild- och helgondyrkan. Men härtill kom äfven
det politiska motivet att blidka den semitiska
befolkningens (i muhammedanismen starkt uttryckta)
hat mot alla religiösa bilder. Ett af senaten
gilladt dekret 726 förbjöd bildernas tillbedjan och
föreskref deras uppsättande så högt i kyrkorna,
att de ej kunde vidröras. Ett uppror föranledde
ett nytt dekret, som påbjöd aflägsnandet af alla
bilder från kyrkor och heliga ställen och deras
öfverstrykande med färg på väggmålningarna. Dermed
var striden mellan ikonoklaster (bildstormare) och
ikonoduler, (bilddyrkare) i full gång. I spetsen
för de förre stodo byråkratien och armén, en god
del af det högre kleresiet och öfver hufvud den
intelligentare bysantinska verlden samt den semitiska
och armeniska befolkningen i östra delen af Mindre
Asien. Bilddyrkarnas skara var den stora massan,
särskildt i det egentliga Grekland, der bildstormen
stötte emot den från antiken ärfda beundran för
plastisk konst. I spetsen gick munkpresterskapet
(särskildt må nämnas den berömde teologen Johannes
Chrysorrhoas af Damaskus, d. 760 i klostret Saba vid
Jerusalem), den högre qvinliga verlden ända upp till
kejsarefamiljens damer och — väl mest af politiska
motiv — påfven i Rom. Under Konstantin V tilltog
striden i bitterhet. Kejsaren
sökte träffa bilddyrkarna genom indragning af kloster
och förföljelse af munkarna; konst och lärda studier
förföllo (högskolan i Konstantinopel med munkar
såsom professorer indrogs). Konstantin genomdref
slutligen på ett allmänt koncilium i Konstantinopel
754, der dock Rom ej var representeradt, de
s. k. Hierionbesluten (efter ett slott beläget på den
asiatiska kusten midtemot hufvudstaden), som fördömde
all form af bilddyrkan och förbjöd tillverkandet
af kyrkliga skulpturverk och bilder. Striden nådde
sin höjd i en sammansvärjning mot Konstantins lif
766, som blodigt straffades, föranledde patriarkens
afsättning m. m. Konstantins son, Leo IV (775–780),
intog en mildare hållning, och dennes enka, Irene
(af en förnäm athensk familj), förmyndare för sin
son Konstantin VI (780–797) och ifrig bilddyrkare,
förde ikonodulerna till seger på det af munkar
beherskade kyrkomötet i Nicaea 787, der äfven
Roms legater voro tillstädes och Hierionbesluten
fördömdes. Irene tvangs af en soldatresning 790 att
lemna makten åt sin son, den tappre och verksamme,
men okloke och trolöse Konstantin. Redan 797 lyckades
den demoniskt hersklystna Irene att störta och
blända sin egen son och sjelf gripa regeringen, till
dess en palatsrevolution 802 förde den i religiöst
afseende tolerante storskattmästaren Nikeforos I på
tronen. Han stupade i strid mot bulgarerna 811. Hans
son Staurakios måste träda tillbaka för sin svåger
Mikael I Rhangabes (811–813), ifrig ortodox och
synnerligen frikostig mot kyrkan. Mikael led svåra
nederlag mot bulgarerna under den förfärlige Krum,
som härjade ända till Konstantinopel, och armén
utropade derför 813 den skicklige armeniske
fältherren Leo V (813-820) till kejsare. Den
kraftfulle Leo följde arméns önskan, då han 815
återupplifvade den slocknande bildstriden och lät en
ny synod i Konstantinopel förnya Hierionbesluten. En
palatsrevolution förde 820 till tronen en för uppror
till döden dömd general, hvars afrättning uppskjutits
till följd af julhelgen. Mikael II Psellos (»den
stammande», 820–829) intog en tolerantare hållning,
men fortsatte företrädarens kraftiga politik för
öfrigt. Mikaels son Theofilos (829–842) var en af
bysantinernas mest begåfvade och bildade kejsare. Hans
uppfostrare och rådgifvare var den lärde patriarken
Joannes Hylilas. Theofilos är känd för sin stränga
rättvisa; han lät afrätta Leo V:s mördare, som fört
hans egen ätt på tronen. Han var ifrig ikonoklast,
men bildstriden hade i detta sista skede ingalunda
samma våldsamma karakter som under Konstantin V:s
dagar. Stridsfrågan beherskade ej sinnena till
samma grad som förr; det högre presterskapet och
den officiella verlden ändrade smidigt ståndpunkt
efter hofvets skiftande kyrkopolitik, under det ingen
egentlig förföljelse oroade massan. Utan svårighet
kunde Theofilos’ enka, Theodora, såsom regentinna
för sin son Mikael III (842–867) omedelbart efter sin
makes död å nyo och för alltid föra bilddyrkan till
seger. Ett koncilium i Konstantinopel återställde
Nicaeamötets beslut samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
