Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Agat ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intresserade till verksamt arbete för denna närings
utveckling inom alla dess områden samt att med
vidmakthållande af ett under alla förhållanden
tillräckligt och effektivt tullskydd för jordbruket
och öfriga näringar verka för att landtbruket
från statsmakternas sida erhåller det stöd,
hvilket det såsom landets hufvudnäring förtjenar,
nämligen i fråga om jordbrukskreditens tidsenliga
ordnande, för afsättningen betryggande export-
och kommunikationsförhållanden, nödiga anslag till
landtbrukets och dess binäringars utveckling, en efter
tidens fordringar lämpad näringslagstiftning och i
allmänhet reformer till jordbrukets och industriens
nytta. Förbundets angelägenheter handhafvas af en
öfverstyrelse, som utgöres af 1 ombud från hvarje
länsförening. Medlemmarna erlägga årsafgift, beräknad
efter en viss procent pr har af deras egande jord,
och länsföreningarna representeras vid förbundsmötena
efter storleken af brukad jordareal. Det har mot
agrarföreningarna, sådana de först framträdde i vårt
land, anmärkts, att jordbrukets intressen i fråga om
tekniska reformer redan med framgång befordras af
hushållningssällskap m. fl. föreningar och att det
vore oklokt att bilda ett särskildt parti för endast
jordbrukstullar, enär detta lätteligen skulle kunna
söndra det protektionistiska partiet, som hittills
arbetat för både jordbruks- och industritullar.
J. Fr. N. E. Ebg.
Agrariska brott (af Lat. agrarius, som afser jorden),
förbrytelser emot jordegares eller deras anhängares
personer eller egendom, af hämdlystnad eller för
att injaga skräck begångna af dem, som lefva under
tryckande jordegendomsförhållanden. Särskildt Irland
har varit skådeplatsen för många och svåra agrariska
brott.
Agrarpolitik (af Lat. agrarius, som hänför sig
till jorden, jordbruket) kallas den gren af den
nationalekonomiska politiken, som afser jordbrukets
främjande och närmast statens uppgift och åtgärder
för denna sak. Statens första agrarpolitiska uppgift
är ordnandet af sjelfva egendomsförhållandena,
agrarförfattningen. Dit hör icke blott lagstiftningen
om arfsrätt till jord, fideikommissarrendelagar,
jorddelning, sammanslagning af hemman, skiften
o. s. v., utan äfven jordegarens eller jordbrukarens
befriande från sådana inskränkningar i hans fria
bestämningsrätt öfver jorden eller från sådana
ekonomiska bördor, som från äldre tider qvarstått
till våra dagar, t. ex. i Sverige grundskatter,
frälseräntor m. m. Men det åligger staten äfven
att befordra jordbrukets idkande dels direkt,
dels indirekt. Det förra sker derigenom att staten
sjelf uppodlar förut öde trakter, att den sörjer
för bevattning eller af dikning, eller lemnar
bidrag eller lån till dylika företag, vidare
genom införsel af ädlare djurarter, anläggning
af stuterier, genom premier för åkerbrukets eller
boskapsskötselns utveckling, genom förhindrande af
införsel af djur från trakter, der farsoter bland
djur förekomma o. s. v. Indirekt har staten att
utveckla jordbruket genom ett rationelt tullsystem,
genom att underlätta jordbruksnäringens kredit, genom
att upprätta läroanstalter för dess olika grenar,
genom att understödja hushållningssällskap och dylika
föreningar, genom att anställa personer, som resa
omkring för att undervisa allmogen i hithörande ämnen,
genom landtbruksutställningar m. m. Agrarpolitiken
blir alltså en lika vidt omfattande som vigtig gren
af statens ekonomiska verksamhet.
Om de hela samhället skakandne agrarpolitiska
striderna i det gamla Rom se Åkerlagar. I det
moderna Europa sysselsatte staten sig i äldre tider ej
synnerligen mycket med agrarpolitiska angelägenheter
Ännu under merkantilsystemets (se d. o.) herravälde
(1600- och 1700-talen), egnades föga uppmärksamhet
åt dem, om än detta system ingalunda fullständigt
åsidosatte den agrariska utvecklingen. Det var först
genom den fysiokratiska skolans framträdande (se
Fysiokrater) i senare hälften af 1700-talet,
som intresset för jordbrukets utveckling blef
större, men framförallt under 1800-talet har detta
intresse blifvit alltmer bestämmande för staternas
inre politik. Hvarje stat hade dervid att utgå från
de faktiskt gifna förhållandena, hvilka voro högst
olikartade. Orsaken dertill är delvis att söka i
folkens äldsta agrarförfattning, som var väsentligen
olika hos de tre hufvudstammarna kelter, slaver
och germaner.
Kelterna besutto jorden såsom »klan» (ätt), hvars
alla medlemmar ansågos härstamma från en stamfader
och derför buro samma namn och lydde under en höfding,
som tillhörde klanens förnämsta familj. Alla klanens
medlemmar voro gemensamt egare af dess jord, hvars
utsträckning på Irland och i Skotland var i medeltal
500 qvkm. Ingen kunde få någon del af jorden till
enskild egendom, utan hvar och en fick sig anvisadt
ett stycke till nyttjande under sin lifstid. Sönerna
ärfde endast faderns lösa egendom. Hvarje klanmedlem
hade att efter sitt jordstyckes storlek bidraga
till höfdingens underhåll, till krig och andra
utgifter. — Hos slaverna var det familjen, som
var jordens egare. Egendomen delades icke, utan
användes gemensamt af hela familjen. En husfader
var detta familjesamhälles ledare, bestämde hvad
en hvar dagligen skulle uträtta, skötte kassan,
köpte och sålde, ehuru efter samråd med de andra
husfäderna, hvilka kunde afsätta honom och välja en
annan ledare. Enskild förmögenhet fanns alltså icke;
endast hvad man förvärfvat genom särskildt arbete,
brölloppsskänker o. d. gick i arf till barnen. Blef
de gifta familjemedlemmarnas antal för stort för att
kunna födas från samma kök, delades familjen, och
en ny »kommunion» (samfällighet) bildades. Uppstodo
derigenom flere kommunioner, så bildades en by, men
ju mer en kommunion utväxte, ju oftare den delades,
dess mindre blefvo hvarje kommunions jordlotter och
följaktligen äfven de enskildes hjelpmedel. Derför
började redan under medeltiden — och den seden
fortfar i Ryssland än i dag — hela byar att
utöfva ett visst yrke vid sidan af åkerbruket:
så finnas byar af korgmakare, smeder, krukmakare
o. s. v. — Sedan 12:te årh. hafva alla nu tyska
slaviska land omdanats genom tyskt inflytande. Hos
den polska adeln har familjekommunionen efterträdts
af familjemedlemmarnas rätt till godtgörelse eller
»apanage» af arfvingen samt arfsrätt. — I Ryssland har
den gamla slaviska familjekommunionen efterträdts af
»mir», d. v. s. bondekommunens gemensamma besittning
af jorden. Denna institution kan spåras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
