Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Agat ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till början af 17:de årh., då lifegenskapen fullt
genomförts. Ett visst antal lifegna bildade då en
kommun med bestämdt jordområde och med solidarisk
ansvarighet för alla utlagor till godsegaren eller
staten. Jorden odlades ej gemensamt, utan var delad
på de olika husfäderna, men denna fördelning gjordes
nu vid hvarje skatterevision, d. v. s. hvart femtonde
år, och när det eljest blef nödvändigt, till följd
af att familjefädernas antal vuxit. »Mir» motsvarar
alltså icke den gamla »familjekommunionen», om
den ock utvecklats ur denna, utan liknar mera det
keltiska klanväsendet. När lifegenskapen upphäfdes
d. 19 Febr. 1861, bibehölls »mir», och jorden eges
alltså icke af bönderna enskildt, utan af kommunen
»mir» samt fördelas liksom förr tid efter annan bland
dess husfäder. — Hos germanerna finnas inga spår
af klan eller familjekommunion, utan hvar husfader
var sjelfständig egare af sitt noggrant fixerade
jordområde. Att detta dock, för såvidt det var ärfd
jord, betraktades arven såsom en ättens tillhörighet
framgår af sådana stadganden, som Uplandslagens
att icke större delar finge borttestamenteras
till kyrkan utan de andra ättmedlemmarnas samtycke
samt af slägtingarnas företrädesrätt att få inlösa
egendomen. Hos germanerna gällde godset såsom en
personlighet med vissa rättigheter och skyldigheter,
oafsedt hvilken ställning egaren innehade.
Under den äldre medeltiden blef lifegenskapen
rådande i de flesta af södra Europas stater, hvilka
ärft denna institution från det romerska riket,
och denna institution utbredde sig småningom mot
norr och öster. I Polen blef den allmän i början
af 1500-talet, i Ryssland ett århundrade senare;
i stora delar af Danmark infördes »vornedskabet»
(se d. o.) mot slutet af medeltiden. Lättandet
af böndernas ställning blef i alla land ett af
agrarpolitikens första mål. Visserligen finner man
åtgärder i detta syfte långt tillbaka i tiden. Så
afskaffade några italienska städer lifegenskapen
redan på 1200-talet och England under Elisabets tid,
men först under 1700-talet vunno dessa sträfvanden
allmännare anslutning (jfr art. Lifegenskap). Men
äfven efter lifegenskapens upphörande qvarstod en
mängd onera af olika slag, som bönderna hade att
utgöra till sina forna herrar, hvilkas eganderätt
till deras hemman i regel icke rubbats genom den
nämnda reformen. Att lätta eller alldeles afskaffa
dessa blef nu agrarpolitikens nästa mål. I Preussen,
der lifegenskapen upphäfts 1807, medgafs 1811 bönderna
rätt att förvärfva jorden med full eganderätt och lösa
sig fria från prestationerna till godsegaren antingen
genom att afträda en del af jorden eller genom att
betala en årlig ränta. Senare förordningar fortgingo
vidare på denna väg; »räntebanker» inrättades för
att underlätta frilösningen, godsegarnas domsrätt
upphäfdes 1848, deras polismyndighet 1872. I Österrike
liksom i de flesta andra tyska land medförde 1848 års
händelser liknande reformer. I England började
man 1836 och 1845 likaledes vidtaga åtgärder för
att bereda bönderna möjlighet att lösa sig från de
på »copyholds» beroende utgifterna till grundegarna
(»freeholders»). Men ingenstädes har agrarfrågan
under senare tiden varit så brännande som på Irland.
Största delen af dess jord är i engelsmännens ego,
och de irländska bönderna äro endast arrendatorer;
dessutom är jorden samlad på få egare. Blott 5,7 proc.
af innev, äro jordegare; och af den odlade jorden,
som skattas till 590 mill. ar, tillhöra 522 mill.
ar 10,000 jordegare. Denna ojämna fördelning af
jorden med åtföljande tryckande arrendesystem,
hvartill kommer den nationella motsatsen mellan
jordegare och jordbrukare, har sedan gamla tider
framkallat icke blott fattigdom och nöd bland de
senare, utan äfven våldsamma strider, som ofta
omintetgjort lag och ordning på ön. Bland de
åtgärder, som Englands parlament vidtagit, för att
råda bot på detta onda, äro följande de vigtigaste.
1848 medgafs det rätt att sälja skuldsatt jord till
katoliker utan hinder deraf att största delen af
sådan jord var fideikommiss. Palmerstons kabinett
genomdref 1860, att arrendevilkoren skulle noga
fixeras i kontrakten, under det att de förut mest
varit grundade på häfd, samt att arrendatorerna skulle
hafva ersättning för gjorda förbättringar. Genom
Gladstones »land-act» af 1870 blefvo arrendatorernas
rättigheter ytterligare ökade. De fingo» bl. a. rätt
att afstå arrendet till annan person. Ännu
vigtigare var den jordbill, som Gladstone genomdref
1881. Enligt den fick hvarje förpaktare, som kände
sig ur stånd att betala arrendet, rätt att hos en
grefekapskommission begära en »billig» arrendesumma,
hvilken, sedan den af kommissionen bestämts, ej fick
höjas inom 15 år. Efter denna tid kan arrendatorn
åter vända sig till nämnda kommission, hvadan det
alltså är denna och icke jordegaren, som bestämmer
arrendet. Rätten att sälja arrendet bekräftades,
och möjligheten att vräka en arrendator, som ej
fullgjorde sina förpliktelser, försvårades. Dessutom
skulle en del af den 1869 afskaffade irländska
statskyrkans gods säljas på billiga vilkor till
irländska förpaktare. — Enligt »lord Ashbournes lag»
1885 lånar staten åt de irländske arrendatorer,
som vilja köpa sina arrendehemman, den derför
nödiga summan mot afbetalning under 45 år enligt
4 proc. ränta. Genom dessa och andra lagar hafva
de irländska förpaktarna i det närmaste vunnit det
mål, som de framställt under slagorden »fixity of
tenure», (arrendets ouppsägbarhet), »fair rents»
(arrendesummans nedsättande), »free sale» (frihet
att sälja arrendet). Dessutom har möjlighet beredts
dem att blifva jordens egare. — Föga bättre än
på Irland äro de agrariska förhållandena uti
Italien. På grund af historiska förhållanden har
en stor del af Italiens jord råkat i adelns eller
kyrkans händer, och största delen af jordbrukarna,
särskildt i slättbyggderna, är blott arrendatorer
i den allra uslaste ekonomiska ställning. Särskildt
gäller detta om Po-slätten. Litet har ännu gjorts
för att förbättra arrendatorernas ställning,
och de svårigheter, som uti Italien möta dylika
reformer, äro icke alla af den natur, att de kunna
undanrödjas blott genom lagstiftning. De ogynsamma
bevattningsförhållandena, särskildt i norra Italien,
göra dyrbara kanalanläggningar nödvändiga och hindra
derigenom uppkomsten af en fri bondeklass, enär de
små egendomarna icke kunna bära dessa omkostnader.
I Sverige har agrarpolitiken haft delvis andra uppgifter
än i nu nämnda land. Lifegenskapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
