Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Assing ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(kollodium-)-plåtar, drifva noggranheten så långt, att exempelvis
hans månfotografier ernådde en skärpa, som tillät
förstoring intill 1/2 m. i diameter och att stjernor
af 9:de storleken kunde fotograferas. Resultaten
af dessa observationer, för hvilkas reduktion
Rutherfurd äfven konstruerade en mikrometerapparat,
hafva först under de sista åren genom Rees,
Jacobi och Davis vid Columbia College i New York
börjat publiceras. Rutherfurd framställde äfven,
1864, det första (med tillhjelp af kolsvaflaprisma
erhållna) fotogram af solspektrum, innehållande
tre gånger så många linier som Kirchhoff-Bunsens
atlas, och ökade än mer, sedan han konstruerat
ett interferensgitter, denna skärpa, som sedermera
först i nyaste tid överträffats af de Rowlandska
fotogrammen af solspektrum. — Utom genom synnerligen
skarpa månfotografier, som blifvit reproducerade i
Nasmyth och Carpenters skrift »The moon: her motion,
aspect, scenery and physical conditions» (1873),
befordrade de la Rue den astrofotografiska forskningen
genom konstruktion af en s. k. fotoheliograf för
regelmässiga fotografier af solen med dess näckar,
facklor och protuberanser, hvilken apparat sedermera
vid de nord-amerikanska Venus-expeditionerna kom
till utsträckt användning. En del af de la Rues egna
solfotografiska undersökningar är publicerad af honom
sjelf jämte Balfour-Stewart och Löwy i »Researches
on solar physics» (1865–68).
Samtidigt med dessa båda mäns forskningar var
W. Huggins i London sysselsatt med undersökningar
öfver fixstjernornas spektra och gjorde dervid
ett försök att för detta slags observationer göra
fotografien tjenstbar. Han erhöll äfven en fotografi
af Sirius’ spektrum, dock så ofullständig, att inga
spektrallinier kunde urskiljas. Det första lyckade
fotografiska stjernspektrum erhöll amerikanen
Henry Draper 1872, nämligen af Vega med 4 synbara
spektral-linier.
Genom upptäckten af de torra (gelatin-) plåtarna
fördes astrofotografien in i ett nytt skede, dels
genom möjligheten att exponera dessa längre än de
våta plåtarna, dels ock genom de torra plåtarnas
större ljuskänslighet. Det var Draper, som 1881
började använda dylika plåtar och dermed dref den
fotografiska skärpan derhän, att han exempelvis
på en fotografi af Orion-nebulosan erhöll intryck
af en stjerna af 15:de storleken. Då denna stjerna
genom okular observation endast med användning af
ett instrument af samma dimensioner som det använda
fotografiska kunde upptäckas, hade fotografiplåten
således nu blifvit lika känslig som ögat.
Att omnämna efter denna epok i astrofotografiens
historia äro Commons (London) fotografi af
Orion-nebulosan, Espins (i »Transactions of the
Liverpool astronomical society», 1884), publicerade
katalog af 500 stjernor, hvilkas relativa ljusstyrka
fotografiskt blifvit bestämd, Isaac Roberts i
Liverpool medelst spegelteleskop utförda fotografier
af Orion-nebulosan och Andromeda-nebulosan, företeende
den finaste detalj och särskildt beträffande
den senare en tydligt spiralformig struktur,
som vid okularinspektion af detta objekt icke
framträder. Dessa båda fotografier hafva reproducerats
i en nyligen af Roberts utgifven astrofotografisk
atlas. Härtill komma Pritchards i Oxford
fotografiska bestämningar af stjernparallaxer
samt undersökningar å det ofvannämnda
Harvard-College-observatoriet under dess
nuv. direktor, E. C. Pickering. De senare
förskrifva sig från 1882 och bestå i fotografiska
positions- och storleksbestämningar af dubbelstjernor
samt i tvänne större fotografiska observationsserier,
omfattande alla himmelens stjernor till en viss
storleks klass från — 25° deklination till nordpolen
(jfr Zonobservationer), den ena serien för deras
fotometriska bestämning och katalogisering, den andra
för erhållande af fotografier af deras spektra. Vid
den senare observationsserien var ett (objektiv-)
prisma af dimensioner motsvarande tubens objektiv
anbragt framför detta, hvilket medför den fördelen
gent emot prismats anbringande vid fokus, att
samtidigt flere stjernspektra — vid ifrågavarande
observationer ofta öfver 100 — erhållas på samma
fotografiska plåt. Med 5 minuters exposition erhöllos
inom 10° omkrets spektra af alla stjernor större än
6:te storleken.
Det afgörande steget för fotografiens systematiska
användning i största utsträckning för astronomiska
ändamål skulle emellertid tagas från Frankrikes
sida. Vid observatoriet i Paris hade assistenterna
Prosper och Paul Henry 1872 påbörjat en serie
(okular-) observationer för fullständigande
af Chacornacs kartor öfver ekliptikan (jfr
Stjernkarta). Detta ansträngande arbete blef dem
öfvermäktigt då de kommo till den trakt af himmelen,
der vintergatan korsar ekliptikan. Der skulle några
af deras kartor af 5 qvadratgraders omfång hafva
kommit att innehålla 15,000–18,000 stjernor. De togo
då sin tillflykt till fotografien och konstruerade,
såsom förut Rutherfurd, ett för kemiska strålar
akromatiseradt objektiv af 16 cm. öppning. Då detta
visade sig synnerligen användbart — det tog stjernor
till 12:te storleken —, tillät observatoriets
direktor, amiral Mouchez, förfärdigandet af ett 33
cm. objektiv. Med detta hade 1886 fotograferats:
1) flere tusen stjernor till 16:de storleken, af
hvilka de svagaste undgå direkt observation under
Paris’ himmel, 2) Orion-nebulosan samt en nebulosa
vid stjernan Maia i Plejaderna, dittills oupptäckt,
men sedermera direkt sedd med refraktorerna i Nizza
och Pulkova, 3) Saturnus’ och Neptunus’ drabant i
alla delar af banan, 4) talrika dubbelstjernor och
stjerngrupper.
Med anledning af dessa framgångsrika undersökningar
vid Paris-observatoriet, för hvilka Mouchez
redogjort i »La photographie astronomique à
l’Observatoire de Paris» (1887), utfärdade franska
vetenskapsakademien på Mouchez’ förslag en inbjudning
till en internationel astrofotografisk kongress. I
denna Conférence internationale astronomique,
som öppnades i Paris d. 16 April 1887, deltogo 22
representanter för Frankrike och 36 delegerade
från 16 andra stater. De vigtigaste resultaten
af öfverläggningarna vid denna kongress, hvars
hufvuduppgift blef att fastställa ett program för
internationel kartläggning af himmelssferen, kunna
sammanfattas i följande punkter: 1) De föreslagna
internationella fotografiska observationerna afse
utförandet af en karta öfver himmelssferen i form
af ett visst antal fotografiplåtar, hvilka samfäldt
omfatta hela sferen. Expositionstiden skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
