Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eldsläckning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej skall blifva för stort användes dessutom en under
marken framdragen isolerad kopparkabel, som vid hvarje
stolpe är satt i förbindelse med den fina tråden. Vid
direkt strömtillförsel blir motståndet i ledaren,
som för strömmen från generatorn till motorn, större
i samma mån den senare aflägsnar sig från den förra,
hvarigenom strömmen försvagas. Af detta skäl kunna
banorna ej utsträckas hur långt som hälst. Skola flere
vagnar drifvas samtidigt, göras banorna vanligen
dubbelspåriga, men två eller flere vagnar kunna
använda samma strömtillförselledningar oberoende
af hvarandra, om blott generatorns spänning ökas i
proportion dermed.
Vid indirekt strömtillförsel placeras på vagnen eller
lokomotivet ett ackumulatorbatteri, som uppladdas
af en någonstädes vid banan uppställd stationär
dynamomaskin. Ackumulatorbatteriet tjenstgör sedan
såsom sjelfständig strömkälla och drifver en vanligen
på samma vagn befintlig motor. Härvidlag behöfvas
sålunda inga särskilda anordningar utöfver de för en
vanlig jern- eller spårväg nödiga, hvarför metoden
med indirekt strömtillförsel af många anses vara
idealet. Stora olägenheter, såsom ackumulatorernas
ringa hållbarhet och stora vigt, måste likväl
aflägsnas, innan jernvägar af detta slag kunna anses
fullt praktiska.
Framför jernvägs- och spårvagnar, drifna med ånga,
varmluft, hästar m. m., hafva de elektriska stora
fördelar: maskineriet, d. v. s. motorn, som i de
flesta fall är placerad under vagnen, borttager ej
något af vagnarnas nyttiga area, manövreringen är
mycket enkel, driftkostnaden ställer sig betydligt
billigare (medeldriftkostnaden för elektriska
spårvägar understiger 24 kr. per vagnkilometer,
under det att motsvarande kostnad för hästspårvagnar
uppgår till 40 kr. eller deröfver) och hastigheten
kan blifva ofantlig, ehuru man ännu ej begagnat sig
mycket af denna omständighet.
Den första elektriska jernbanan anlades af firman
Siemens & Halske vid industriutställningen i Berlin
1879, och 1896 voro i Europa 85 linier, om 7,305 km.,
med 1,371 vagnar öppnade för trafik. I Nord-Amerikas
förenta stater, der den första elektriska banan
anlades 1884, funnos 1896 90 sådana, med 17,300
km. längd och 35,000 vagnar. I Sverige byggdes den
första, endast 3/4 km. långa, elektriska jernbanan
1890 vid Boxholms bruk. Såväl denna som de sedermera
vid några af våra större bruk och sågverk (Korsnäs,
Mon m. fl.) äro afsedda för godstransport. För
persontrafik begagnas endast den 9 km. långa,
i Maj 1895 öppnade linien Stockholm–Djursholm.
J. G. H.
*Elektriska kraftmaskiner, fys., afse antingen alstring
af elektrisk ström genom mekaniskt arbete eller den
elektriska strömmens tillgodogörande för utveckling af
mekaniskt arbete. Maskiner af det förra slaget äro den
magneto-elektriska maskinen och den dynamo-elektriska
maskinen (äfven kallad dynamo l. generator); en maskin
af den senare arten kallas elektrisk motor l.
elektromotor. En elektrisk kraftmaskin består af en
magnetisk del, magnetfältet, och en induktor
l. armatur, äfven kallad ankare (se vidare Armatur
1. Suppl.). Anordningen måste vara sådan, att den
ena af dessa hufvuddelar kan försättas i rörelse,
vanligen i rotationsrörelse. Om magneto-elektriska och
dynamo-elektriska maskiner se Induktion 2 och
Induktionsapparater. Då den i en magneto- eller
dynamoelektrisk maskin alstrade strömmen sträfvar
att vrida induktorn mot rörelseriktningen, är det
tydligt, att ett visst mot det elektriska arbetet
svarande mekaniskt arbete erfordras för att hålla
induktorn i rotation. På grund af denna strömmens
förmåga kan derför vid en sådan maskin induktorn
bringas i rotation genom att en elektrisk ström
insläppes i dess trådlindning. Maskinen förmår
då uträtta ett mot den använda strömmen svarande
belopp af mekaniskt arbete och kallas på detta sätt
använd elektromotor. K. W–in.
Elektriska ledningar,
anordningar, som tjena till att föra den elektriska
strömmen från det ställe, der den alstras, till
det ställe, der den skall användas. För sådana
ledningar måste användas ämnen, genom hvilka
elektriciteten kan fortplanta sig, såsom metaller,
kol e. d., med ett gemensamt namn kallade »ledare»
för elektricitet. Ledarna, vanligen i tråd- eller
skenform, måste, tillsammans med de apparater, som
alstra och använda elektriciteten, bilda en sluten
krets. I vissa fall, såsom vid elektriska jernvägar,
inom telegrafien och, ehuru nu för tiden mera sällan,
inom telefonien, låter man jordmassan, hvilken äfven
kan anses som ledare för elektriciteten, utgöra en del
af den slutna kretsen. — Till elektriska ledningar
nyttjas företrädesvis koppar, emedan denna metall
(jämte silfver) erbjuder det minsta motståndet mot
strömmens fortplantning. För större hållfasthets
skull, i synnerhet då ledaren utgöres af en tråd, som
fritt spännes mellan tvänne fästpunkter, nyttjas ofta
ledningar af jern eller af kopparlegeringar, såsom
aluminium-, kisel- och fosforbrons. Den sistnämnda
erbjuder väsentliga fördelar såväl genom sin stora
hållfasthet som genom sin betydande ledningsförmåga
för elektriciteten. — Hvarje elektrisk ledning
måste väl isoleras från omgifvande föremål genom
ämnen, som ej kunna leda elektriciteten, emedan
eljest en del af strömmen skulle söka sig andra
vägar tillbaka till strömkällan och sålunda ej
blifva till någon nytta. Med hänsyn till sättet
för en lednings isolerande kan man särskilja:
luftledningar (ledningar, fritt spända i luften),
underjordiska ledningar (nedlagda i marken eller i
vatten) samt ledningar framdragna inom byggnader. —
Luftledningar behöfva isoleras endast vid sina
fast- eller stödpunkter genom s. k. isolatorer,
hattar af porslin, mera sällan af glas, som vanligen
göras i paraplyform med dubbla instjelpningar, så
att den på deras yta sig afsättande fuktigheten
ej skall leda strömmen till den krok (bär-jern),
på hvilken isolatorn fastsättes. Isolatorernas
bär-jern fästas antingen å byggnader, der de, om de
äro många, samlas å på taken resta jernställningar
(»galgar»), eller på särskilda i jorden nedsatta
stolpar af impregneradt trä eller af jern. För
strömmar med hög spänning erfordras bättre isolation,
hvarför porslinsisolatorerna i dylika fall invändigt
förses med en eller flere rännor, hvilka fyllas med
isolerande olja. — Underjordiska ledningar måste vara
isolerade efter hela sin längd, och utgöras derför
af kablar, hvilka vanligen bestå af en eller flere
från hvarandra isolerade kopparkärnor, omgifna med
ett isoleringsmedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
