Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Abessinien (äfven Abyssinien), arabiska Habesch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Afrikas Schweiz", hvilket, uppfylldt med gräsbevuxna
och skoglösa högslätter af 2,000 à 2,300 m. höjd,
från väster höjer sig i terrasser, men i öster
brant sänker sig mot de låga kustlanden Samhara
och Adal. Man kan säga, att hela det abessiniska
berglandet består af en mängd större och mindre
tafelländer och tafelberg, ur hvilka erosionen
utarbetat mångfaldiga tinnar, spetsar, torn och
pelare af de mest fantastiska former. Några af
dessa tafelländer motsvara hela landskap, i hvilka
de bebodda orterna ligga ganska högt öfver hafvet,
Gondar t. ex. 1,900 m., Adua 1,945 m. De ganska
vanliga "ambas" äro små taflar, som antingen
bestå af röd eller grå sandsten, kvarlefvor af ett
vidsträcktare tafelområde, eller också af vulkaniskt
material. Verksamma vulkaner förekomma ej numera,
men vulkaniska stenarter från äldre tider äro mycket
vanliga och bestämma, jämte gammalkristalliniska,
landets geologiska karaktär. Topografiskt kan man
skilja mellan berglandskapet Kaffa i s., Sjoa i ö.,
Amhara i v. och Tigre i n., hvartdera uppfylldt af
flera högslätter. De högre bergstopparna hålla sig i
alla landskapen ungefär vid samma höjd, mellan 3,000
och 4,000 m., men dock finnas toppar på öfver 4,000
m., såsom i landskapet Godsjam inom den stora Nilbågen
och särskildt i Tigre vid öfre Takazze, där i
höglandet Simen ("kallt land") toppen Ras Dasjen når
4,620 m. Icke mycket mindre är den västligare toppen
Buahit (4,529 m.). Evig snö synes ej förekomma i A.,
om än ett och annat snötäcke ibland kan ligga kvar
öfver sommaren. I skönhet kunna Abessiniens berg
ej täfla med Alperna, men däremot göra de många
terrasserna, de egendomligt formade topparna och
tornen ett ovanligt intryck. De många dalarna ha
i regel samma form: öfversta delen af dalsidorna
är mycket brant, därpå följa terrassformigt öfver
hvarandra liggande platåer, och slutligen dalbottnen,
mångenstädes af vulkaniska bergarter, hvari floderna
gräft sig djupa, smala bäddar.
Utom den sydöstra delen, som sänker sig mot Indiska
oceanen, har hela A. sin lutning åt n. v. och v. och
tillhör därför Nilens vattenområde. Bland de betydliga
floder, som upprinna på Abessiniens berg och tillföra
Nilen vatten, är Abai hufvudfloden. Den upprinner
s. om Tsana, hvilken den genomflyter, och utträder
vid dess sydöstra strand. I landet Fasogl antager
Abai namnet Bahr-el-asrak (Blå floden), genomrinner
Dar Sennaar och förenar sig med Bahr-el-abjad
(Hvita floden) vid Kartum. Den har ett mycket klart
blåaktigt vatten, bildar en mängd vattenfall samt
upptager många, ehuru föga bekanta, floder. Takazze
är A :s andra hufvudflod. Den upprinner på berglandet
Lasta, genomflyter i sitt öfre lopp en öfver 600
m. djup bergsklyfta med nästan lodräta sidor,
nedgår till sumplandet i n. v. och förenar sig
under namnet Setit med Atbara. Dessutom må nämnas
Marib och Havasch, hvilka i likhet med A:s öfriga
floder äro bergsströmmar, vattenfattiga under den
torra årstiden, men utomordentligt våldsamma under
regntiden. Bland sjöarna i A. är Tsana (se d. o) den
största. I sydliga delen af A. ligger sjön Suai och
slutligen Abhebad, omgifven af en utomordentligt
fruktbar trakt, oasen Ausa, som årligen af den
öfversvämmande sjön täckes af ett lager svart gyttja,
liknande Nilens. A. är synnerligen rikt på varma
källor.
Klimatet erbjuder stora växlingar. Vid bergskedjornas
fot och i de djupa dalarna råder en nästan
kväfvande hetta, under det att högslätterna hafva
ett behagligt tempereradt klimat. Landet kan därför
med afseende på luftstrecket delas i tre regioner:
1) Kolla, som sträcker sig till isotermen för 20°,
d. v. s. till omkr. 1,700 m. höjd, med tropisk
växtlighet; 2) Voina Dega, den omfångsrikaste zonen,
till isotermen för 16°, eller till en höjd af 2,400
m., det odlade landet; 3) Dega, de oftast skoglösa
höglanden, som dock alstra spannmål ända till 3,900
m. höjd, eller 7° årsmedeltemp. Regntiden på låglandet
varar från april till september, på högslätterna från
juli till oktober. Snögränsen ligger 4,600 m. öfver
hafvet, men endast några få punkter nå så högt.
Växt- och djurvärlden är synnerligen rik och lika
omväxlande som luftstrecket. I dalarna är växtligheten
tropisk såväl till arternas mångfald som till
individernas utveckling. Ebenholts-, mekkabalsam-,
gummi- och pappersträd, oliv, juniperus, gurunöt-träd,
olika ceder-arter och sykomorer bilda vidsträckta
skogar i midtlandet. I fjäll-landet trifvas de
europeiska sädesarterna samt durra och sesam; i de
lägre trakterna odlas bananer, oranger, granatträd och
dadelpalmer. Bomullsbusken, indigo, saffran, sockerrör
samt medicinalväxter frodas i mängd i den tropiska
värmen. Högtrakterna uppfyllas af den vildt växande
kaffebusken, hvars hemland är södra A. (landskapet
Kaffa, däraf namnet kaffe). – Djurvärlden i de
låga, heta och fuktiga trakterna liknar det öfriga
mellersta Afrikas. Där lefva elefanten, noshörningen,
flodhästen, vildsvinet och flere slags rofdjur. Hyenan
är en verklig landsplåga. Lejonet påträffas i Samhara
och sibetkatten i södra delen af landet. Krokodiler
och ormar hafva tillhåll i sumptrakterna. Ofantliga
hjordar af hornboskap ströfva omkring på de
gräsrika högslätterna. De abessiniska hästarna äro
förträffliga. Kamelen förekommer endast i Samhara
och Adal. Märkvärdig är den s. k. sanga-oxen med
sina meter-långa horn. Alla Europas vanliga husdjur
trifvas jämväl i A.
A. är särdeles rikt på mineral, men saknar ordnadt
bergsbruk. Guld, silfver och järn finnas, äfvensom
salt, stenkol och svafvel.
A. har omkr. 3 1/2 mill. inv. Dess befolkning är af
mycket blandadt ursprung. Hufvudfolket är agau,
af hamitisk ras, som nu nästan öfverallt bilda de
lägre folkklasserna. Nära släkt med dem äro kamanterna,
i bergen kring Gondar, schoho l. saho
s. v. om Massaua m. fl. Äfven de s. k. abessinske
judarna, falasja, stå i språkligt afseende nära
agau. De påstå sig härstamma från Jerusalem, men utan
bevislig grund; dock ha de i äldre tider upptagit
åtskilliga judiska element i sin religion. Utom dessa
med hvarandra befryndade folk finnas andra stammar i
Tigre och Amhara, hvilka tala ett språk af semitiskt
ursprung, det s. k. gees. Det är detta folk, som
gjort sig till landets herrar och kallas abessinier
(i inskränkt mening). Den lifliga förbindelse, som
alltid förekommit mellan A. och Syd-Arabien, förklarar
denna släktskap. Säkerligen är också i denna folkgrupp
hufvudmassan af hamitiskt ursprung, men blandningen
med semitiskt blod har varit så stark, att folket
antagit semitiskt språk. Abessiniernas brungula
hudfärg och fattiga skäggväxt tyda på hamitisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
