Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Akvarier, benämning på fornkyrkliga sekter - Akvarium, vattenbehållare för vattenväxter och vattendjur - Akvatint, detsamma som akvatinta-gravyr - Akvatinta, tusch, bister eller sepia upplöst i vatten - Akvatinta-gravyr l. Ton-etsning, ett af etsningsteknikens förfaringssätt - Akvatinta-lavyr, ett modernt etsningssätt - Akvatinta-skrapning, ett mezzotinto-manér - Akvatinta-teckning, teckning utförd i tusch, bister eller sepia - Akvavit, brännvin - Akvedukt, brobyggnad som leder ett vattendrag öfver en dalgång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nattvardsfirandet brukade vatten i stället för vin,
emedan vattnet ansågs ega en särskild lifs-
och evighetsnatur. Jfr Enkratiter.
J. HDR.
Akvarium (af lat. aqua, vatten),
eg. förvaringsställe för vatten, är numera namnet
på vattenbehållare, större eller mindre, i hvilka
vattenväxter och vattendjur underhållas. Ett slags
akvarier, s. k. "guldfisk-vaser", hafva sedan
gammalt varit såsom prydnader använda i Kina och -
sedan 150 år - äfven i Europa; men först under de
senaste 30 åren har det egentliga akvariet blifvit
mera allmänt. Det måste förses med både växter och
djur, emedan den kolsyra, som utandas af de senare,
till slut skulle blifva skadlig, om den ej upptoges
och användes af växterna. Länge begagnades akvariet
endast för vetenskapliga ändamål, men i början af
1850-talet begynte man först i England, sedan äfven
annorstädes, förskaffa sig sådana för sitt nöje och
inrätta dem icke endast i trädgårdar och växthus,
utan äfven i boningsrum. I förra fallet använde man
därtill vanligen stora bassänger, i det senare däremot
glaskärl af olika former och storlek. Det finnes både
söt- och hafsvattensakvarier. De förra äro lättast att
underhålla. Större akvarier, afsedda för vetenskapliga
iakttagelser såväl som för allmänhetens förlustelse,
finnas vid Neapel, i Jardin d’acclimatation vid
Paris, i Zoological gardens i London och i Brighton,
den bekanta badorten vid Englands sydkust. Tysklands
förnämsta akvarier finnas i Hamburg och Berlin. I
Stockholm inrättades 1892 (i huset n:r 38 Hamngatan)
ett akvarium, som 1894 öfverlämnades till Nordiska
museets anläggning Skansen.
(L-E.)
Akvatint, detsamma som akvatinta-gravyr (se d. o.).
Akvatinta (lat. aqua tincta, färgadt vatten), it.,
tusch, bister eller sepia, upplöst i vatten.
Akvatinta-gravyr l. Ton-etsning, ett af
etsningsteknikens förfaringssätt, närmast afsedt
för återgifvande af med tusch eller sepia laverade
arbeten. Tekniksätten äro mångahanda, men som
egentliga akvatinta-metoder anses endast den torra
och den flytande. Den torra metoden praktiserades
såväl i Frankrike som i Tyskland redan under förra
hälften af 1700-talet. Tillvägagångssättet är
ganska enkelt. Man innesluter fint pulveriseradt
harts eller mastix i en muslinspåse, som sedan
skakas öfver en med en terpentintrasa lagom och
jämnt torkad kopparplåt. Sedan plåtytan täckts af
hartsdammet, omvändes plåten, hvarpå man genom ett
par stötar på dess baksida aflägsnar det öfverflödiga
dammet från framsidan. Återstoden, som till följd af
terpentintrasans kvarlämnade fetthinna fasthänger
vid plåtytan, fästes sedan på densamma genom
plåtens uppvärmning. Det på detta sätt nedsmälta
harts- eller mastix-dammet bildar då en ytgrund,
sammansatt af mycket små och tätt liggande granuler
eller korn, hvilkas obetäckta mellanrum vid etsningen
angripas af syran. Vid användning af den flytande
metoden upplöses harts eller annat kådämne i stark
vinsprit, hvarefter lösningen slås öfver den mycket
omsorgsfullt rengjorda plåtytan och tillåtes att
omedelbart därpå af rinna. Då nu spriten afdunstar,
kvarlämnas lösningens kåda i fina, mycket jämnt
fördelade partiklar på plåtens yta, och då dessa
hårdnat, är grunden färdig att använda. Den flytande
akvatinta-metoden uppfanns omkr. 1775 af fransmannen
S:t Non, som därefter invigde den bekante gravören
och målaren Le Prince i konsten.
Den svenske kopparstickaren P. Floding, som
likaledes gjorde anspråk på att hafva uppfunnit
akvatinta-konsten, utförde dock aldrig något verkligt
akvatinta-arbete, utan sysslade med en numera bortlagd
tonmetod af föga eller intet praktiskt värde. Om den
egentliga akvatinta-gravyren hade förmodligen Floding
ingen kunskap.
Bland anlitade, men mindre tillfredsställande
tonmetoder, som kunna hänföras till akvatinta-gravyr,
bör nämnas den s. k. saltmetoden. Man slår en
tunn, flytande grundfernissa öfver plåtytan,
och sedan vätskan till hälften torkat, beströs
den med fint, torrt bordsalt. Sedan grundfernissan
hårdnat, aflägsnas det öfverflödiga saltet, hvarpå
de i fernissan kvarsittande kornen bortlösas
med vatten. Då hvarje saltkorn efter lösningen
kvarlämnar ett litet hål i den genom fernissan bildade
grundhinnan, får syran tillfälle att genom dessa
hål angripa den underliggande kopparytan, hvilket
utgör förfaringssättets praktiska princip. Äfven
denna metod förskrifver sig från 1700-talet. -
Samtliga tonetsningsplåtar skötas i fråga om själfva
syrebehandlingen på alldeles samma sätt som vanliga
linjeetsningar. Se Etsning.
A. T-G.
Akvatinta-lavyr, ett modernt etsningssätt på
akvatinta-grund (se Akvatinta-gravyr). Sedan
man öfvertorkat grunden med saliv, framställes
i plåten bilden genom lavyr med syra och
vatten. Tillvägagångssättet är detsamma som
vid tuschlavyr på papper, med den skillnaden
att syran här motsvarar tuschen. I stället
för penslar af hår användas penslar af glas.
A. T-G.
Akvatinta-skrapning, ett inom koppargravyren
förekommande mezzotinto-manér, där den "rockade"
eller mekaniskt uppluggade kopparytan ersatts med
en djupt etsad ton, hvaruti skrapningen sker. Ett
från en sådan plåt taget aftryck eger ej det verkliga
mezzotinto-tryckets sammetsdjupa färgstyrka, och det
kan lätt skiljas från ett sådant på grund af dess mera
torra och ytliga verkan. Afdragen kallas skafstick,
de verkliga mezzotinto-trycken däremot skrapstick.
A. T-G.
Akvatinta-teckning, teckning, utförd i tusch, bister
eller sepia.
Akvavit (lat. aqua vitæ), brännvin, särskildt ett
slags i Norge tillverkadt kumminbrännvin.
Akvedukt (lat. aquæductus, vattenledning), en
brobyggnad, som har till ändamål att under oförändrad
nivå leda ett vattendrag eller en kanal öfver en
dalgång. En egendomlig och snillrik anläggning af
denna art är den af N. Ericson byggda akvedukten
vid Håfverud, där Dalslands kanal (byggd 1865-68) i
en kolossal, endast af landfästena uppburen järnlåda
ledes fram öfver en strid fors.
Romarna förstodo med aquæductus företrädesvis en
sådan vattenledning, hvars ändamål var att förse
en stad med dricksvatten från aflägse belägna
källor. Inom detta slags byggnadskonst intogo de
en hög ståndpunkt. Vattnet leddes i täckta, murade
rännor, hvilande på kraftiga arkader, hvilka,
ofta i flere våningar, slogos öfver dalarna, och
hvilka ännu till större delen trotsat tiden och
förstörelsen. Bland det gamla Roms 14 akvedukter
(den äldsta, Aqua Appia, byggdes 305 f. Kr.) uppfylla
än i dag trenne sin bestämmelse, näml. Fontana di
Trevi (anlagd af Agrippa år 22 f. Kr.), Acqua Felice
(Claudius’ akvedukt, fullbordad af Claudius år 50
e. Kr.) samt Acqua Paola. Af romerska vattenledningar
i provinserna
Tryckt den 10/9 03
1 b. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
