Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alexander, kallad den store
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att ingenting blefve kvar för honom att eröfra. Till
lärare hade han bland andra den grekiske filosofen
Aristoteles, forntidens kunskapsrikaste och
mångsidigaste man. Dennes undervisning blef af
största betydelse för den unges andliga utveckling,
och särskildt blef A. därigenom förtrogen med
den helleniska kulturen och Hellas’ politiska
förhållanden. Jämte Homeros voro Pindaros och
Stesichoros A:s älsklingsskalder. Han tog Akilles
till sin förebild och förskaffade sig i Hefaistion
en vän, som var för honom hvad Patroklos var
för Akilles. Tidigt visade han prof på lysande
tapperhet. Vid Chaironeia bröt han sig genom
tebanernas heliga skara och bidrog därigenom
väsentligen till sin faders seger (338). Under
brydsamma förhållanden tillträdde A. efter
faderns död (336) regeringen. Medtäflare gjorde
honom kronan stridig, och såväl i det underkufvade
Grekland som bland de besegrade barbarerna började
oroligheter. Genom raskhet och kraft visade sig
emellertid A. ställningen vuxen. Han vände sig först
emot grekerna. Tessalien kufvades utan svårighet. Aten
skickade sändebud och fick förlåtelse. I Korint
blef A. af de från hela Grekland (utom Sparta)
församlade ombuden vald till högste befälhafvare
i det förestående kriget mot perserna. Nu kunde
A. vända sin uppmärksamhet emot barbarerna norr om
Macedonien. Under hans segerrika tåg emot dessa spred
sig i Grekland ett falskt rykte om hans död. Detta
blef signalen till ett nytt uppror. Tebe reste sig
först; Aten bistod tebanerna emot den macedoniska
besättningen, och underhandlingar inleddes med
perserna. A., som i ilmarscher återvändt, intog
Tebe genom stormning, hvarvid en stor mängd af
invånarna blefvo nedhuggna. På tillstyrkan af
amfiktyonerna, som fingo bestämma öfver Tebes öde,
blef staden förstörd, med undantag af Pindaros’
hus, hvilket på A:s befallning skonades; Aten
benådades däremot. Nu var grekernas mod brutet och
A. oförhindrad att företaga sitt eröfrings- och
hämndetåg emot perserna. Antipatros kvarlämnades
hemma såsom ståthållare. A. fördelade nästan hela
sin personliga förmögenhet bland sina vänner, och då
Perdikkas frågade honom: "hvad skall du då behålla
för dig själf?" svarade han: "hoppet".
Med omkr. 30,000 man fotfolk och 5,000 ryttare -
en obetydlig styrka i förhållande till fiendens, men
välöfvad och full af tillförsikt - begaf han sig våren
334 öfver till Mindre Asien. Vid floden Granikos stod
en persisk här. Striden, hufvudsakligen förd mellan
rytteriafdelningarna, blef het, då A. skulle gå öfver
floden; men A. segrade och fiendens läger eröfrades
(334). Mindre Asien stod nu öppet för segraren, hvars
närmaste plan gick ut på att eröfra kustländerna ned
mot Egypten och så försvaga fiendens flotta. I Gordium
(i Frygien) afskar han med sitt svärd den ryktbara
gordiska knuten (333) och tillämpade nu på sig själf
det orakelsvar, som lofvade väldet öfver Asien åt den,
som kunde upplösa denna knut. Dareios, det persiska
rikets ädle, men svage herskare, hade förut haft
ovärderlig hjälp af sin utmärkte fältherre Memnon,
men såg sig efter dennes död nödsakad att själf
träda segraren till mötes och försvara Syrien. A.,
som blifvit uppehållen i Tarsos genom en häftig feber,
skyndade emot Dareios och vann, gynnad af terrängen,
vid Issos en lysande seger öfver hans ofantliga här
(333). Dareios själf undkom med
möda; hans moder, gemål och barn föllo jämte persernas
omätligt rika läger i segrarens händer. Ännu var
emellertid den persiska flottan farlig. Tåget
gick därför nu mot den feniciska kusten, flottans
viktigaste operationsbas, hvarest de rika städerna
Tyros och Gassa gjorde ett långvarigt, men fruktlöst
motstånd. Därefter eröfrade A. Egypten samt anlade
Alexandria, som skulle föreviga sin grundläggares
namn, och besökte Juppiter Ammons tempel i
libyska öknen, där han af prästerskapet hälsades
såsom gudens son, en tilldragelse, som gaf hans
verk liksom gudomlig sanktion och därigenom var
af ganska stor betydelse. Emellertid hade Dareios
hunnit samla en ny, väldig här, men äfven denna blef
af A. efter hans återkomst till Asien fullständigt
besegrad vid Gaugamela (nära Tigris) år 331. Babylon,
Susa och Persepolis föllo jämte oerhörda skatter i
segrarens händer. Dareios omkom under en flykt strax
därpå. A. hedrade den döde och lät begrafva hans
lik i Persepolis.
Nu kunde det helleniska förbundets krig
mot arffienden Persien anses afslutadt. Men
A. betraktade sig numera såsom persernas rättmätige
härskare. Oberoende af hänsyn till grekerna, där
Antipatros nyligen genom sin seger öfver spartanske
konungen Agis ytterligare tryggat hans välde,
och säker på härens trohet, kunde A. nu fortsätta
sina eröfringar i det inre Asien ända bortom floden
Jaxartes. I Sogdiana tog han till gemål den sköna
Roxane.
Herraväldet öfver Persien var tryggadt, den
opposition, som någon gång visat sig bland
macedonierna, stillad: tiden för ett nytt
eröfringståg var inne, denna gång mot det gamla
sagolandet Indien.
På våren år 327 företog han det ryktbara fälttåget,
öfvergick våren 326 Indus och höll ett festligt
intåg i Taxila. Men vid floden Hydaspes möttes han
af den indiske konungen Porus, och det fordrades
macedoniernas hela krigsvana och tapperhet för
att segra i den mördande kampen. Porus blef sårad
och föll i A:s våld, men behandlades af honom med
största ädelmod. Vid floden Hyfasis måste A. efter
en lång tvekan gifva efter för den af klimat och
strapatser utmattade härens bestämda önskningar
att få anträda återtåget. Detta verkställdes under
fortsatta strider och eröfringar utefter floderna
Hydaspes, Akesines och Indus. Från dessa trakter
återvände A., alltjämt betänkt på att trygga sina
eröfringar, med största delen af hären till lands,
under det att flottan, med Nearchos i spetsen, på sin
väg från Indus undersökte den sydliga kusten af hans
rike. De, som tågade landvägen, hade genom hetta,
hunger och törst svåra vedermödor att uthärda. Efter
sin återkomst till Persien straffade A. på det
hårdaste dem, som under hans frånvaro visat sig
otrogna eller tillåtit sig utpressningar. Därefter
firades i Susa den lyckliga hemkomsten med den ena
festligheten efter den andra. Särskildt bemödade
sig konungen att med hvarjehanda medel, i synnerhet
äktenskap, sammansmälta den grekisk-macedoniska och
den persiska nationen. Själf tog han en af Dareios’
döttrar till gemål, gaf en annan åt Hefaistion och
förmälde Persiens förnämsta kvinnor med sina generaler
samt uppmanade soldaterna att följa officerarnas
exempel. Därefter tog A. ännu ett steg för att fylla
klyftan mellan européer och asiater och på samma gång
skaffa den för hans världsrike behöfliga stående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
