Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alexander. 1. Alexander I Pavlovitj - Alexander. 2. Alexander II Nikolajevitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
23 dec. (11 dec. g. st.) 1777. Hans uppfostran
leddes af den frisinnade och snillrike schweizaren
Laharpe, hvilken utöfvade ett stort inflytande på
den unge fursten. A. var af naturen rikt begåfvad
och tillgänglig för stora idéer; men han saknade
fasthet i viljan: han lät i sitt handlingssätt
bestämma sig mindre af inre öfvertygelse än af
tillfälliga intryck. Till sin fader stod A. i ett
mindre godt förhållande. Den sammansvärjning, som
bildades emot honom och sades åsyfta endast Pauls
afsättning, gillades af A., som trodde sig själf
hotad af fadern. Emellertid blef denne mördad natten
23-24 mars 1801, hvarefter A. besteg tronen. Mördarna
straffades ej. I början af sin regering riktade
A. sina sträfvanden hufvudsakligen på Rysslands
inre utveckling och uppträdde försiktigt i sin
utrikes politik. Han drog sig 1801 tillbaka från
det hufvudsakligen mot England riktade förbund,
som Paul ingått med Sverige, Danmark och Preussen om
en väpnad neutralitet, lämnade sina bundsförvanter
i sticket och höll fred med både Frankrike och
England. Men till följd af Napoleons våldsamma
framfart bröt han 1805 med Frankrike och deltog i
den s. k. tredje koalitionen. Efter de förbundnes
nederlag vid Austerlitz s. å. drog han sina härar
tillbaka från Österrike, men förnyade snart kriget
såsom Preussens bundsförvant och deltog i fälttåget
i Östpreussen 1807. Efter nederlaget vid Friedland
hade han ett möte med Napoleon på Njemen-floden,
greps af beundran öfver hans personliga egenskaper
och föll för hans lockelser att med honom dela
väldet öfver Europa samt slöt s. å. med Napoleon
fred (och hemligt fördrag) i Tilsit, hvarvid han
uppoffrade sina bundsförvanter Preussen, England
och Sverige. Det var på grund af aftal i Tilsit,
som han öfverföll Sverige och eröfrade (1808-09)
Finland, hvars religion och grundlagar han dock
bekräftade och stadfäste på Borgå landtdag. Napoleon
hade lämnat A. fria händer äfven mot Turkiet,
vid mötet i Erfurt (1808), där förbindelsen
mellan de båda härskarna tycktes blifva ännu mera
befäst. Men Napoleons politik, som korsade A:s och
hans ungdomsvän Czartoryskis plan att samla alla
de forna polska länderna till ett konstitutionellt
konungarike i personal-union med Ryssland, och som
hindrade A:s planer i orienten, Napoleons österrikiska
giftermål, hans kraf på ett noggrannare iakttagande
af kontinentalsystemet, som A. alltmer undandrog sig
att tillämpa, medan han förbjöd införsel af franska
manufakturvaror, och slutligen Napoleons annexion
af Oldenburg, som tillhörde A:s nära anförvanter,
ledde 1812 till krig. Vid Napoleons hotande anfall
närmade sig A. Sverige, som han mot löfte om hjälp
tillförsäkrade Norges besittning och hvars kronprins
Karl Johan sedermera under ett personligt möte i
Åbo ingaf den rådville och af motgångarna nedböjde
A. tillförsikt. A. visade sedermera Sverige en
varaktig trofasthet. A. slöt ock fred med Turkiet och
närmade sig genom Sverige England. Trots Napoleons
framgångar och ockupation af Moskva afslog A. alla dennes
fredsanbud. Sedan den franska hären på sitt återtåg
tillintetgjorts, ryckte ryssarna västerut. A. hälsades
af Tysklands folk såsom befriare och förvärfvade genom
det ädelmod han visade mot de besegrade fransmännen
rätt till dessas tacksamhet. På kongressen i Wien
1814-15 utöfvade nämligen A. ett afgörande inflytande,
men fick endast en del af det forna Polen förenad
med Ryssland såsom särskildt konungarike, med egen
författning och förvaltning. - Under intrycket af de
stora världshändelserna och genom inverkan af fru
v. Krüdener utvecklade sig A:s medfödda böjelse
för svärmeri och mysticism och alstrade hos honom
idén till den s. k. heliga alliansen (se d. o.),
som han ingick 1815 med Österrikes och Preussens
regenter och som i stället för att inleda ett
fridens tidehvarf blef ett medel till folkfrihetens
undertryckande, i synnerhet sedan den lättledde
A. blifvit ett verktyg för den österrikiske ministern
Metternichs frihetsfientliga statskonst. Uppskrämd
af de frihetsrörelser, som uppstodo i flera riken,
påbjöd han en sträng presscensur; vetenskapen och
undervisningen fjättrades; undersökningar angående
demagogiska stämplingar anställdes, och A., som förut
svärmat för att befria de kristne på Balkanhalfön
från muhammedanerna, blef en overksam åskådare
af de "upproriske" grekernas frihetsstrid. Af
alla dessa skäl uppkom i Ryssland ett starkt
missnöje, och där bildade sig hemliga sällskap,
hvilkas syfte var att med våldsamma medel omdana
det bestående. Underrättelsen därom gaf ny näring
åt A:s svårmod. Lefnadstrött afled han plötsligt
i Taganrog 1 dec. (19 nov. g. st.) 1825. Han var
sedan 1793 gift med Elisabet, dotter till arfprinsen
Karl Ludvig af Baden och syster till Gustaf IV Adolfs
gemål. Äktenskapet var mindre lyckligt
och blef barnlöst. A. efterträddes af sin broder
Nikolaus. Om de inre förhållandena i Ryssland under
A:s regering se Ryssland. Litt.: Choiseul-Gouffier,
"Mémoires historiques sur l’empereur A. et. la cour
de Russie" (1829), Golowin, "Histoire d’Alexandre I
(Leipz. 1859), Bogdanovitj, "Kejs. Alexander I:s
regering" (på ryska, 1869-71), Joyneville, "Life and
times of A." (1875), Pypin, "Die polit. und litterar,
bewegung unter A. I" (2:a ryska uppl. 1885, tysk
öfv. 1894), Nadler, "Kaiser A. I und die heilige
allianz" (1886), Vandal, "Napoléon et Alexandre I"
(1891-93), och Schilder, "Kejsar A. I" (på ryska,
1898).
2. Alexander II Nikolajevitj, son
af kejsar Nikolaus I och Charlotta, dotter till
konung Fredrik Vilhelm III af Preussen, föddes 29
apr. (17 apr. g. st.) 1818. Han fick under skalden
Basil Sjukovskis och andra utmärkta lärares ledning
en förträfflig och mångsidig bildning. Under det
sista årtiondet af faderns regering deltog A. ofta
i styrelsen, hvarjämte han i åtskilliga viktiga
statsangelägenheter sändes till främmande hof. Såsom
kansler för universitetet i Hälsingfors (1826-55)
skaffade sig A. god
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
