Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alexander. 2. Alexander II Nikolajevitj - Alexander. 3. Alexander III Alexandrovitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kännedom om finska förhållanden och vinnlade sig om att gå
finnarnas önskningar till mötes och förlika dem med
deras nya ställning. Då A. 2 mars 1855 tillträdde
regeringen, pågick ännu Rysslands krig med Porten
och västmakterna. Hans tronbestigningsmanifest
tydde icke på att han skulle göra fredliga reformer
till hufvuduppgiften för sin regering. Under
alltjämt nya rustningar tycktes hela Ryssland vara
förvandladt till ett militärläger, och A. besökte
själf krigsskådeplatsen. Emellertid skyndade
han att afsluta kriget. Strax efter freden, som
undertecknades i Paris 1856, kungjorde A. att hans
bemödande såsom regent skulle blifva att upprätthålla
freden samt utveckla sitt folks andliga och materiella
krafter. Från alla håll yrkades på reformer, och förra
delen af A:s regering utmärktes af en mängd sådana,
främst lifegenskapens upphäfvande. A. utfärdade
ett amnestidekret, hvarigenom deltagarna i
1825 års revolt och 1830-31 års polska resning
dels fingo sin ställning mildrad, dels fingo
återvända ur förvisningen. Han återupplifvade
Finlands statsskick genom att för första gången
efter eröfringen sammankalla landtdagen (1863) och
genom landtdagsordningen (1869) tillförsäkra denna
ett regelbundet inflytande. Mot Polen visade han i
början stor försonlighet, men rysshatet blidkades ej,
och A. lät genom grefve Berg med omänsklig stränghet
kväfva det 1863 utbrutna upproret samt russificera
landet. Medan A. utvidgade sitt rike genom eröfringar
i Asien, intog han länge neutralitet under de
europeiska förvecklingarna; han dolde visserligen ej
sina vänskapliga känslor för Preussen i dess krig med
Österrike (1866) och Frankrike (1870-71), men gjorde
personliga besök i Paris (1867, då han skymfades genom
demonstrationer för Polen och var utsatt för polacken
Berezowskis mordförsök) och i London 1873, sedan han
för att lugna England förlofvat sin dotter Maria med
hertigen af Edinburgh. Fr. o. m. 1872 inträdde ett
hjärtligare förhållande till Österrike (konferenserna
mellan A. samt kejsarna Vilhelm och Frans Josef
under de följande åren, "trekejsare-förbundet"). Den
panslavistiska rörelsen tvang honom emellertid
att öfvergifva neutraliteten samt till Serbiens
och Montenegros hjälp angripa Turkiet 1877. Han
delade farorna med hären under den kritiska tiden i
Bulgarien, tills Plevnas fall (dec. 1877) öppnade
en rad af glänsande framgångar, som förde till
freden i San Stefano. Den betydliga minskning i
fredsvillkoren, som gjordes på den af Bismarck
ledda Berlinkongressen, minskade för en tid det
intima förhållandet till Tyskland. Emellertid antog
den af sociala missförhållanden närda jäsning, som
pågått under A:s hela regering, efter kriget en allt
fruktansvärdare karaktär. 14 april 1879 gjorde Solovin
ett revolverattentat mot A. framför Vinterpalatset,
1 dec. s. å. sökte man medelst minor spränga det
kejserliga tåget emellan Livadia och Moskva, 27
febr. 1880 inträffade en dynamitexplosion under
kejsarens matsal i Vinterpalatset. Missmodig lämnade
han nästan diktatorisk makt åt Loris Melikov för
att återställa lugnet, och detta tycktes återställdt
genom en rad milda åtgärder från dennes sida. Men
den nihilistiska exekutivkommittén förklarade i
en proklamation A. dömd till döden, och fyra dagar
sedan han undertecknat ett utkast till åtgärder för
införande af en friare författning mördades han,
13 mars 1881, medelst explosiva bomber under
en åktur på en af Petersburgs förnämsta gator. A. var
sedan 1841 gift med Maria Alexandrovna (förut
Maximiliana Vilhelmina Augusta Sofia Maria),
f. 1824, d. 1880, dotter till storhertig Ludvig II af
Hessen. Som hans äldste son, Nikolaus, f. 1843, dött
1865, efterträddes han af sin andre son, Alexander
(se A. 3). Han efterlämnade dessutom fyra söner:
Vladimir, f. 1847, Alexej, f. 1850, Sergius, f. 1857,
och Paul, f. 1860. Hans enda dotter, Maria, f. 1853,
förmäldes 1874 med hertigen af Edinburgh.
A. ingick några veckor efter sin första gemåls död
morganatiskt äktenskap med furstinnan Jekaterina
Michailovna Dolgorukov (f. 1846), sedan 5 dec. 1880
prinsessa Jurjevskaja, som förut skänkt honom 3 barn.
Hans, efter finska ständernas beslut, genom en
national-subskription bekostade bildstod
(modellerad af W. Runeberg) aftäcktes i Hälsingfors
1894. - Om Ryssland under A:s regering se vidare
Ryssland. Litt.: Jomini, "La Russie sous l’empereur
A. II" (1862), Golowin, "Russland unter A. II" (1870),
Laferté (pseud. för furstinnan Dolgorukov), "Alexandre
II" (1882), Cardonne, "L’empereur A. II" (1883), och
Safonow, "Tsaren-befriaren A. II" (på ryska, 1898).
3. Alexander III Alexandrovitj, den
föregåendes son, föddes i Petersburg 10 mars (26
febr. g. st.) 1845. Han uppfostrades tillsammans med
sin 17 månader äldre broder, storfurst Nikolaus. Sedan
denne begåfvade och populäre furste, som ingaf stora
förhoppningar, aflidit i Nizza 24 april 1865, blef
A. rysk tronföljare (tsesarevitj). Han förmälde
sig 9 nov. 1866 med danska prinsessan Dagmar,
konung Kristian IX:s andra dotter, som förut varit
hans äldre broders trolofvade. Storfurstinnan Maria
Feodorovna - hvilket namn prinsessan Dagmar fick vid
öfvergången till den grekisk-katolska kyrkan - erhöll
snart ett ganska betydligt inflytande på sin gemål,
som fullkomligt delade hennes danska antipatier mot
Preussen. A. trädde i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
