Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alkemi, konsten att sammansätta de vises sten - Alkemist, person, som sysslar med alkemi - Alkermes, ett slags likör - Alkestis, grek. myt. Se Admetos - Alkibiades, en atenare af gammal adlig släkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alkemistisk skrift från denna tid (början af 9:e
årh.) är den af Geber, en till islam omvänd grek,
författade Summa perfectionis etc., af hvilken
framgår, att metallerna då allmänt ansågos vara
sammansatta kroppar. Genom araberna och öfver
Spanien beredde alkemien sig åter inträde i det
öfriga Europa. Nästan alla medeltidens lärdaste
män finna vi därefter sysselsätta sig med alkemi
(så Albertus Magnus, Roger Baco m. fl.). Största
uppseendet väckte dock Raimundus Lullus (f. 1234,
d. 1315), hvilken enligt sägnen åt konung Edvard I i
England förvandlade inemot 50,000 pund kvicksilfver,
bly och tenn till guld. Alkemien behöll sitt anseende
under reformationens århundrade, men urartade mer och
mer, särdeles i 17:e och 18:e årh., från ett ärligt
fantasteri till ett svekfullt näringsfång. Flocktals
öfversvämmade adepterna Europa, hvars krönta
hufvuden de ofta räknade som medarbetare. Äfven
sedan den verkliga kemiska vetenskapen fått sin
grundläggning och börjat sin utveckling, fortfor
alkemien att idkas. Bland de många framstående män,
hvilka i 18:e årh. sysselsatte sig med densamma,
var äfven skalden Goethe, som i Frankfurt dref
alkemistiska studier och, enligt hvad han själf
förmäler, botades från en svår sjukdom genom en
"panacé", tillverkad af alkemisten och läkaren
Metz. Bland svenska alkemister förtjänar nämnas
Aug. Nordenskiöld (f. 1754, d. 1792). Ännu i början af
18:e årh. fanns i Tyskland ett sällskap alkemister,
som offentliggjorde sina förhandlingar i "Deutscher
reichsanzeiger".
V. R.*
Slumpvis gjorde alkemisterna många viktiga rön och
upptäckter, som sedermera kommo den vetenskapliga
kemien till godo. Dock kan man endast oegentligt
säga, att kemien uppstått ur alkemien, från hvilken
den fullständigt skiljer sig med afseende på såväl
förutsättningar som metod och syfte. Alkemistiska
åsikter göra sig stundom ännu gällande, särskildt
i Frankrike, där de moderne alkemisterna ha till
språkrör periodiska publikationer som t. ex. tidningen
"L’hyperchimie". Aug. Strindberg har sysslat med
experiment, hvarvid han anser att guld bildats. Se
härom uppsats af O. Widman i "Nordisk tidskrift"
(1897). Jfr vidare Kopp, "Die alchimie in älterer
und neuerer zeit" (1886), Bauer, "Chemie und alchemie
in Österreich bis zum beginnenden 19. jahrhundert"
(1883), Berthelot, "Les origines de l’alchimie"
(1885), och Schäfer, "Die alchemie, ihr
ägyptisch-griechischer ursprung" (1887).
Alkemist, person, som sysslar med alkemi (se d. o.).
Alkermes (sp. alguermes, af arab. alkirmis, liktydigt
med det franska cochenille), ett slags likör,
destillerad af socker, kryddnejlikor, muskotnötter
m. m. och rödfärgad med kermes (de torkade
honorna af en art af insektsläktet Coccus). Det bästa
slaget af alkermes kommer från Florens.
Alkestis (grek. Ἄλκηστις, lat. Alcestis
l. Alceste), grek. myt. Se Admetos.
Alkibiades (grek. Ἀλκιβιάδης, lat. Alcibiades), en
frejdad atenare af gammal adlig släkt, f. omkr. 450
f. Kr. Hans fader, Klinias, stupade vid Koroneia
(446). Den unge Alkibiades kom då under sina fränder
Perikles’ och Arrifrons förmynderskap, för att
som yngling själf taga sin lysande förmögenhet
i besittning. Hans ädla börd, stora rikedomar,
utomordentliga skönhet och tjusande personlighet
gjorde honom till Atens bortskämda barn. Han hade en
ovanlig viljekraft och stor smidighet i sitt väsen.
Än ådagalade han prof på dygd och återhållsamhet,
än öfverlämnade han sig åt laster och utsväfningar,
allteftersom tiden och stället kräfde. Den ena dagen
såg man honom hos Sokrates, som sökte leda denna
rika begåfning i rätt riktning, tyvärr utan varaktig
framgång, den andra dagen täflade han med sina dåliga
umgängesvänner i öfverdåd och lättsinne. Sin första
vapenbragd utförde han under kriget mot Korint i
slaget vid Potidaia, hvarest Sokrates räddade hans
lif (432). Snart utmärkte han sig som talare och som
pristagare vid olympiska spelen. Ledd af en okuflig
äregirighet, var han aldrig nogräknad om de medel
han använde för att utföra sina planer. Dessutom
nedtystade hans vältalighet lätt hvarje motsägelse;
glansen i hans yttre lif bländade, hans älskvärda
och behagliga sätt tillvann honom allas hjärtan,
och han prisades såsom Perikles’ ädle och värdige
efterträdare. Hans politiska inflytande daterar sig
egentligen från 422 (Kleons död). Det var i synnerhet
den utmärkte talaren och bepröfvade fältherren Nikias,
hvars stora anseende väckte hans afund. Emot denne,
ledaren af det aristokratisk-konservativa partiet,
arbetade han af alla krafter och lyckades efter ett
par år såsom demokratiens, resp. krigspartiets,
främste man tjusa atenarna till det oförståndiga
krigståget till Sicilien 415. En flotta utrustades,
hvars like ännu aldrig hade lupit ut ur Atens
hamn. Nikias, Alkibiades och Lamachos voro
dess befälhafvare. Strax före dess afsegling
fann man emellertid på morgonen 11 maj en stor
mängd hermesstoder på Atens gator och offentliga
platser stympade. En storm af ovilja uppstod; äfven
A. misstänktes, sannolikt med orätt, för delaktighet
häri, men angafs kort därpå såsom skyldig till brott
mot de eleusinska mysteriernas helgd. A. fordrade
själf omedelbar undersökning; denna uppsköts dock,
och flottan afgick till Sicilien. Icke långt efter sin
ankomst dit blef han återkallad för att rättfärdiga
sig. Då hans fiender hemma hade öfverhanden, vågade
han icke återvända, utan flydde till Sparta, hvarest
han på ett ovärdigt sätt hämnades på sin fädernestad
genom att leda kriget mot densamma. Efter att hafva
åtnjutit mycken gunst i Sparta ådrog han sig slutligen
hat och misstroende, så att han för att rädda sitt
lif måste fly till den persiske satrapen Tissafernes
i Mindre Asien. Under tiden hade atenarnas krigshär
ömkligen omkommit på Sicilien, och spartanerna
hade genom att begagna sig af A:s råd haft stora
framgångar. A:s fältherreskicklighet behöfdes nu
mer än någonsin, och han fick därför tillåtelse att
återvända till Aten. Han ville dock ej komma hem utan
att hafva förvärfvat sig nya lagrar. Bl. a. vann
han vid Kyzikos (410) en lysande seger öfver den
peloponnesiska flottan och landthären. Med ett stort
antal eröfrade fartyg och ett oerhördt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
