Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alkibiades, en atenare af gammal adlig släkt - Alkifron, grekisk retor - Alkinoos, grek. myt., konung öfver faiakerna - Alkkula, finska namnet på Öfver-Torneå - Alkmaar l. Alkmar, stad i prov. Nord-Holland - Alkmaion, grek. sag., en son af Amfiaraos - Alkmaioniderna (Alkmeoniderna), en atensk ätt - Alkman, grekisk skald från Sardes - Alkman, Edvard Petrus, tidningsman - Alkmar. Se Alkmaar - Alkmene, grek. sag., dotter af konung Elektryon - Alkmeoniderna. Se Alkmaioniderna - Alkohol, den flyktiga beståndsdelen i jästa drycker - Alkohol. 1. Kem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krigsbyte höll han år 408 under folkets ändlösa jubel sitt
intåg i Aten och utnämndes till högste befälhafvare
till lands och sjöss. Men då kort därefter Atens
flotta genom hans underbefälhafvares oförsiktighet
led ett nederlag (nära Efesos), fann det redan förut
slumrande misstroendet mot honom ny näring. Han vågade
icke återvända till Aten, utan lämnade krigshären
och drog sig undan till Tracien, hvarest han lefde i
frivillig landsflykt. Då han efter Atens fall (404) ej
längre kände sig trygg, begaf han sig till Farnabazos
i Frygien, hvarest han på sina fienders anstiftan
mördades s. å. Litt.: Houssaye, "Histoire d’Alcibiade"
(1873), och Fokke, "Rettungen des A." (1883–86).
A. B-R. (H. SGN.)
Alkifron (grek. Ἀλκίφρων, lat. Alciphron),
grekisk retor, yngre samtida till Lukianos, lefde i
2:a och 3:e årh. e. Kr., författade en samling bref,
i hvilka landtmän, fiskare, hetärer och proletärer ge
karakteristiska uttalanden om sitt lif. Inflytandet
från den nyare attiska komedien är omisskänligt.
Alkinoos (grek. Ἀλκίνοος, lat. Alcinous), grek. myt.,
konung öfver faiakerna. Se Faiaker och Odysseus.
Alkkula, finska namnet på Öfver-Torneå.
Alkmaar l. Alkmar, stad i nederländska
prov. Nord-Holland. Präktig gotisk kyrka
(S:t Laurentius), vackert rådhus och ett stort
bibliotek. 18,373 inv. (1900). Betydlig handel
med ost (hälften af Hollands osthandel), säd och
boskap. Saltsjuderier och fabriker. I närheten låg
det nu förstörda slottet Egmont, från hvilket den
berömda ätten Egmont härstammade.
Alkmaion (grek. Ἀλκμαίων, lat. Alcmæon),
grek. sag., en son af Amfiaraos och Erifyle. Då
Amfiaraos slöt sig till tåget mot Tebe och därvid
förutsåg dess olyckliga utgång, uppdrog han åt
sina ännu ej uppvuxne söner Alkmaion och Amfilochos
att hämnas hans död på Erifyle. När sedan Alkmaion
återkommit från epigonernas härnadståg mot Tebe,
hvari han varit deras anförare, och fått veta,
att hans moder genom skänken af Harmonias peplos
(ett slags öfverklädnad) förmåtts att öfvertala
sina söner till att deltaga i kriget, verkställde
han hämnden och dödade sin moder. Till följd däraf
blef han, likasom Orestes, förföljd af erinyerna,
kom vansinnig till Fegeus i Psofis i Arkadien, hvilken
renade honom från hans skuld och gaf honom sin dotter
Alfesiboia (Arsinoë) till maka. Henne skänkte han
nu de olycksbringande gåfvorna, Harmonias halsband
och peplos. Men landet hemsöktes af missväxt, och
Apollon förkunnade, att A. ej skulle finna sinnesro,
förrän han komme till ett land, på hvilket solen
vid modermordet ännu icke hade lyst: vid floden
Acheloos skulle han finna det. Han drog dit, slog
sig ned på ett genom flodens uppslamning nybildadt
land i flodens mynning och äktade flodgudens dotter
Kallirrhoë. När han sedan för att uppfylla sin makas
ifriga åstundan, ville hämta Harmonias halsband och
peplos från Psofis, blef han dödad af Alfesiboias
bröder. – A. ärades efter sin död såsom heros, särskildt
i Tebe och Psofis.
V. K.
Alkmaioniderna (Alkmeoniderna), en af
det gamla Atens ädlaste och inflytelserikaste ätter,
så kallad efter sin stamfader Alkmaion, som var
en ättling af Nestor och efter den s. k. doriska
vandringen jämte en skara landsmän hade kommit till
Aten. Denna ätt kämpade länge för adelsväldet, men
från den härstammade ock demokratiens grundläggare
Kleisthenes samt på mödernet Perikles och
Alkibiades.
V. K.
Alkman (grek. Ἂλκμαν, grekisk skald. Han var
bördig från Sardes, med borgarrätt i Sparta, och
lefde i senare delen af 7 :e årh. f. Kr. Han anses
hafva grundat den grekiska körlyriken och skall hafva
skrifvit 6 böcker, innehållande parthenier (sånger
för jungfrukörer), religiösa festsånger (hymner,
paianer), kärlekskväden m. m. Af dessa dikter, som
voro skrifna på mycket växlande meter och på en med
episka och eoliska former blandad dorisk dialekt,
återstå nu endast fragment, hvilka knappast gifva
en tydlig bild af skalden. Ett daktyliskt versslag
bär namn efter honom. Den alkmaniska versen består
af tre daktyler och en spondé eller troké:
Jfr t. ex. Horatius’ "Oden", I: 7.
V. K.
Alkman, Edvard Petrus, tidningsman, f. 3 juli
1867 i Gellersta, Örebro län, blef student i
Örebro 1887 och filos. kand. i Upsala 1889. Efter
konst- och litteraturhistoriska studier och en
längre utrikes studieresa ingick A. 1894 som
konst- och litteraturkritiker i Dagens nyheters
redaktion och blef där en framstående förkämpe för de
strömningar, som representeras af Konstnärsförbundet
och 1890-talets litterära renässans. Fortfarande
konstkritiker, har A. likväl småningom öfvergått till
tidningens politiska afdelning och skrifver numera
en stor del af dess ledande artiklar. Dessutom har
A. genom förträffliga tolkningar med vår litteratur
införlifvat flera moderna arbeten, såsom "Lögnens
förfall" och "Salome" af O. Wilde, "Caliban" af
E. Renan och "Väfvarne" af G. Hauptmann. Sedan 1901
är A. redaktör för "Julkvällen".
Alkmar. Se Alkmaar.
Alkmene (grek. Ἀλκμήνη, lat. Alcmene), grek. sag.,
dotter af Perseus’ son konung Elektryon i Mykenai
och förmäld med Amfitryon. Under dennes frånvaro i
kriget mot tafierna besökte henne Zeus i Amfitryons
gestalt, och hon födde åt Zeus sonen Herakles (se
d. o.), på samma gång som hon åt Amfitryon födde
Ifikles. Efter Amfitryons död blef hon Rhadamanthys’
(se d. o.) maka. A. åtnjöt i Tebe och Aten gudomlig
dyrkan.
V. K.
Alkmeoniderna. Se Alkmaioniderna.
Alkohol (arab. alkohol, "det finaste, lättaste"), den
flyktiga och verksamma beståndsdelen i jästa drycker.
1. Kem. Alkoholhaltiga, jästa drycker hafva sedan
äldsta tider varit kända. Att man genom deras
destillering kan erhålla alkohol, blef bekant redan
under medeltiden, och denna upptäckt tillskrifves
Arnold af Villa Nova (f. 1240). Hans lärjunge
Raimundus Lullus upptäckte konsten att befria alkohol
från vatten och benämnde den sålunda renade alkoholen
aqva vitæ ardens ("brinnande lifsvatten"). Den
vanliga alkoholen, etylalkoholen, är i rent tillstånd en
färglös, lättrörlig vätska af 0,8095 egentlig vikt vid
0° eller 0,7939 vid 15°. Dess kemiska sammansättning
kan uttryckas med formeln CH3-CH2OH. Alkohol har svag
lukt och brännande smak. Den kan ej ens genom den
starkaste afkylning förmås att stelna. Den kokar vid
78,4° och brinner med blåaktig, ej lysande låga. Den
upptager begärligt vatten och kan blandas därmed i
alla förhållanden. Då alkohol och vatten blandas,
sammandrager sig blandningsvolymen. Alkohol löser
hartser och eteriska oljor. På denna dess egenskap
grundar sig dess användning för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
