Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andfåglar, Lamellirostres, underordning af ordningen Anseriformes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
II. Vingarna utan hvit spegel.
A. Benen röda eller gråröda. Näbbspringan
längre än innertån utan klo. En naken
ansvällning på hvardera sidan af näbbroten.
Hannen svart med en fläck å pannan och en
längs bakhalsen; honan brunaktig. Längd
50–53 cm.
2. Hvitnackade svärtan, O. perspicillata.
B. Benen svartbruna eller svartgrå.
Näbbspringan kortare än innertån utan klo. Hannen
svart med gul fläck framom knölen vid
näbbroten; honan brungrå, utan näbbknöl. Längd
43–52cm. 3. Sjöorren, O. nigra.
Svärtan (Svartanden), O. fusca, bebor
gamla världens nordvästliga del; i Sverige häckar
den i Jämtlands och Lapplands fjällsjöar, vid hafvet
längs Östersjökusten samt i Halland. Svärtan
fortplantar sig senare på året än någon annan sjöfågel;
på Öland kläckas ungarna först i augusti. Äggen
(8–14) äro gulhvita. – Hvitnackade svärtan,
O. perspicillata, tillhör egentligen endast
arktiska Nord-Amerika; i Sverige har den anträffats
endast två gånger. – Sjöorren, O. nigra, häckar
i de nordliga delarna af gamla världen; i norra
Sveriges fjällsjöar lär den vara den vanligaste
dykanden, och under flyttningstiden
är den ej sällsynt i mellersta och södra Sveriges
insjöar. Den häckar ej vid hafvet, men tillbringar
vintern där. Äggen (6–9) äro gulaktigt hvita.
Af knipsläktet, Bucephala, förekomma i
Sverige två arter, som skiljas på följande sätt:
I. Näbben mellan fjädergränsen bakom näsborrarna
och näbbspetsen längre än tarsen. Stjärten med
16 pennor, afrundad. Hufvudet och öfre delen af
halsen svarta hos hannen, rödbruna hos
honan, med metallglans; nedre delen af halsen
samt de undre kroppsdelarna hvita. Längd
38–49 cm. 1. Knipan, B. clangula.
II. Afståndet mellan fjädergränsen bakom
näsborrarna och näbbspetsen ej längre än tarsen.
Stjärten tillspetsad, med 14 pennor, de mellersta
hos hannen starkt förlängda. Hannen i
vinterdräkt: hufvudet, halsen och de förlängda
skulderfjädrarna hvita; bakom hvartdera ögat en
svart fläck; de undre kroppsdelarna hvita;
bröstet, öfvergumpen och vingtäckarna svarta
[bildtext]
Fig. d.
(fig. d). Honan saknar hannens förlängda stjärt-
och skulderfjädrar; hufvudet och halsen hvita;
ryggsidan svartbrun. Längd: hannen 55–66
cm., honan 36–39 cm.
2. Alfågeln, B. glacialis.
Knipan, B. clangula, tillhör nordliga regioner af
gamla och nya världen; häckar allmänt i Sveriges
norra delar, men äfven, fastän sällsyntare, längre
söderut. Knipan flyttar hos oss undan endast för isen
och öfvervintrar till stort antal öfverallt, där öppet
vatten finnes. De grönaktiga äggen (10–12) läggas
i ihåliga träd. – Alfågeln, B. glacialis,
finnes utbredd öfver gamla och nya världens nordliga delar;
häckar allmänt i Lapplands fjälltrakter, men träffas
under vintertiden i större delen af vårt land. Den
ses nästan alltid i flockar, stundom bestående af
tusentals individer. Hannen låter om vintern och
våren höra ett klingande, flöjtlikt läte. Äggen (5–8)
äro hvitgröna. Se vidare Alfågel.
Af strömandsläktet, Cosmonetta, finnes blott en art,
strömanden, C. histrionica, utmärkt genom
hannens brokiga, af blåsvart, svart, rödbrunt och
hvitt sammansatta dräkt. Strömanden, som har sitt
hem i de nordligaste delarna af Asien och Amerika,
har blott tre gånger anträffats i Sverige.
Ej heller representanten för släktet Eniconetta,
näml. alförrädaren, E. stelleri (Fuligula
dispar), häckar i Sverige, utan anträffas i östra skärgården
blott emellanåt un der flyttningen. Sitt hem har
den i arktiska regionen mellan Taimyr-halfön och
Alaska. Hos hannen äro hufvudet och halsen hvita,
med en ljusgrön fläck i nacken och en annan af samma
färg framom hvartdera ögat; ryggsidan svart; undre
delarna rödbruna. Längd 52–54 cm.
De till ejdersläktet, Somateria, hörande
svenska arterna skiljas på följande sätt:
I. Sidovinklarna af fjäderbeklädnaden vid näbbens
bas räcka icke till näsborrarna. Hannen har en
hoptryckt, svart pannknöl; hufvudet på sidorna
grönt; bålen svart och hvit. Honan brunspräcklig,
saknar pannknöl. Längd 54–57 cm.
1. Praktejdern, S. spectabilis.
II. Sidovinklarna af fjäderbeklädnaden vid näbbens
bas räcka till näsborrarna. Pannan utan knöl.
Hannen i vårdräkt: hufvudet ofvantill,
öfvergumpen och undre kroppsdelarna svarta; nacken
grön; för resten hvit med röd anstrykning å
bröstet. Honan: spräcklig af svart, rostgrått och
brunt; å vingarna två hvita tvärstreck. Längd
59–67 cm.
2. Ejdern, S. mollissima (se pl. Andfåglar).
Ejdrarna häcka endast vid hafskusterna. Medan praktejdern,
S. spectabilis, som häckar i gamla och nya världens
arktiska regioner, endast under vintertiden
anträffats vid Sveriges kuster, är vanliga ejdern,
S. mollissima, en hos oss allmän fågel, häckande
vid alla våra hafskuster, och har för öfrigt en
vidsträckt utbredning i nordliga trakter. Vintertiden
uppehåller ejdern sig gärna ute på öppna hafvet, ofta
i stora flockar. De grågröna äggen (4–6) läggas i ett
konstlöst bo, klädt af ljung och tång, och omges af en
krans af dun, som honan plockat af sitt eget bröst;
när hon lämnar boet, täcker hon äggen därmed för att
dölja dem. Flerestädes i nordliga Norge, på Färöarna,
Island, Spetsbergen och Grönland häckar ejdern i täta
kolonier ("dunvaer"), hvilka vederbörligen skyddas
och lämna rika skördar af det synnerligen värdefulla
dunet. Vid Sveriges kuster, där paren häcka skilda åt,
torde någon lönande duntäkt aldrig uppstå. De stora
ejderäggen ätas på många ställen af befolkningen,
som skattar dem högt. Där ejdern häckar i kolonier,
Tryckt den 11/12 03
1 b. 31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
