Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andfåglar, Lamellirostres, underordning af ordningen Anseriformes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bruka honorna stundom stjäla ägg och äfven ungar från
hvarandra; sålunda har man sett en hona stoltsera med
ej mindre än 27, till största delen "lånade" ungar.
Hos familjen Anatidae, egentliga änder, intager
näbbnageln endast en liten del af näbbspetsen,
och tarsen är nästan trind, ej så hoptryckt som
hos dykänderna; endast en liten antydan till
simflik å baktån finnes (fig. c); vingspegeln har
metallglans. Änderna äro i regeln sötvattensfåglar,
ehuru några arter äfven häcka vid hafvet. De simma
bra, men dyka endast som ungar, under pågående
ruggning och då de blifvit skadade. De uppsöka
grundt vatten, där de med näbben kunna nå bottnen
("ställa sig på hufvudet") och upphämta sin föda,
som består af växtämnen samt maskar, insekter, små
snäckor, fiskrom och någon gång småfisk. De flytta i
regel; endast gräsanden öfvervintrar i ringa antal i
Sverige. Under fortplantningstiden lefva de parvis,
men sedan honorna börjat rufva äggen, begifva sig
hannarna bort och återvända först, sedan ungarna
blifvit flygvuxna. Sitt bo lägga de flesta mer eller
mindre långt bort från stranden. Något egentligt bo
bygga de ej. Äggen, vanligen 10–12, äro ofläckade,
hvitaktiga med en dragning i gult eller grönt. Så
snart ungarna blifvit utkläckta, följa de modern
till närmaste vattensamling, där de simma och dyka
med stor färdighet. Ändernas, i synnerhet de yngres,
kött är af god beskaffenhet; gräsanden är ett mycket
värderadt villebråd och ställd under lagens särskilda
hägn. Om jakten på gräsand se sp. 967.
De i Sverige förekommande arterna af andsläktet,
Anas (som jämte några andra släkten
blifvit fördt till en särskild grupp, Anatinæ),
kunna särskiljas med ledning af följande tabell:
I. Benen gula eller gulröda.
A. Näbb mot spetsen betydligt utvidgad.
Vingspegeln grön. Hannen med mörkgrönt hufvud
och hals, mörkbrun rygg, kastanjebruna undre
delar och hvitt bröst; honan ofvan mörkbrun;
under rostgul. Längd omkr. 49 cm.
1. Skedanden, A. clypeata.
B. Näbb mot spetsen föga eller ej utvidgad.
a. Vingspegeln blå med grön anstrykning.
Hannen: hufvud och hals som skedanden:
halsen dessutom omgifven af en hvit ring;
ryggsidan brunaktig; skuldror, sidor och
buk gråvattrade; bröst kastanjebrunt; några
af de öfre stjärttäckarna med uppböjda
spetsar. Honan liknar föregåendes, men
skiljes på spegeln. Längd 51–62 cm.
2. Gräsanden, A. boschas
(se pl. Andfåglar).
b. Vingspegeln upptill hvit, nedtill svartgrå.
Större delen af bålen hos hannen vattrad
af mörkgrått och hvitt; honan liknar
gräsandens, men skiljes på vingspegeln. Längd
50–54 cm.
3. Snatteranden, A. strepera.
II. Benen mörka, grå- eller brunaktiga.
A. Näbben från näsborrarna längre än innertån
utan klo.
a. De inre armpennorna förlängda och
hängande öfver vingen hos hannen. Alla
stjärtpennor af samma längd. Vingspegeln svart.
4. Praktanden, A. falcata.
b. De inre armpennorna icke eller obetydligt
förlängda.
[alfa]. Öfre vingtäckare mer eller mindre mörkt
gråaktiga.
[alfa’] Stjärten rätt lång med de mellersta
pennorna förlängda och spetsiga.
Vingspegeln hos hannen grön med
brons-glans, hos honan mörkgrå. Hannen
ofvan och på sidorna vattrad af brunt
och gråhvitt; undertill företrädesvis
hvit. Längd: hannen 60–76, honan
51–55 cm.
5. Stjärtanden, A. acuta.
[beta’] Stjärten af vanlig längd. Vingspegeln
hos båda könen upptill grön, nedtill
svart. Hannen: hufvud och hals
rödbruna; längs hufvudets sida ett
mörkgrönt band; framrygg, hals och sidor
vattrade af svart och hvitt; rygg och
öfvergump brungrå; under hvit. Honan
ofvan brunsvart med rostbruna
fjäderkanter, under brungul med mörka
fläckar. Längd 35–39 cm.
6. Krickan, A. crecca.
[beta]. Öfre vingtäckarna blekt blågrå.
Vingspegeln grågrön hos hannen, svartgrå hos
honan. Hannen: hufvudets sidor och
halsen rödbruna med hvita fläckar;
ryggen svart med grå fjäderkanter; bröstet
vattradt af gulgrått och svartbrunt; buken
hvitaktig. Honan: ofvan svartbrun med
rostgrå fjäderkanter, under rostgulaktig.
Längd omkr. 40 cm.
7. Årtan, A. querquedula.
B. Näbben från näsborrarna kortare än innertån
utan klo. Hannen i vårdräkt ofvan och på
sidorna vattrad af mörkgrått och hvitt; hufvud
och hals brunröda, vingspegeln grön. Honan
med svart vingspegel. Längd 43–50 cm.
8. Bläsanden, A. penelope.
Skedanden, A. clypeata, och gräsanden,
A. boschas, bebo gamla och nya världens norra delar;
i Sverige anträffas den förra endast i södra och
mellersta delen, hvaremot gräsanden häckar allmänt
öfver hela landet. Så snart isarna lossnat, börjar
gräsanden lägga ägg; dess bo ligger ofta rätt långt
från vatten och innehåller 10–12 hvitaktiga ägg.
Från gräsanden härstammar vår vanliga anka (se
d. o.). – Snatteranden, A. strepera,
har i öfrigt samma utbredningsområde som de förra, men
häckar endast på en del ställen i mellersta Sverige.
– Praktanden, A. falcata, har sitt hem i östra
Asien och har i Sverige anträffats blott en enda gång.
– Stjärtanden, A. acuta, har samma
utbredningsområde som de tre förstnämnda, är tämligen
allmän i Norrland, Stockholms skärgård och på Öland,
i andra delar af södra Sverige sällsyntare som häckfågel.
– Krickanden (krickan), A. crecca,
och årtan, A. querquedula, finnas i större delen af
Europa och i den tempererade delen af Asien; i
Sverige häckar den förra rätt allmänt öfver hela
landet, hvaremot den senare är sällsyntare, men
förekommer från och med Skåne åtminstone upp
till Uppland. – Bläsanden, A. penelope, har
ungefär samma allmänna utbredning som de två
sistnämnda; den häckar allmänt i norra Sverige, längre
söderut sällsynt. – Till denna familj räknas ock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
