Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aquila alba. Se Kalomel - Aquila degli Abruzzi, hufvudstad i prefekturen Aquila i italienska prov. Aquila - Aquilaria Agallocha Roxb., bot. Se Agallocha - Aquilegia L., bot. - Aquileja, romersk stad - Aquilo (lat.), nordanvinden, nordöstvinden - Aquinas. Se Tomas (från Aquino) - Aquincum, latinskt namn på Gamla Ofen, en del af Budapest - Aquino, lat. Aquinum, stad i italienska prov. Caserta - Aquisgranum, senlatinskt namn på Aachen - Aquitania (lat.). Se Akvitanien - À quoi bon, fransk öfversättning af lat. cui bono (se d. o.) - Aqv-. Ord, som icke finnas under Aqv-, sökas under Akv- eller Aqu- - AR, förkortning för ascensio recta (lat.), astron., rektascension - A. R., förkortning för Academiæ Rector (lat.) - Ar, plur. ar (fr. are, af lat. area, se d. o.), enheten för ytmåttet - Ar (fsv.), "åra", i Uppland fordom benämning på en del af ett skeppslag. Jfr Hamna - A. R. A., förkortning för Associate of the Royal academy (eng.) - Ara (lat.), altare. -- Ara pacis, "fredsaltare" - Ara (egentl. Arara och Ararauna), zool. - Araba, Vadi el, vattenfattig och obebodd, af branta klippväggar innesluten dal - Arabat, by i östra delen af halfön Krim - Arabat-el-Madfun. Se Abydos - Arabat-viken. Se Arabat - Arab-byråer. Se Algeriet, sp. 578 - Araber
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Aquila alba. Se Kalomel.
Aquila degli Abruzzi [ak*ila delji], hufvudstad i
prefekturen Aquila i italienska prov. Aquila. Det är
beläget vid floden Aterno i närheten af Apenninernas
högsta topp. 21,261 inv. (1901). Biskopssäte,
lyceum. 1703 förstördes A. nästan helt och hållet af
en jordbäfning, hvarvid 2,000 människor omkommo.
Aquilaria Agallocha Roxb., bot. Se
Agallocha.
Aquilegia L., bot., växtsläkte af
nat. fam. Ranunculaceæ. Dit hör A. vulgaris
L., aklejan, som är en mångårig ört med dubbelt
trefingrade, inunder blågröna blad. De vanligen blå
blommorna utmärka sig i synnerhet därigenom, att alla
fem kronbladen äro förvandlade till upptill strutlika,
nedtill sporrlika honungsgömmen; de äro regelbundna,
i motsats till nästan alla andra sporrbärande blommor,
som blifva symmetriska, därigenom att endast en
sporre förekommer. För sina vackra blad och sina
lika prydliga som egendomliga blommor har denna växt
sedan lång tid varit odlad. Den förekommer därför
allmänt förvildad i gamla parker och trädgårdar;
såsom vild är den hos oss sällsynt. I trädgårdar odlas
ofta andra särdeles vackra arter och hybrider, såsom
A. canadensis L., A. Skinneri Hook. (från Guatemala),
A. chrysantha A. Gr. (från södra Nord-Amerika) m. fl.
S. A. (G. L-M.)
Aquileja, romersk stad, anlagd 182 f. Kr. nära
Adriatiska hafvet, i veneternas land. Det blef
hufvudort för romerska kejsarrikets nordöstra provinser och
under M. Aurelius rikets starkaste fästning, nyckeln
till Italien. Staden, som under den senare kejsartiden
räknade 100,000 invånare, blef 452 e. Kr. intagen
och förstörd af Attila. En del af invånarna skall
då hafva flytt söderut och på lagun-öarna vid Brentas
utlopp grundat Venezia. A. blef visserligen efter
en tid åter uppbyggdt, men dess storhet var
tillintetgjord. Biskopen därstädes antog under 500-talet
titeln af patriark, med anspråk på att i rang intaga
platsen efter biskopen i Rom. Hans makt inskränktes
likväl af grannbiskoparna. Patriarkatet flyttades
1451 till Venezia och upplöstes 1750. – Nu är A.,
af slaverna äfven kalladt Aglar eller Voglej,
en obetydlig ort i österrikiska grefskapet Gradisca,
men eger en stor kyrka i romansk stil. I senare tid
hafva där anställts stora arkeologiska gräfningar,
hvarvid massor af antika saker träffats.
R. T.*
Aquilo (lat.), nordanvinden, nordöstvinden.
Aquinas. Se Tomas (från Aquino).
Aquincum, latinskt namn på Gamla Ofen, en del af
Budapest.
Aquino [akoinå], lat. Aquinum, stad i italienska
prov. Caserta, vid järnvägen Rom–Neapel. 2,672 inv.
(1901). Romerska fornlämningar. Skalden Juvenalis’
och skolastikern Tomas’ (från A.) födelseort.
Aquisgranum, senlatinskt namn på Aachen.
Aquitania (lat.). Se Akvitanien.
À quoi bon [ak*abå’]. fransk öfversättning af lat. cui
bono (se d. o.).
Aqv-. Ord, som icke finnas under Aqv-, sökas
under Akv- eller Aqu-.
AR, förkortning för ascensio recta (lat.), astron.,
rektascension.
A. R., förkortning för Academiæ Rector (lat.),
akademiens (universitetets) rektor, eller Anno Regni
(lat.), under regeringsåret (det och det).
Ar, plur. ar (fr. are, af lat. area, se d. o.),
enheten för ytmåttet i metersystemet (se d. o.);
1 ar = 100 kvm. (= 1,134 kv.-fot); 100 ar = 1 hektar.
Ar (fsv.), "åra", i Uppland fordom benämning
på en del af ett skeppslag. Jfr Hamna.
A. R. A., förkortning för Associate of the Royal
academy (eng.), medlem af kungl. akademien
(näml. för de sköna konsterna, i London).
Ara (lat.), altare. – Ara pacis, "fredsaltare".
Ara (egentl. Arara och Ararauna), zool.,
namn på några i Brasilien och Guyana lefvande
stora, långstjärtade papegojor med kraftig näbb,
nakna kinder och ståtlig färgprydnad i sin
fjäderbeklädnad. De egentliga ara’s (Sittace
macao) äro öfvervägande tecknade med rödt, ararauna
(Sittace Ararauna) däremot ofvan med blått och på
buksidan med gult. Vingarna på båda äro blå. Dessa
papegojor förekomma tämligen allmänt i zoologiska
trädgårdar och eljest i fångenskap i Europa. I deras
hemland användas deras fjädrar till prydnad och
skrifpennor. Köttet, i synnerhet af den egentliga
ära, anses såsom en läckerhet. Se vidare Papegojor.
F. A. S.*
Araba, Vadi el, vattenfattig och obebodd, af
branta klippväggar innesluten dal mellan Döda hafvet
och Akabaviken af Röda hafvet, en fortsättning af
Jordansänkan. Höjd 195 (201) m.
Arabat, by i östra delen af halfön Krim, vid
början af den 112 km. långa, 1–4 km. breda,
sandiga Arabat-landtungan, hvilken sträcker sig i
nord-nordvästlig riktning mellan Asovska sjön i ö. och
det stinkande saltträsket Sjivas ("ruttna sjön") i
v. Vid A. fanns förr en fästning, nu i ruiner. På
landtungan idkas betydande saltberedning. –
Arabatviken af Asovska sjön intränger mellan
landtungan och halfön Kertj.
Arabat-el-Madfun. Se Abydos.
Arabat-viken. Se Arabat.
Arab-byråer. Se Algeriet, sp. 578.
Araber kallas alla folk, hvilka hafva arabiska som
sitt modersmål. I denna mening omfattar namnet den
förnämsta delen af befolkningen på Afrikas norra kust
från Atlantiska hafvet till Sueskanalen jämte Malta,
vidare Egypten, Sudan kring Hvita och Blå Nilens
nedre lopp, (ön) Sansibar, Syrien och Palestina,
Mesopotamien och Babylonien samt Arabien. Men
i egentlig etnografisk mening omfattar det blott
invånarna i sistnämnda land. Dessa egentliga araber,
som utgöra kärnan af de semitiska folken (jfr
Semitiska språk), härstamma, enligt judiska och
från judarna lånade muhammedanska legender, dels
från Kahtân (Jokhtân), farfars farfars farbroder
till Abraham, dels från Abrahams son Ismael (jfr 1
Moseb. kap. 10, 11, 16, 17, 21), och ehuru dessa
legender icke ega annan historisk betydelse än att
vara uttryck för en medveten samhörighet med andra
semitiska folk, motsvaras de dock af en gammal arabisk
tradition, enligt hvilken araberna dela sig i ’árab,
»(rena) araber», och mustá’riba (l. muta’árriba),
"arabiserade". Den förra delen, legendens
jokhtaniter, hade sitt ursprungliga hemland i södra
Arabien, i Jemen, och är identisk med
sabéerna (se d. o.). Den andra delen, legendens
ismaeliter (se d. o.), har sitt hemland i norra
och mellersta Arabien. Oaktadt denna på en viss
etnografisk åtskillnad beroende litterära benämning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
