Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Araber
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
("arabiserade",) hafva dessa musta’riba genom sin
historiska betydelse, förnämligast genom den hos
dem uppkomna islam, blifvit de egentlige historiske
araberna, liksom ock det nord- och centralarabiska
språket är den egentliga arabiskan, gentemot hvilken
de södra dialekterna, afkomlingar af de forne
"rene arabernas" språk, representera en annan från
"arabiskan" något skild semitisk språkgren. En
annan inhemsk indelning af social betydelse skiljer
araberna i ahl bédu, "nomad-folket", "beduiner", och
abl hádar, "det bofasta folket", och ehuru sannolikt
utgörande blott 1/5 af hela folkmängden (uppskattad
till omkr. 3 1/2 mill.), anses de förre numera såsom
de ouppblandade "rene araberna", hvilka stadsborna
själfva betrakta såsom auktoritet för äkta arabiskt
språkbruk och poetisk tradition. – Med sina hjordar
(får, getter, kameler, hästar) flytta beduinerna
omkring inom det för hvarje stam häfdvunna området,
här och hvar idkande litet tillfälligt jordbruk (durra
och hirs till bröd och korn till foder). Gränstvister,
rof och plundring på grannarnas område förekomma
naturligen något oftare än krig mellan civiliserade
folk, men äro sällan långvariga eller förhärjande,
och angrepp på den i allmänhet bättre beväpnade
och organiserade bofasta befolkningen äro mycket
sällsynta. Blodshämnden mellan enskilda familjer
ersattes oftast med böter, 10–50 kameler alltefter den
dödades betydenhet, och de på vägran att lämna eller
mottaga blodsplikten, dîje, beroende stamfejderna
tillhöra långt mer den för-islamska tiden än den
nuvarande. Däremot utgör plundring af karavaner och
resande en välkommen omväxling i hvardagslifvet,
och för beduinerna är detta ett lika lagligt uttryck
af deras egendomsrätt till landet som upptagandet af
huru hög tull som helst i Europa. Det enda, men säkra
sättet för resande är att från den närmast boende
stammens sjeik mot öfverenskommen afgift skaffa sig
tillstånd att passera hans område – vanligen gifvet
under form af eskort af en eller två män –, och detta
bildar sedan en rekommendation till angränsande
stammar, förutsatt att ingen tillfällig fejd eger
rum, så att den resande under hela sin färd på detta
sätt mot måttliga afgifter anförtros från stam till
stam. Men försöker han att taga sig fram utan denna
tillfälliga, men obrottsligt hållna gästvänskap, blir
han merendels fullständigt utplundrad och vid ringaste
försök till motstånd dödad. Beduinens tält, af grof,
svart gethårsduk, är 6–12 m. långt, 3–4 m. bredt,
2–3 m. högt, med ena eller halfva långväggen öppen
och stundom genom en vägg af samma duk afdelad för
män och kvinnor. I Eufratområdet är tältet rundt
och gjordt af säfmattor. Hela tältet med det ringa
bohaget, några kökskärl, en vattenkruka med trämugg,
stundom några fårskinn till bäddar och en kista med
kläder, kan på mindre än två timmar lastas på kameler
till affärd. Mansdräkten består af en framtill öppen
blå bomullsskjorta med ett läderbälte, en svart
hufvudduk fasthållen af en tjock gethårskordong,
ibland sandaler och om vintern en hård, tät, svart- och
hvitrandig eller helsvart kappa, med knappt fotlånga
ärmar. Kvinnodräkten består af en mycket lång
mörkblå bomullsskjorta, som äfven täcker hjässan
och bakhufvudet, med långa spetsiga hängärmar och
stundom därunder hvita, korta vidbyxor, vidare arm- och
fotringar af koppar eller järn (sällan silfver),
halsband och stundom örringar af glaspärlor, ytterst
sällan näsring eller slöja. Flickor till sex, sju år
och gossar till pubertetsåldern gå alldeles nakna.
Vapnen äro, utom den ständigt burna stora
slidknifven, främst en lätt skarpspetsad lans, därnäst
flintbössa och svärd samt i allvarsam fejd hjälm och
pansarskjorta (från Jemen eller Bagdad). De sociala
förhållandena äro rent demokratiska. "Sjeiken",
vanligen den rikaste i stammen, frågas alltid till råds
i viktiga ärenden och tvister, men åtlydes icke alltid,
då alla myndiga män äro fullkomligt likställda. Några
stammar bero dock af turkarna, storsjerifen af Mekka,
imamen af Maskat, imamer i Jemen,
vahhabitiska emirer i Nedsjd eller andra öfver större eller
mindre grupper af bofast befolkning härskande
furstar. De förnämsta beduinstammarna äro: ’áneza,
den mäktigaste (mer än 300,000 pers.), från Syriens
och Mesopotamiens gränser till Djebel Sjammar, och
delad i 3 grenar; i deras händer är hela den egentliga
exporthandeln (hästar, kameler, ull); sjammâr,
s. och ö. om den förra, lika talrik som den;
beniharb, i v. kring pilgrimsvägen mellan Damaskus
och Mekka (mer än 20,000 "lansar"); motêr,
nära Persiska viken; el-mórra åt s. ö. och
el-jam åt s. v. – Religionen är nominellt islam, men
dennas förnämsta praktiska bud: de fem dagliga
bönerna, pilgrimsfärden, allmosor, till och med
omskärelsen, hållas föga eller alls icke, utom af
vahhabiterna (se d. o.), och hos de aflägsna, vildare
stammarna finnes ännu sol-, stjärn- eller träd-dyrkan
eller fullständig religionslöshet. Jämförelsevis fria
från vidskepelse, äro araberna mycket toleranta mot
andra trosbekännare, till och med judar, men minst
mot kristna. Giftermål ingås utan andra laga
former än ömsesidigt samtycke i ett par vittnens
närvaro. Lika lätt går skilsmässan för sig, och
äktenskaplig trohet fordras icke strängt, ej ens af
hustrun. Däremot vakas med yttersta jalusi öfver
de ogifta döttrarnas heder. Beduinen är i vanliga
fall ytterst måttlig, hans dagliga spis är bröd och
sur mjölk, men vid de sällsynta större fester, då det
slaktas, är hans omåttlighet gränslös. Hans förmåga
att uthärda mödor och försakelser, värme och köld
är otrolig. Han är ytterligt okunnig i läsning och
skrifning, men eger ett förvånande minne; alla
bortfallande detaljer ersätter han likväl lätt med ren
dikt. Beduinernas traditioner öfver deras släkters och
hästars genealogi, hvaröfver de äro ganska stolta, äro
därför mycket otillförlitliga. Till kroppsbyggnaden äro
beduinerna mest af medelstorlek, med magra, skarpt
skurna, välformade anletsdrag, mörkbrun, blott i
södern svartbrun hy, groft, svart hår och klen
skäggväxt. Stadsborna äro ofta längre och vackrare; hos
dem plägas därjämte sorgfälligt den personliga
renligheten, men ej den kommunala. Med starka passioner
förena beduinerna en utomordentlig själfbehärskning,
lugn och värdig hållning, liflig, poetisk inbillning
och en stor naturlig vältalighet. De ega ett skarpt
förstånd och en utpräglad böjelse för sarkasm, men
äro därför också ytterst känsliga för stickord och
nidvisor. På denna särskildt omhuldade gren af
deras rika poesi har mer än en mångbesjungen
stamfejd berott. Berömda för mod och tapperhet,
visa de dock i striden stor klokhet och sparsamhet
med eget blod, där risken är för stor eller vinsten
för liten. Anmärkningsvärdt är att ofta kvinnorna
och i synnerhet de unga flickorna taga del i
härnadstågen, och mångfaldiga prof af deras tapperhet firas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
