Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arbetarfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppmärksamhet innebär ej med nödvändighet att arbetsklassens
ställning i det stora hela försämrats. Orsaken
ligger väl i viss mån också däri, att nutidens
ekonomiska, rättsliga och allmäntmänskliga ideal
sättas högre än förr. Onekligen är det dock
alltjämt obestridliga och skriande missförhållanden,
som utgöra den förnämsta driffjädern för vår tids
arbetarrörelser och som gifvit arbetarfrågan dess
dominerande ställning. Visserligen gör man sig
skyldig till öfverdrift, om man förnekar, att 19:e
århundradets, genom maskinkraftens storartade
användning framkallade, utveckling på industriens
och näringslifvets område i många afseenden
gagnat arbetarna såsom en del af samhället i dess
helhet. Men på samma gång äro skuggsidorna, just hvad
arbetsklassen beträffar, ovedersägliga. Maskinernas
dyrhet och den vid deras användning oundgängliga
arbetsfördelningen, hvilken kräfver det samtidiga
aflönandet af ett stort antal arbetare, gifva
de stora arbetsgifvarna ett afgjordt försprång
framför de mindre. De små gå under, verkstaden
undantränges af fabriken, kapitalet samlas på färre
händer, icke sällan i stora aktiebolag "utan själ"
och med föga känsla af ansvar i fråga om arbetaren
och hans välfärd. Hela beröringen mellan arbetare
och arbetsgifvare inskränkes alltmera till ett
utbyte af varan arbete mot det för densamma
betingade priset: arbetslönen, bestämd enligt
lagen om tillgång och efterfrågan. En alltför
riklig tillströmning af arbetare, i synnerhet
till vissa medelpunkter för industrien, medför
arbetslönernas sjunkande. Fabrikanterna söka sig,
stundom blott af vinningslystnad, stundom för att
icke gå under i konkurrensen, en ännu billigare
arbetskraft genom användande i stor utsträckning
af kvinnor och barn. Härtill kommer, att, å ena
sidan, maskinerna, i olikhet mot handkraften, aldrig
tröttas, å den andra att de kosta lika mycket i ränta
antingen de äro i gång eller stå stilla. Fabrikanten
frestas därigenom att bereda sig ökad vinst genom
att utsträcka den dagliga arbetstiden och genom att
införa natt- och söndagsarbete. De enskilde arbetarna,
för svaga att ensamma hålla sin vara, arbetet, uppe
i pris äfvensom att i öfrigt värna sin ställning mot
kapitalets öfvermakt, söka att vinna detta mål genom
sammanslutning. Yrkes- och fackföreningar samt andra
arbetarföreningar af olika slag organiseras i allt
fastare former. Arbetsgifvarna å sin sida sluta sig
också tillsamman för att tillvarataga sina intressen
gentemot de organiserade arbetarna. Köpare och säljare
af varan arbete stå så emot hvarandra såsom klass mot
klass. Så underhålles "klassmedvetandet" och skärpes
alltmera "klasskampen".
De förbittrade sammandrabbningar mellan arbetet
och kapitalet, som under denna klasskamp tagit
sig uttryck i strejker, stängningar (lockouts) och
bojkottning, hafva mer än något annat bidragit att
öppna ögonen för arbetarfrågans ingripande betydelse
för samhället i dess helhet. Deras vidtgående
verkningar hafva åskådligt lagt i dagen, att det här
gäller något mera än det i och för sig beaktansvärda
spörsmålet om den enskilde arbetarens aflöning eller
arbetsgifvarens vinst. De hafva på ett kännbart
sätt bevisat, att arbetsaftalet, då det gäller ett
större antal arbetare samfäldt, är något helt annat
än en vanlig privaträttslig öfverenskommelse. Tvenne
af de stora skiljaktigheterna mellan "arbetsaftalet"
och öfverenskommelser rörande köp och försäljning
af andra varor bestå däruti att arbetsköpet berör
säljarens hela
personlighet och att säljaren, arbetaren, utgör den
ojämförligt talrikaste samhällsklassen. Om dessa
tusenden eller millioner, som bilda "arbetarnas
väldiga armé", vid försäljningen af sitt arbete
lyckas endast att betinga sig en "hungerlön" eller,
låt vara, en lön, som räcker till bröd för dagen,
men som ej skänker arbetaren möjlighet att bereda sig
någon trygghet mot följderna af sjukdom, olycksfall
i arbetet och arbetslöshet, ingen möjlighet att
uppfostra sina barn och att såsom familjefader och
medborgare erhålla en skälig andel af "kulturlifvets"
förmåner, så inträda förr eller senare förhållanden,
hvilka utgöra en verklig samhällsfara. Arbetarfrågan
är endast till namnet en klassfråga. Staten och
samhället måste redan "till ädelt nödvärn" träda
emellan för att skydda arbetaren i den ojämna kampen.
Denna samhällets plikt erkännes dock ej af
alla. Alltefter olika ställning till frågan
om statens, lagstiftningens och förvaltningens
mellankomst i ofvannämnda syfte särskiljas tre olika
strömningar: den individualistiska, som vill, att
"staten skall göra intet", den socialistiska, som
vill, att "staten skall göra allt", samt den
socialreformatoriska, som går en medelväg mellan
de båda socialpolitiska och socialekonomiska skolor,
man plägat känneteckna genom nyss anförda slagord, som
dock naturligen icke få tagas alltför bokstafligt. Den
förstnämnda af dessa tre skolor, äfven benämnd
"Manchesterskolan", häfdar arbetsaftalets absoluta
frihet i den öfvertygelse att arbetarfrågan bäst
regleras genom arbetsgifvarnas eget välförstådda
intresse – eller, såsom Spencer uttryckt det, den
"välförstådda egoismen" –, konkurrensens obundenhet
och den fria associationen. Statens uppgift i fråga
om produktionen är här liksom på andra områden
blott att "producera säkerhet utåt och inåt". De
missförhållanden, som onekligen finnas, äro, påstår
denna skola, frukten af snarare för liten än för
mycken ekonomisk frihet. För att en förbättring
skall vara arbetaren till sannskyldig nytta måste
han själf hafva tillkämpat sig den. Endast den rena
själfhjälpens politik är till verklig fromma vid
arbetarfrågans lösning. I sin dogmatiskt renläriga
form torde denna riktning emellertid vara på god
väg att alldeles dö ut. Dess öfverdrifter hafva
bidragit att framkalla en motsatt uppfattning:
socialismen. Då individualismen ej vill, att staten
på det ekonomiska området skall lägga några som
helst band på den enskildes frihet, vill socialismen
väsentligen upphäfva denna frihet och göra staten
till individernas förmyndare. Den "järnhårda lag",
som, enligt dess åsikt, under den nu rådande
produktionen håller arbetslönen nere vid gränsen
för existensminimum och arbetaren i slafveri, kan
brytas endast därigenom att staten både öfvertager
produktionsmedlen och själf organiserar arbetet. Den
tredje uppfattningen, den socialreformatoriska, gör
front mot båda de här skildrade riktningarna. Gentemot
socialismen häfdar den frihetens grundsats, men delar
å andra sidan icke den individualistiska skuggrädslan
för hvarje statens ingrepp i denna frihet. Den
framhåller tvärtom att det finnes många hit hörande
fall, där själfhjälpen är alldeles otillräcklig
och där samhället ovillkorligen bör ingripa till
afhjälpande af rådande missförhållanden. Dess politik
är samarbete mellan samhället, staten och de enskilde,
såväl arbetsgifvare som arbetare. Dess lösen är:
"själfhjälp, samhällshjälp, statshjälp". Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
