Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arequipa. 2. Hufvudstad i nämnda departement - Ares, grek. myt. - Aresch., vid växtnamn förkortning för J. E. Areschoug - Areschoug, släkt - Areschoug. 1. John Erhard A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inträffade 820 sådana. 13–15 aug. 1868 och
senare, 1877, förstördes A. nästan i grund, men
återuppbyggdes snart. Genom järnbanor står det i
förbindelse dels med hamnstaden Mollendo, dels
tvärs öfver Anderna med staden Puña, på Titicacas
högslätt.
Ares (grek. Ares, lat. Ares), grek. myt., stridens
gud, måhända egentligen den rasande stormens
gud, son af Zeus och Hera; motsvarar romarnas
Mars. Hans hemvist var Tracien, där ej blott
vilda krigiska folkslag bodde, utan ock vintern och
de rasande stormarna hade sitt tillhåll. Därigenom
är han en motsats till Apollon, solljusets gud, och
Athena är såsom den klara luftrymdens gudinna
hans naturliga fiende.
Särskildt är A. den blodige krigsguden,
af hvilken Iliaden gifver oss en fullständig bild.
Han är idealet af en krigshjälte, i den grekiska
dikten genom vissa drag påminnande om en nordisk
bärsärk. Helt och hållet höljd i vapen, med vajande
hjälmbuske, den svängda lansen i handen och den
väldiga tjurhudsskölden på armen, störtar han, en
fager, härlig hjälte, snabb som en stormvind, in i
slaktningens tummel och rasar mordlysten och "omättlig
af striden". Då Diomedes med Athenas hjälp sårar
honom, faller han med ett vapenbrak, hvars dån
jämföres med stridslarmet af nio eller tio tusen
kämpar; när Athena en gång träffar honom med en
kastad sten, täcker han i sitt fall sju plogland –
skildringar, som påminna om tordön, rasande storm
och sprängda molnbäddar. Som krigets gud kallas
han ock Enyalios, hvilket namn sannolikt
härleder sig från det vanliga stridsropet. I hans sällskap
uppträda Enyo, den mördande krigsgudinnan,
Eris, tvedräktens gudinna, Deimos och Fobos
(skräck och fruktan), Kererna (dödsgudinnorna)
m. fl. Dock är Ares för ingen del oöfvervinnelig.
Tvärtom utgör just hans vilda raseri och oförvägna
mod hans svaghet. Därför är också Athena, det
beräknande modets gudinna, honom öfverlägsen.
Redan i den äldre poesien framställes A. som nära
förbunden med Afrodite. Enligt den tebanska sagan
var hon hans maka, och deras dotter var Harmonia
(se d. o.).
Ares’ dyrkan var allmänt utbredd, ehuru yngre
än fredsgudarnas. I Aten var Ares’ kulle, den
gamla platsen för blodsdomstolen, helgad åt honom;
där hade han, skyldig till ett dråp, en gång själf
blifvit frikänd. Vidare dyrkades han allmänt i Sparta,
Arkadien och Elis.
Sinnebilder af A. voro spjutet (en bild af
blodshämnden), facklan (stridens signal) och bland djuren
hunden och gamen, slagfältets vanliga gäster.
V. K.
Den grekiska konsten afbildade sällan A såsom
stridsguden, utan framställde honom vanligen lugn
och hvilande samt i förbindelse med Afrodite, den
enda, som förmått tämja hans vilda sinne.
Ares-idealet, utbildadt och fastställdt af Alkamenes och
Skopas, var en naken, ungdomlig gestalt, manligare
än Apollon och Hermes, med kraftig muskelbildning,
i synnerhet i nacken, samt kort lockigt hår. A.
framställdes i den äldre konsten med skägg, i den yngre
utan sådant. Han var försedd med en liten mantel
(chlamys) och en hjälm, som vanligen pryddes af
gripar (representanter på en gång af örnens
snabbhet och af lejonets mod). Bland bibehållna antika
framställningar af A. äro följande mest berömda: den
sittande Ares Ludovisi, i Villa Ludovisi i Rom (guden
sitter försjunken i kärlekstankar, under det Eros [en
tillsats af den romerske kopisten, som efterbildat det
troligen af Skopas eller någon af hans elever utförda,
[bildtext]
Ares Ludovisi.
försvunna originalet] leker vid hans fötter), den
stående A. Borghese, i Louvre – en efterbildning
af ett skulpturverk ur Polykleitos’ skola, rörande
hvilken man dock ej är fullt säker om den verkligen
framställer A. – Om Mars, de italiska folkens
stamgud, se Mars.
(O. G–G.)
Aresch., vid växtnamn förkortning för J. E.
Areschoug.
Areschoug [-sk*g], släkt, som härstammar från
Oligerus (Holger) Arskow l. Areschoug, kyrkoherde i
Simrishamn i senare delen af 1600-talet. 1. John
Erhard A., algolog, f. 16 sept. 1811 i Göteborg,
blef 1829 student i Lund och 1838 filos. doktor,
utnämndes 1839 till docent i botanik, men öfvertog
två år därefter lärareplatsen i naturalhistoria vid
Göteborgs gymnasium, blef 1849 adjunkt vid Uppsala
universitet samt 1858 e. o. professor och 1859 ord.
professor i botanik och praktisk ekonomi därstädes.
Ledamot af Vetenskapsakademien (1851) och flere
andra lärda samfund. 1876 tog han afsked från
professuren och bosatte sig i Stockholm samt afled
där 7 maj 1887. – Hans tidiga kärlek till
naturvetenskaperna fick ökad näring dels i Lund genom
beröringen med K. A. Agardh, E. Fries och S.
Nilsson, hvilka gingo den unge studenten till handa med
uppmuntrande råd, dels genom botaniska resor till
åtskilliga delar af fäderneslandet. För algernas
studium tillbragte han längre tider dels i
bohuslänska skärgården, dels vid Norges kuster, dels
(1868) i nordvästra Frankrike. Därvid var hans
uppmärksamhet riktad ej allenast på urskiljandet af
arter och former, utan ännu mer på dessa växters
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
