Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Areschoug. 1. John Erhard A. - Areschoug. 2. Fredrik Vilhelm Kristian A. - Arese-Visconti, Francesco - Aretaios, från Kappadocien - Arete, dotter till filosofen Aristippos (se d. o.) - Arethas, ärkebiskop af Cæsarea - Arethusa, grek. myt. - Aretin, bajersk friherrlig släkt - Aretin. Johann Georg von A. - Aretin. Johann Christoph von A. - Aretin. Karl Maria von A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anatomiska och fysiologiska förhållanden, hvarom en
stor mängd viktiga och intressanta iakttagelser i hans
skrifter bära vittne. Såsom universitetslärare sökte
han verka för spridningen inom vårt land af den
nyare anatomisk-fysiologiska riktningens idéer och
resultat, och särskildt bidrog han till ett vidsträcktare
användande af mikroskopet vid botaniska studier.
En annan sida af hans verksamhet finna vi i
Göteborgs museum och samma stads vackra
trädgårdsförening, hvilka båda till ej oväsentlig del hafva
honom att tacka för sin tillvaro.
De af A. utgifna skrifterna äro särdeles många;
här må nämnas Plantæ cotyledoneæ floræ
gothoburgensis (1836), Symbolæ algarum rariorum
floræ scandinavicæ</i> (1838), Algarum minus rite
cognitarum pugillus I & II (1842–43), Iconographia
phycologica (1847), Phyceæ scandinavicæ marinæ
(1850), Corallineæ i J. Agardhs species, genera et
ordines algarum (1852), Lärobok i botanik (1860–63),
Observationes phycologicæ (1866–84). Synnerligen
utmärkta äro dessutom hans exsiccat-verk: Algæ
scandinavicæ exsiccatæ (1:a uppl. 1840–41,
af faskiklarna I–IX 2:a uppl. 1861–79) och
Phyceæ extraeuropææ exsiccatæ (1850–56). I
"Lefnadst. öfver k. sv. Vet.-ak:s efter år 1854
aflidne ledamöter", bd 1, finnes en af A. författad
biografi öfver K. A. Agardh. – Se lefnadsteckning
öfver A. af V. Wittrock (ibid., bd 4, 1899).
(T. K.)
2. Fredrik Vilhelm Kristian A., den föregåendes kusins
son, botanist, föddes i Simrishamn 9 okt. 1830, blef
student i Lund 1847, filos. doktor 1853, docent i
botanik 1854 och adjunkt i samma ämne 1858. Efter att
i många år ha förestått den botaniska professuren blef
han 1879 dess innehafvare. Han har i vetenskapligt
ändamål företagit flere resor till Tyskland,
Frankrike, England o. s. v. Såsom föremål för sina
arbeten har han företrädesvis valt utredningen af
mera svårbestämda växtsläkten (t. ex. Rubus och
Rumex), de högre växternas anatomi och morfologi
samt växtgeografi. Bland alstren af hans flitiga
och mångsidiga botaniska författareverksamhet
må nämnas Revisio Cuscutarum Sueciæ (1853),
Bidrag till groddknopparnes morfologi och biologi
(1857), Adnotationes criticæ de speciebus nonullis
generis Rumex (1862), Botanikens elementer (1863,
flere uppl.), Skånes flora (1866, 2:a uppl. 1881),
Bidrag till den skandinaviska vegetationens historia
(1866), Växtanatomiska undersökningar (1867 o. 1870),
Handbok i växtrikets naturliga familjer (1870),
Om de skandinaviska Rubus-formerna af gruppen
Corylifolii (1871), Förberedande redogörelse
för några undersökningar öfver bladets anatomi
(1874), Beiträge zur biologie der holzgewächse
(i "Acta univ:tis Lund.", 1875–76), Some
observations on the genus Rubus (därst. 1885–86),
Jemförande undersökningar öfver bladets anatomi (i
"Minnesskrift utg. af Fysiograf. sällsk. i Lund"
1878), Beiträge zur biologie der geophilen pflanzen
(1896), Über die physiologischen leistungen und
die entwickelung des grundgewebes des blattes
(1897) och Untersuchungen über den blattbau
der mangrovepflanzen (1902). A. tog afsked från
professuren 1898. Sedan 1876 är han ledamot af
Vetenskapsakademien.
(G. L–M.)
Arese-Visconti, Francesco, grefve, italiensk
politiker, f. 1805 i Milano, d. 1881 i Florens, deltog
1831 i Mazzinis upprorsförsök och fann efter dess
misslyckande skydd hos drottning Hortense i Arenenberg,
där han blef förtrogen vän till prins Louis
Napoléon (Napoleon III). 1836 åtföljde han denne
till Nord-Amerika, återvände 1838 till hemlandet och
stred 1848 mot österrikarna, hvarefter han flydde
till Piemont. Där blef han 1854 senator och användes
s. å. som förmedlare af Cavours hemliga förhandlingar
med Napoleon om Sardiniens deltagande i Krimkriget
samt 1859 vid förhandlingarna om Frankrikes välvilliga
passivitet gentemot Cavours politik. A. afslöt 1864
med Napoleon septemberkonventionen om Roms utrymning
och utverkade 1866 sin kejserlige väns samtycke till
det preussisk-italienska förbundet. Till 1874 var
han senatens vicepresident. Jfr Grabinski, "Un ami de
Napoléon III. Le comte A. et la politique italienne
sous le second empire" (1897).
Aretaios (grek. Aretaios, lat. Aretæus), från
Kappadocien, en berömd grekisk läkare i
Rom, enligt några samtida med Augustus, enligt
andra med Trajanus eller Hadrianus. Hans arbeten,
skrifna på den joniska dialekten, utgåfvos flere gånger
under 1700- och 1800-talen. De äro öfversatta till
tyskan af Mann (1858).
Arete, dotter till filosofen Aristippos (se d. o.).
Arethas (grek. Arethas), ärkebiskop af Cæsarea,
f. omkr. 860, intager i den bysantinska odlingens
historia en ganska betydande plats. Lärjunge af
Fotios, hyste han varmt intresse för litteraturen,
såväl den kyrkliga som den antika, och lät åt sig
förfärdiga ett flertal ypperliga handskrifter,
genom hvilka viktiga verk blifvit till vår tid
bevarade i bättre skick än annars skulle hafva
varit fallet; mest kända bland dessa äro hans
Euklides-handskrift och hans berömda Platon-kodex
("codex clarkianus", skrifven 895), hvilka bägge
nu hamnat i Oxford. A:s bibliotek torde kunna
betraktas såsom något för sin tid betydande,
i synnerhet om man tänker på hans boningsorts
afskildhet från tidens få kulturhärdar. Han var
emellertid icke blott bibliofil, utan behandlade
äfven filologiskt såväl antika som kristna
författare och utarbetade skolier till åtskilliga
skrifter. Viktigast af dessa är hans kommentar
till Uppenbarelseboken. Jämväl som författare till
teologiska verk, bref m. m. nämnes A., men äfven de
bland dessa hans arbeten, som finnas bevarade, äro
ännu outgifna, hvadan en fullgiltig värdesättning ännu
är omöjlig af den i flere afseenden märklige mannen.
V. LM.
Arethusa (grek. Arethousa). grek. myt., källnymf,
hvars källa på ön Ortygia vid Syrakusai ansågs hafva
ett underjordiskt samband med floden Alfeios
(se d. o.) på Peloponnesos. – Flera källor i Grekland
hade namnet Arethusa, likaså en stad i Macedonien
och en i Syrien.
Aretin, bajersk friherrlig släkt, som egt flere såsom
ämbetsmän och skriftställare framstående medlemmar. –
Johann Georg von A., f. 1766, d. 1845, gjorde sig
mycket förtjänt om Donau-mossarnas torrläggning. –
Hans broder Johann Christoph von A., f. 1773,
d. 1824, öfverbibliotekarie i München och sedan
president i appellationsdomstolen i Amberg, var en
flitig politisk skriftställare. – Karl Maria von A.,
den föregåendes son, f. 1796, d. 1868, deltog i krigen
1813–15 och blef 1846 bajersk riksarkivarie. Han
utgaf värdefulla historiska arbeten i strängt katolsk
anda. 1854 upprättade och ordnade han det bajerska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
