Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 47-48 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arnhems land - Arnhemsviken. Se Arnhems land - Arnica - Arnicin. Se Arnica - Arni Helgason. Se Helgason - Arnim, Johann (Hans) Georg von A. - Arnim, Ludwig Joachim (Achim) von A. - Arnim, Anna Elisabeth von A.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Arnhems land, benämning på nordöstra delen
af Nord-Australien mellan Carpentariaviken och
Arafurasjön. Nordöstligaste spetsen bildar Kap
Arnhem; på norra kusten skär Arnhemsviken in.
Båda bära namn efter upptäckaren, holländaren Arnhem (1623).

Arnhemsviken. Se Arnhems land.

Arnica L., bot. farm., ett växtsläkte inom nat.
fam. Compositæ. Den i Europas bergstrakter äfvensom
i södra och västra Skandinavien förekommande

A. montana L., hästfibla, är en flerårig ört
med vågrät rotstock, en samling blad vid stjälkens bas
och ett eller två par motsatta blad å stjälken, som
antingen är enkel eller delar sig i två grenar,
hvardera med en stor guldgulblomstrig blomkorg. –
Af denna art fås den officinella drogen flos arnicæ,
som består af de torkade enskilda blommorna jämte
en del vidhängande fruktfjun, befriade från
blomholkarna. Lukten af blommorna är aromatisk och
medelmåttigt stark, smaken skarpt kryddartad. Äfven
roten har användts som läkemedel. – Andra
gulblommiga kompositers blomkorgar kunna vara
inblandade, men urskiljas antingen genom sin blekare
gula färg eller genom saknaden af fruktfjun. Både
roten och blommorna innehålla flyktig olja, arnicin,
samt skarpt harts och garfämne. Pulvret af blommorna
väcker nysning, sannolikt genom den retning, som
fragmenten af det styfva fruktfjunet åstadkomma.
Arnica kallades af Stahl "de fattiges kina", emedan
drogen ansågs ega feberfördrifvande egenskaper.
Den användes hufvudsakligen såsom ett stimulerande
medel under vissa stadier och former af nervsjukdomar.
Arnica-tinktur är ett af allmänheten
stundom anlitadt yttre medel mot följderna af
kontusioner ("panacea lapsorum", universalmedel mot
stötar). Tinkturen bör dock på grund af sina retande
verkningar brukas med försiktighet, så att 1 del
tinktur spädes med 10 à 20 delar vatten, brännvin
eller blyvatten. Outspädd har tinkturen användts
till ingnidning vid neuralgier, förlamningar m. m.

^{O. T. S.}*

Arnicin. Se Arnica.

Arni Helgason, isländsk biskop. Se Helgason.

Arnim, gammal tysk adlig släkt, uppkallad efter
byn A. i Altmark och med historisk visshet känd
sedan 1200-talets början.

1. Johann (Hans) Georg von A.,
fältherre, statsman, f. 1583 på slottet Boitzenburg i
Brandenburg, grundlade sitt rykte dels i svensk tjänst
under Gustaf Adolfs ryska krig, dels under Polens
krig emot Turkiet. Fastän protestant, gick han 1626
i kejserlig tjänst, där han tillvann sig Wallensteins
synnerliga förtroende, utnämndes till fältmarskalk
och fick, bland andra viktiga uppdrag, befälet öfver
de trupper, som 1629 sändes till Polens understöd
mot Gustaf Adolf. Då restitutions-ediktet tycktes hota
protestantismens tillvaro, om ock ej endast därför,
lämnade han s. å. kejsarens fanor och gick 1631 i
tjänst hos en af de protestantiske kurfurstarna, Johan
Georg af Sachsen. Som han insåg, att nämnda furstar
ej kunde intaga en själfständig ställning emellan
kejsaren och den svenske konungen, arbetade han
för Sachsens anslutning till Gustaf Adolf. Fastän
A. uttalade sitt ogillande af freden i Prag 1635 och
efter densamma trädde ur Sachsens tjänst, blef han
af svenskarna misstänkt för att vara ledaren af den
tvetydiga politik, som Sachsen följde från år 1632.
Oxenstierna fann sig t. o. m. föranlåten att 1637
låta häkta honom och föra honom fången till Sverige.
Året därpå lyckades han emellertid fly och uppträdde
sedan till sin död såsom Sveriges hätske motståndare.
Utnämnd till kejserlig-sachsisk generallöjtnant, dog
han 1641 i Dresden under förberedelserna till ett
fälttåg emot svenskarna. Se
G. Irmer, "Hans Georg von A." (1894).

^{O. A.}*

2. Ludwig Joachim (Achim) von A.,
tysk skald af den romantiska skolan, f. 1781, d. 1831,
filos. doktor, var en ridderlig, fängslande personlighet
och såsom skald utrustad med märgfull skildringsgåfva,
humor, innerlighet och en ovanlig rik fantasi, som dock
förlustar sig i det fantastiskt nyckfulla och formlösa.
Hans förnämsta verk äro romanerna
Armuth, reichthum, schuld und busse der gräfin Dolores (2 bd, 1810) och
Die kronenwächter (ofullb., med ämne från 1500-talet)
samt vissa noveller. Som dramatiker är A. mindre betydande.
I ungdomsåren genomströfvade han Tyskland för att uppteckna
folkvisor, och en epokgörande bragd i den nationella
kulturens tjänst vardt arbetet
"Des knaben wunderhorn",
en samling tyska folkvisor, som han utgaf i förening med
sin vän Klemens Brentano (3 bd, 1806–08; senaste uppl. 1891).
I enlighet med det okritiska tidehvarfvets smak voro
visorna tämligen moderniserade; i alla fall hade samlingen
ett mäktigt inflytande på tyska vitterheten. A. var gift
med Bettina Brentano (se A. 3).

3. Anna Elisabeth von A., vanligen kallad Bettina,
den tyska nyromantikens "sibylla", f. 1785, var den
föregåendes maka och syster till Klemens Brentano. En
sprittande liflig och impulsiv natur, lefvande i dityrambisk
känslohänryckning, fylld af tidens bästa tankar, därtill
begåfvad med konstnärliga anlag samt glänsande fantasi
och konversationsförmåga, omfattades hon med vänskap af
flera litterära storheter. Som ungmö umgicks hon förtroligt
med Goethes moder i Frankfurt, vardt 1807 införd hos honom
själf i Weimar och dolde ingalunda sitt tillbedjande svärmeri
för den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>