Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arnim, Anna Elisabeth von A. - Arnim, Heinrich Friedrich von A. - Arnim, Heinrich Alexander von A.-Suckow - Arnim, Adolf Heinrich von A.-Boitzenburg - Arnim, Harry (Heinrich) von A. - Arnis. Se Arnaes - Arnkilsöre - Arnljot Gelline
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
redan åldrige skalden, som dock försiktigt drog sig ur
spelet. Det kom till öppen brytning mellan dem,
och Bettina – då 26 år – gifte sig af kärlek med
Arnim (1811). Först efter sin makes och Goethes död
uppträdde hon som författarinna. I Goethes
briefwechsel mit einem kinde (3 bd, 1835; 4:e uppl.
1890) har åtskilligt i brefven efteråt uppvisats vara
hopdiktadt af Bettina själf. På liknande vis skildrade
hon sin ungdomsväninna Karoline von Günderode i
en brefväxling (2 bd, 1840; ny uppl. 1890). Vidare
skref hon Dies buch gehört dem könige (2 bd, 1843;
ett försök att lösa den sociala armodsfrågan) m. fl.
skrifter i en blomsterrik sierskestil. Hon drefs af ett
äkta kvinnligt behof att bistå alla olyckliga och
förtryckta. Bettina dog i Berlin 1859.
E. F–t.
4. Heinrich Friedrich von
A.-Heinrichsdorff-Werbelow, grefve, preussisk
diplomat, f. 1791, d. 1859, en tid legationssekreterare
i Stockholm, 1831 preussiskt sändebud i Bruxelles,
1841 i Paris, 1845–48 i Wien, febr.–maj 1849
preussisk utrikesminister, 1851–57 åter sändebud i
Wien. Såsom statsman tillhörde han den
metternichska skolan samt arbetade städse för allians och
godt samförstånd mellan Preussen och Österrike.
5. Heinrich Alexander von
A.-Suckow, friherre, preussisk statsman, f. 1798 i Berlin,
d. 1861 i Düsseldorf, deltog vid 16 års ålder i
befrielsekriget mot Napoleon, studerade sedan ett par
år i Heidelberg och gick 1820 in på den diplomatiska
banan, där han under de följande åren verkade vid
flera europeiska hof. 1846–48 var han preussiskt
sändebud i Paris. Vid utbrottet af revolutionen i
Preussen 1848 befann sig A. i Berlin, rådde
konungen till liberala reformer och en tyskt nationell
politik samt ingick (21 mars) som utrikesminister
i Arnim-Boitzenburgs kabinett, sedermera ledt af
Camphausen. På denna plats arbetade han för
Tysklands enhet under Preussens ledning, men
nödgades afgå redan i juni s. å., på grund af den
revolutionära stämningen inom nationalförsamlingen.
Han uppträdde sedan – dels såsom folkrepresentant,
dels i flygskrifter – i opposition mot det
reaktionära partiet och blef därför utsatt för dess
förföljelser.
6. Adolf Heinrich von A.-Boitzenburg,
grefve, preussisk statsman, f. 1803 i Berlin,
d. 1868 på Boitzenburg, befordrades på
ämbetsmannabanan från den ena betydande platsen till
den andra, tills han 1842 utnämndes till
inrikesminister. Såsom sådan betraktades han som en af
ledarna för det repressiva system Fredrik Vilhelm
IV då följde; i verkligheten ville han dock vinna
konungen för förverkligandet af preussiska regeringens
1815 gifna löfte att införa representativ författning.
A. lär t. o. m. hafva utarbetat förslag till en sådan.
Då han emellertid insåg, att han ej förmådde göra
sin mening i detta afseende gällande, begärde och
erhöll han sitt afsked, 1845. När Fredrik Vilhelm
till följd af marsrevolutionen 1848 nödgades ändra
sin politik, kallades A. till konseljpresident i den
nya ministären, men måste i brist på medverkan
från de liberales sida afgå redan efter tio dagar
(29 mars). Såsom medlem af 1849 års båda
nationalförsamlingar tog han en verksam del i det då
pågående författningsarbetet. 1854 upphöjd till ärftlig
ledamot af herrehuset, var han där till sin död en
kämpe för de konservativt konstitutionella åsikterna.
7. Harry (Heinrich) von A., grefve, tysk
diplomat, f. 1824, död i Nizza 1881, egnade sig till
en början åt juridiken, men beträdde 1850 den
diplomatiska banan, där han snart gjorde sig känd
för synnerlig duglighet, särskildt såsom sändebud i
Rom under senare delen af 1860-talet och vid
fredsunderhandlingarna med Frankrike 1871, efter hvilkas
afslutande han utnämndes till tyskt sändebud i Paris.
Snart framträdde emellertid allt skarpare en motsats
emellan honom och furst Bismarck i afseende på
uppfattningen dels af den politik, som Tyska riket
borde följa med hänsyn till Frankrikes inre
förhållanden – i fråga om hvilka A. ville understödja
monarkisterna – dels af de kyrko-politiska
förhållandena i Tyskland. Denna motsats skärptes
ytterligare däraf, att A. ansågs hafva till mål att
efterträda furst Bismarck såsom rikskansler och mer
än en gång direkt hos kejsaren sökte motarbeta
Bismarcks planer. Han blef till följd däraf i början
af 1874 återkallad från Paris och utnämnd till tyskt
sändebud i Konstantinopel, hvilken plats han
emellertid ej hann tillträda, innan han i maj s. å.
försattes ur tjänstgöring. Kort därefter inleddes mot
honom en rättegång med anledning däraf, att han
från tyska beskickningens i Paris kansli borttagit
en mängd aktstycken, hvilka man fruktade att han
skulle begagna till sin fördel i de kyrkopolitiska
stridigheterna. Denna rättegång, som väckte ett
ofantligt uppseende i hela Europa, slutade därmed,
att A., befunnen skyldig till "förseelse mot allmän
ordning", dömdes till 3 månaders fängelse, hvilken
dom af högre instans i juni 1875 skärptes till 9
månaders fängelse. Från Schweiz, dit A. begifvit
sig för att undgå fängelsestraffet, utkom i okt. 1875
en skrift, Pro nihilo, som tog hans handlingssätt i
försvar och med stöd af hemliga officiella aktstycken
häftigt angrep Bismarcks politik samt tillskref dennes
förfarande mot A. personliga bevekelsegrunder. A.
dömdes som skriftens författare in contumaciam till
5 års tukthus. Han uppehöll sig från 1878 i Österrike
och utgaf därifrån två kyrkopolitiska broschyrer Der
nunzius kommt! (1878) och Quid faciamus nos?
(1879). Döden kom emellan (19 maj 1881) just som
han erhållit lejd för att personligen inställa sig inför
riksrätten och få sin process återupptagen. –
Bismarck genomdref 1876 i samband med A:s process
ett tillägg till strafflagen, hvilket stadgade fängelse
eller höga böter, om någon tjänsteman vid
utrikesdepartementet eller i diplomatisk anställning
meddelade officiella dokument åt utomstående eller
vägrade att åtlyda gifna instruktioner (de s. k.
Arnim-paragraferna).
(V. S–g.)
Arnis, köping i Schleswig. Se Arnæs.
Arnkilsöre, ett näs på ön Als, vid norra inloppet
till Als-sund. Där stego preussarna i land, när de
29 juni 1864 gingo öfver till Als.
Arnljot Gelline, en stigman i Jämtland på Olof
den heliges tid. Han var af oerhörd storlek och
styrka, kom till Olof vid Stiklastad, döptes och föll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
