Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arrhén von Kapfeiman, Erik Jakob - Arrhidaeus. Se Arridaios - Arria - Arrianos - Arrianza y Superviela, Juan Bautista de - Arridaios - Arrie - Arrière-pensée - Arrighi, Jean Toussaint A. de Casanova - Arrigo Tedesco - Arrivera - Arriärgarde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och dels för flere stämmor, musik till Kärleken af
Ling, Den siste kämpen af Geijer, Vårsång af
Stagnelius, Blommorna af Atterbom, Fjällblommor, Karl
XII:s fältmarsch, Skandinavisk folksång; sånger och
melodramer till Shaksperes Macbeth, körer till Lings
Agne, Heliga Birgitta, Engelbrekt och till Lidners
Medea; en stor symfoni med titel Grekernas första
seger vid Missolonghi; kyrkomusik m. m.
A. L.
Arrhidæus. Se Arridaios.
Arria, den hjältemodiga makan till romaren
Cæcina Pætus, som för deltagande i ett uppror mot
kejsar Claudius, 42 e. Kr., dömdes till döden. När
A. såg all utväg till räddning afskuren, stötte hon
dolken i sitt bröst och räckte den sedan till sin make
med orden: ”Pæte, non dolet!” (Det gör icke ondt,
Pætus!). Af misstag har man sedermera gifvit namnet
”Arria och Pætus” åt en af antikens bästa
skulpturgrupper, nu i Villa Ludovisi i Rom. Den framställer
en gallisk krigare, som dödar sig och sin hustru för
att undgå fångenskapen, och är ett verk af den
pergameniska skolan.
Arrianos (grek. Ἀρριανὀς, lat. Arrianus), grekisk
skriftställare, f. i Nikomedia i Bitynien mot slutet af
första årh. e. Kr. I egenskap af romersk medborgare
bar han familjenamnet Flavius. A. var lärjunge
af den stoiske filosofen Epiktetos och själf en ansedd
författare i filosofi, historia, krigsvetenskap m. fl.
ämnen. Hans förnämsta verk är en ännu nästan
fullständigt bibehållen historia i 7 böcker om
Alexander den stores fälttåg. Titeln Anabasis fick denna
krigshistoria efter Xenofons liknämnda arbete, af
hvilket den med afseende på stil och framställningssätt
är en lyckad efterhärmning. Bland förlorade
skrifter af A. märkes i synnerhet en historia i 10
böcker om Alexanders efterträdare. A. var högt
värderad af kejsar Hadrianus och blef omkr. år 130
af denne utnämnd till ståthållare öfver Kappadocien.
Därifrån tillbakaslog han segerrikt ett infall af
alanerna. Senare delen af sin lefnad synes han till
stor del hafva tillbragt i Aten.
A. M. A.
Arriaza y Superviela, Juan Bautista de,
spansk skald, f. 1770 i Madrid, d. 1837 därstädes,
ingick först på den sjömilitära banan, som han 1808
lämnade för att bli militärattaché i London, och
blef slutligen kabinettssekreterare. A. var ledamot
af Spanska akademien. Genom sina sånger eldade
han sina landsman till kamp mot fransmännen, men
sedan han blifvit Ferdinand VII:s lydige tjänare,
nedsjönk han till en smickrande hofpoet. A., som ej
saknade inspiration och besatt en otrolig lätthet att
skrifva vers, ehuru hans stil blef mer och mer
förkonstlad, tillhörde 18:e årh:s klassiska skola. Bland
hans lyriska arbeten må nämnas: Cantos patrióticos
(1808), Poesias patrioticas, Poesias ó ritmos
juveniles, Poesias liricas, Rimas en honor de España,
elegien Compasión och kantaten La Comparsa. Hans
dramer äro i allmänhet underhaltiga. A.
öfverflyttade till kastiljansk vers Boileaus ”Art
poétique”.
Ad. H–n.
Arridaios (grek. Αρριδαιος, lat. Arridæus l.
Arrhidæus), macedonisk konung. Se Filip (macedoniska
konungar, 3).
Arrie, socken i Malmöhus län, Oxie härad. 734
har. 362 inv. (1902). A. bildar med Hököpinge ett
regalt pastorat i Lunds stift, Oxie kontrakt.
Arrière-pensée [ariärpāsē’], fr., hemlig afsikt,
baktanke.
Arrighi, Jean Toussaint A. de Casanova,
hertig af Padova, fransk general, släkting till
familjen Bonaparte, f. 1778 på Corsica, d. 1853,
inträdde som ung i franska hären, följde Josef
Bonaparte på dennes beskickning till Rom och deltog
i tåget till Egypten samt i slagen vid Marengo,
Austerlitz, Friedland och Esslingen. 1808 blef han af
Napoleon utnämnd till hertig af Padova. Under
Napoleons tåg mot Ryssland förde A. befälet öfver den
här, som skulle skydda Frankrikes kuster mot ett
befaradt engelskt anfall, och försvarade 1813 i slaget
vid Leipzig förstäderna samt sändes under de hundra
dagarna som guvernör till Corsica. A. var en af
Napoleons blindt tillgifne anhängare och blef 1815
landsförvisad, fick 1820 amnesti, men vistades mest
i Italien ända till 1848, då han återvände till
Frankrike. 1849 valdes han till deputerad för Corsica och
verkade som sådan för Louis Napoléon. Af denne
blef han 1852 utnämnd till senator och guvernör
öfver Invalidhotellet. Jfr E. A. Du Casse, ”Le
général A.” (2 bd, 1866). – Hans son Erneste
A. de Casanova, hertig af Padova, f. 1814,
d. 1888, utnämndes 1849 af Louis Napoléon till
prefekt i Versailles och 1853 till senator samt var
maj–nov. 1859 inrikesminister. Efter kejsardömets
fall var han en af bonapartismens verksammaste
ledare, valdes 1876 till medlem af deputeradekammaren
och drog sig 1881 tillbaka till privatlifvet.
Arrigo Tedesco, ”Henrik den tyske”,
italienarnas namn på den tyske kontrapunktisten
Heinrich Isaak.
Arrivera (fr. arriver, af lat. ripa, strand),
ankomma, anlända; hända.
Arriärgarde (fr. arrière-garde), ”eftervakt”. 1.
Krigsv. Den truppstyrka, som har till uppgift att
bakifrån trygga en i marsch varande truppafdelning,
så att denna kan utföra sin förflyttning utan att
oroas af fienden. Arriärgardet har sin största
betydelse, när man marscherar från fienden, och
särskildt när man efter en olycklig strid vill undandraga
sig förföljelse. Ett för en på flere kolonner
marscherande armé gemensamt arriärgarde kan då komma till
användning, ett armé-arriärgarde, men vanligen får
hvarje kolonn afdela särskildt arriärgarde. Om detta
har i utsikt att få upptaga allvarlig strid, måste det
gifvas betydlig styrka, 1/4–1/3 af infanteriet jämte
artilleri och ingenjörtrupper samt kavalleri.
Hufvuddelen häraf utgör arriärgardets hufvudstyrka; en
mindre del afdelas att såsom eftertrupp trygga
hufvudstyrkan. Finnes plats för kavalleriet, följer
detta sist såsom arriärgardes-eftertraf, med uppgift
att hålla samband med fienden. Arriärgardets
ledning anförtros åt en särskildt därtill utsedd
arriärgardeschef (brigad- eller regementschef), på hvilken
särdeles stora fordringar ställas. Ett mindre
arriärgarde (mindre än två bataljoner) är att betrakta såsom
en eftertrupp. Själfständigt kavalleri bevakar sig
med en eftertraf (jfr Eftertraf och
Eftertrupp). – En strid, i hvilken endast arriärgardet
deltager, kallas arriärgardesstrid. Denna är svår att
genomföra, om fienden häftigt påtränger; man måste
då i tid draga sig undan från en upptagsställning
till en annan.
C. O. N.
2. Sjöv. Den tredjedel af en seglande flotta eller
eskader, som innehöll skeppen med de högsta numren.
I ”naturlig ordning” seglade arriärgardet sist. Jfr
Formering.
H. W–l.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
