Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 83-84 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arsenik

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

men det var först svensken Georg Brandt, som visade,
att arseniken är en metall, hvars oxid (eller ”kalk”)
är den hvita arseniken. – Arsenik träffas i mineralriket
dels i fritt (gediget) tillstånd på malmförande
gångar, t. ex. på Harz, vid Freiberg och vid
Kongsberg i Norge (i Sverige är sådan icke funnen), i form
af svartgråa, druflika massor, dels i förening med
metaller, svafvel och syre. Flera af de naturliga
arsenikföreningarna äro viktiga silfver-, nickel- och
kobolt-malmer. Man har anträffat mycket små
mängder arsenikföreningar i flere mineralvatten (t. ex.
i vichyvatten). Arsenikmetallen kan lätt erhållas,
om man i destillationskärl upphettar arsenikkis, eller
en blandning af kol och arseniksyrlighet. Den
frigjorda arseniken antager gasform och erhålles genom
afkylning i form af en stålgrå, kristallinisk massa,
som strax i början har en stark metallglans, hvilken
dock inom kort försvinner genom metallens ytliga
syrsättning i luften. Arseniken har stor benägenhet
att kristallisera; kristallerna likna dem af de
närbesläktade metallerna antimon och vismut. Den är
skör och kan lätt pulveriseras. Dess egentliga vikt
är 5,75; den förflyktigas redan vid 180° C. och
antager gasform utan att förut smälta. Arsenikgasen,
som till färgen är gul, utbreder i luften en intensiv lukt
af lök, hvarpå arsenik och arsenikhaltiga ämnen lätt
kunna igenkännas, om de kastas på glödande kol.
Vid upphettning i luft syrsattes arseniken under
utbredande af en hvit rök af arseniksyrlighet; i
syrgas brinner metallen med blå låga. Dess atomvikt
betecknas med As och är 75 (syrets atomvikt = 16).
Arsenik förekommer dessutom i flera allotropiska
amorfa modifikationer. Genom hastig afkylning af
arsenikånga får man en gul, icke metallisk
modifikation, som mycket liknar gul fosfor. Denna
modifikation är emellertid mycket obeständig och öfvergår,
särskildt under ljusets inflytande, till svart arsenik.
Äfven den svarta och den grå amorfa modifikationen
äro mycket labila. I sina föreningsförhållanden visar
sig arsenik vara ett tre- till fem-atomigt element,
närmast besläktadt med fosfor och antimon.

Arsenik gifver med väte en gasformig, af Scheele
1755 upptäckt förening, arsin, eller arsenikväte,
H₃ As. Dess sammansättning är således analog med
ammoniakens. Arsin uppstår alltid, då arsenik och
väte samtidigt frigöras ur föreningar, t. ex. då
arsenikmetaller komma i beröring med vatten eller
utspädda syror, eller då vätgas utvecklas af
arsenikhaltig zink eller med arsenikhaltiga syror. Det är
en färglös gas, utmärkt af en stark lukt af lök, och
verkar såsom ett högst farligt gift. Upphettas
arsenikväte, sönderdelas det uti vätgas och
arsenikmetall. Därpå grundar sig det lättast utförda
och känsligaste arsenikprofvet, det s. k.
Marshska profvet. Detta utföres så, att
analysmaterialet blandas med utspädd ren
klorvätesyra eller svafvelsyra och hälles öfver ren
(arsenikfri) zink, som man lagt i en gasutvecklingsflaska
(a). Den bortgående gasen torkar i ett
klorkalcium-rör (b) och ledes sedan genom ett smalt glasrör,
som på en punkt (e) upphettas, hvarvid arsenikvätet
sönderdelas, och arsenikmetallen afsätter sig då på
rörets kallare delar med ett svart, speglande
öfverdrag. På grund af profvets känslighet är det af
största vikt, att man på förhand noga pröfvat de
tillsatta reagenserna på en möjlig halt af arsenik.
Emedan antimon under samma omständigheter gifver
antimonbunden vätgas, som vid upphettning afsätter
antimon i form af mörka fläckar, kan förväxling med
arsenik lätt uppstå. Dock skiljas antimonfläckarna
från arsenikfläckarna därigenom, att de förra ej
förstöras, om de tvättas med lösningar af
underklorsyrliga salter, hvilka lätt lösa arsenikfläckarna, i
det de syrsättas till arseniksyrlighet eller arseniksyra.


Arsenikspeglar
(d stark, c svag) i glasrör, som varit upphettade vid e och f.

För undersökning af tapeter, mattor o. d. betjänar
man sig af det s. k. kolsyreprofvet (Fresenius’ prof).
Detta tillgår så, att analysmaterialet destilleras med
saltsyra, hvarvid arseniken öfvergår i destillatet och
utfälles därur med svafvelväte. Den så erhållna
svafvelarseniken upphettas i kolsyreström tillsammans
med cyankalium, som borttager svaflet; metallisk
arsenik afsätter sig då som spegel. Äfven andra
analytiska metoder hafva blifvit föreslagna, af prof.
K. Th. Mörner och prof. P. Klason.

Arsenik förenas lätt med klor och gifver en färglös
flyktig vätska, arsenik-triklorid, As Cl₃, som ofta
förekommer i rå saltsyra. Med syre gifver arsenik
tvenne föreningar, bägge anhydrider till syror, näml.
arseniksyrlighet, As₂ O₃, och
arsenik-pentoxid, As₂ O₅ (med hydratet H₃ As O₄).
Arseniksyrligheten är af alla arsenikföreningar
allmännast känd och kallas hvit arsenik. Den
fås såsom biprodukt vid röstning af arsenikhaltiga
malmer och uppsamlas genom rostningsgasernas
inledande uti särskilda rum, s. k. giftkammare,
i hvilka arseniksyrligheten utfälles i form af ett hvitt
mjöl, giftmjöl, som renas genom sublimering i
järnretorter. Nyss beredd bildar arseniksyrligheten
en genomskinlig glaslik massa, som småningom blifver
hvit, porslinartad och ogenomskinlig.
Arseniksyrligheten kan erhållas i tydliga kristaller, hvilka, liksom
den analoga och isomorfa antimon-oxidens, tillhöra
tvenne olika kristallsystem (reguljär och rombisk).
Arseniksyrligheten är således dimorf. Bägge slagen
kristaller anträffas, ehuru tämligen sällan, i
mineralriket. Arseniksyrlighet förflyktigas vid 218° och
bildar en färglös gas, som ej eger någon lukt.
Arseniksyrlighet är en mycket svag syra och gifver
med baser arseniksyrliga salter eller arseniter.
Ehuru arseniksyrligheten endast föga löses af vatten,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>