Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Asclepiades. Se Asklepiades - Asclepias. Se Asclepiadaceae - Asclepias-ull - Ascococcus - Ascoli, Graziadio Isaia - Ascoli Piceno - Ascoli Satriano - Ascomycetes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af sidenglänsande hår. Många bland arterna odlas
som prydnadsväxter. Vanligast af dessa är A.
Cornuti Dcne (A. syriaca L.), sidenörten, en
högväxt, flerårig, med välluktande, mörkröda
blommor försedd ört, som äfven i vårt land stundom odlas
i trädgårdar. Dess hemland är Nord-Amerika.
Växtens rot användes där såsom medel mot
bröstkramp. Frönas sidenhår nyttjas inom textilindustrien
(se Asclepias-ull). Blommorna innehålla en
riklig honingssaft; växten är därför af vikt vid
biskötsel. Flere arter användas i Amerika som
läkemedel. Andra släkten af denna familj äro Hoya
(se d. o.), Stapelia (se d. o.) och Marsdenia (se
Kondurango).
Ldt. (G. L–m.)
Asclepiades (lat.). Se Asklepiades.
Asclepias L., bot. Se Asclepiadaceæ.
Asclepias-ull, text., benämning på de fina,
silkesglänsande fjun, som i tofsar af omkr. 50 mm. längd
sitta på fröna af åtskilliga Asclepias-arter.
Förekommer i handeln äfven under namnet växtsilke
l. vegetabiliskt silke. Spinnes tillsamman
med bomull, men användes äfven till vadd och såsom
stoppmaterial.
G. A. W.
Ascococcus Billr., bot., ett släkte bland
bakterierna. A. Billrothii Cohn har betydelse såsom
s. k. vild jäst, hvilken i öl och vin åstadkommer
grumling och förskämning. Dessa bakterier lefva
sällskapligt samlade till större antal inbäddade i
slemmassor. Till formen äro de runda.
G. A.*
Ascoli, Graziadio Isaia, italiensk
språkforskare, f. 1829 i Görz af israelitiska föräldrar,
författade som sextonårig autodidakt en god
afhandling om förvantskapen mellan Friuli-dialekten och
valakiskan samt vann redan vid tjugufem års ålder
med sina Studj orientali e linguistici (2 bd, 1854
–55) ett berömdt namn. 1860 inrättades i Milano
för honom en professur i jämförande språkforskning,
och på denna plats har han sedan oaflåtligt verkat
utomordentligt framgångsrikt såsom lärare och
skriftställare. 1889 utnämndes han till senator. A:s
utmärkande egenskaper såsom vetenskapsman äro
omfattande lärdom, stor kombinationsförmåga och
djärfhet i hypotesen, parade med sträng systematiskhet
i arbetet. Hans stil är stundom, i likhet med
flertalet italienares, något tung. A. var en af de förste,
som tillämpade den nyare fonetikens resultat på den
historiska språkforskningen, i Studj critici (I, 1861,
II, 1877), en samling uppsatser i jämförande
språkforskning och italiensk dialektologi. Till den rätta
uppfattningen af ljudlagarna har han gifvit
förträffliga bidrag i sina Lettere glottologiche (1881
–86). Möjligheten af en rationell dialektgruppering
har han, mot Paul Meyer, bevisat i sina Schizzi
francoprovenzali (i det af honom utgifna "Archivio
glottologico" II, III). I frågan om litteraturspråkets
förhållande till dialekterna har han gjort viktiga
inlägg (i "Arch. glottol.", I och VIII), hvilka blifvit
af stor praktisk betydelse för hans eget litterära
modersmål. Däremot kan hans bidrag till lösningen
af problemet om språkens ursprungliga enhet genom
hans försök att sammanföra de semitiska och
indoeuropeiska språken (i Nesso ario-semitico) knappast
betraktas såsom lyckadt. På speciella språkområden
har dessutom hans verksamhet varit mycket
omfattande. I yngre dagar egnade han sig företrädesvis
åt sanskrit och jämförande språkforskning. Sedermera
vände han sig hufvudsakligen till de romanska
språken. Han har med sin afhandling om de ladinska
eller rätoromanska dialekterna ("Arch. glottol.", I)
lagt grunden till en förträfflig italiensk
dialektforskning. Han har skrifvit en mästerlig sammanfattande
uppsats om de italienska dialekterna, bestämt och
beskrifvit en ny dialektgrupp, den
"franko-provensalska", i västra Schweiz, östra Central-Frankrike
och nordvästra Italien ("Arch. glottol.", III).
Hans försök att uppvisa keltiskans inflytande på de
nuvarande språken i de en gång keltiska länderna
Gallien och Nord-Italien har fört honom till
omfattande keltologiska arbeten, hvilka burit frukt i
utgifvandet af viktiga fornirländska texter, med
kommentar, öfversättning och glossar (allt i "Arch.
glottol.", sedan 1878, ej ännu afslutadt). Om man
till detta lägger, att A. äfven skrifvit ett verk om
zigenarna (1865) och behandlat Iscrizioni greche,
latine, ebraiche di antichi sepolcri giudaici del
Napolitano (1878), finner man af hvilken betydelse
han varit för den moderna språkvetenskapen. 1895
kallades han till ledamot af Vetenskaps- och
vitterhets-samhället i Göteborg. A. afgick från professuren
1902.
J. V.
Ascolichenes, bot. Se Lafvar.
Ascoli Piceno. 1. Provins i mellersta
Italien, vid Adriatiska hafvet. 2,063 kvkm. 245,172
inv. (1901). A. genomflytes af många kustfloder,
eger ett härligt klimat och frambringar sydfrukter
i mängd. Af mineral förekomma alabaster, stenkol,
silfver och guld. Saltkällor finnas vid kusten. –
2. Hufvudstad i nämnda provins, vid Tronto, s. om
Ancona. Biskopssäte. Liflig industri. 28,608 inv.
(1901). – A. hette fordom Asculum Picenum. År
90 f. Kr. mördades där prokonsuln Q. Servilius,
hvarigenom signalen gafs till utbrottet af det s. k.
kriget mot bundsförvanterna. Därför tillintetgjordes
A. 89 f. Kr. af konsuln Pompejus Strabo. Det
återuppbyggdes dock ånyo.
Ascoli Satriano, stad i italienska prov. Foggia.
Biskopssäte. 7,932 inv. (1901). – A. hette fordom
Asculum Apulum l. A. Satrianum, berömdt genom
Pyrrhos’ seger öfver Fabricius 279 f. Kr.
Ascomycetes (af grek. askos, säck, och mykes,
svamp), Ascosporeæ, Askomyceter,
Säcksvampar, bot., en af de viktigaste och artrikaste
bland svamparnas klasser. Öfver 11,000 arter äro
beskrifna. Den gemensamma karaktären för alla
hithörande arter är att de i sitt högsta
utvecklingsstadium, hvilket af många arter endast under
särskilda förhållanden uppnås, ega asci
("sporsäckar", "sporhylsor"), i hvilka i regel 8, mera
sällan 2 eller 4, sporer (askosporer) uppstå genom
s. k. fri cellbildning (jfr Cell, bot.). Ascus-anlaget
innehåller två cellkärnor, som sammansmälta till en
kärna, som därefter delar sig upprepade gånger och
ger upphof till sporerna. De mogna sporerna
utkastas vanligen genom ett hål i spetsen af ascus.
Dessa svampars vegetativa del består af ett
mycelium utaf ledade, förgrenade svamptrådar, hyfer,
hvilka hos somliga arter förblifva fria och hos
jästsvamparna t. o. m. sönderfalla i skilda celler, men
hos andra väfva sig samman till väfnader af
växlande gestalt. Hyferna kunna stundom, då cellerna
i dem äfven blifva mycket korta, filta sig så tätt,
att det hela liknar de högre växternas parenkym.
Ett sådant pseudoparenkym kan stundom,
såsom hos mjöldrygsvampen (Claviceps), Sclerotinia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
