Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har en medelhöjd af 1,200 m. Bergen kulminera
längst i söder, i landskapet Kurg, där en topp når
1,746 m. De därpå följande Nilgiri-bergen nå i
toppen Dodabetta, ö. om Calicut, 2,630 m. Där
mötas denna västliga bergsrad och Östra Ghats,
och tvärs öfver halfön går en 400 m. hög dal,
genomdragen af järnvägen från Calicut till Madras.
Alldeles fristående ligga i halföns sydligaste spets
Cardamom-bergen, som bilda udden Comorin, och i toppen
Anamudi ega halföns högsta berg (2,694 m.). Kusten
söder om Cambay-viken heter i sin norra hälft
Konkan-kusten, i sin södra Malabar-kusten. Östra
Ghats äro egentligen blott platåns östra sluttning;
mellan denna och hafvet finnes en bred sumpig
kustremsa utan naturliga hamnar. Den heter i sin
sydligare hälft Koromandel-kusten. Åt ö. flyta Deccans
viktigaste floder: Mahanadi, Godavari, Krisjna och
Canvery. – Ön Ceylon måste anses som en
fortsättning af Cardamom-bergen. Dess högsta topp är
Pedrotallagalla (2,538 m.), men mer bekant är
Adams pike (2,241 m.).
Östra indiska halfön är en fortsättning af det
tibetanska veckningsområdet och genomdrages af en
rad parallella kedjeberg, som i norr utgå från
Tangla-bergen, och mellan dem ligga floddalar. De viktigaste
af dessa berg äro Arakan-bergen, v. om Irawadi,
Pung-Lung-bergen, mellan Irawadi och Salween.
Öster om denna flod ligga Tanen-Tung-bergen,
som fortsätta ut på halfön Malakka, där de kulminera
i Mayeng-molet-khat (2,150 m.). Sydligare korsas
halfön af en blott 76 m. hög dal, Kra-näset, men
därpå höjer den sig i Rombaun-bergen till 2,500 m.
Området mellan Menams och Mekongs dalar är det
minst berguppfyllda på hela halfön, men öster om
Mekong går en skarpt markerad bergsrygg. I
allmänhet känner man ej mycket om Bortre Indiens
berg. Alla dess större floder, utom Salween, ha
delta; störst äro Irawadi och Mekong (omkr. 4,500
km.), den förra segelbar 1,180 km. från mynningen
(till Bhamo). Till Tonkin-viken flyter bl. a. Song-ka
med ett stort deltaland, hvilket ofta öfversvämmas
till stora delar, men som är mycket fruktbart
(risodling).
Kina. Södra Kina är ett bergland. De flesta
bergen gå i riktning från s. v. till n. ö., men dessa
kedjor äro ofta förenade genom tvärberg, så att
landet är rikt på platåer, dalar och bergshöjder om
hvartannat. En mängd små floder, de flesta flytande
till Si-kiang eller Jang-tse-kiang, kunna befaras med
grundgående djunker och lämna vatten åt risfälten.
Kusten är en s. k. rias-kust, d. v. s. har en mångfald
små, bergomgifna vikar. Af bergen mellan
Syd-Kinas båda hufvudfloder äro Nan-sjan och
Ta-jyling störst, utan att dock nå större höjd. Högre är
västra delen af det mellersta Kina, eller landet
mellan Jang-tse-kiang och Hvang-ho. Där gå
Jynling-bergen från n. till s. och tvinga Jang-tse-kiang
till dess stora böjning åt s. Viktigast för öfrigt är
den af snötoppar prydda kedja, som går strax söder
om Hvang-hos dal och är Kven-luns östligaste del.
I Kina heter dess västra del Tsin-ling-sjan, dess
östligare Fu-niu-sjan. Mellan dessa berg och
hafvet ligger det stora alluviala slättlandet, som,
afsmalnande mot norr, där berglandet når närmare
kusten, utbreder sig från Jang-tse-kiang till trakten
af Peking och upptager en areal af 550,000 kvkm.
Nära kusten är det genomdraget af Kejsarkanalen
(1,300 km.), som från Hang-tsjou går till
Pei-ho-floden s. ö. om Peking. Nord-Kina är i sin västra del
rikt på stenkol i de bergskedjor, som fylla provinsen
Sjan-si och i norr fortsättas af Chin-gan-bergen. Öfver
dem kommer man till de vidsträckta platåer, som
trappvis sänka sig ned mot Gobi, helt och hållet täckta
af gula lössbildningar (se Löss), och som nå sin
största utveckling i prov. Kan-su. – De viktigaste
floderna i Syd-Kina äro Si-kiang (1,150 km.), som
bildar ett väldigt delta, och Jang-tse-kiang (5,000
km.), som upprinner i Tibet samt är Syd-Kinas längsta
flod och viktig som kommunikationsled, då den blir
segelbar strax ofvan Sy-tsjou, 2,900 km. från
mynningen. Störst af dess bifloder äro fr. v. Ja-lung,
Min-ho, Kia-ling och Han-kiang samt fr. h. Juen-kiang,
som genomflyter Tung-ting-sjön, och Kan-kiang, som
genomflyter Po-jang-sjön. Nord-Kinas hufvudflod är
Hvang-ho (4,200 km.), som likaledes upprinner i
Tibet samt i en stor krok mot norr omflyter Ordos
högslätt, hvarpå den, efter att ha upptagit Vei-ho,
går åt ö. och n. ö. ut i Pe-tsji-li-viken. I närheten
af staden Kai-föng kommer den ned på slätten, där
dess bädd ligger högre än de närliggande fälten och
där den flyter mellan höga dammar, en ständig fara
för det kringliggande området, som den ofta
öfversvämmar. Flera gånger har den till och med ändrat
sitt nedersta lopp (se vidare Hvang-ho).
Mandsjuriet begränsas i v. mot Gobi af
Chin-gan-bergen och genomdrages i ö. af Tsjang-kvan-tsai, från
hvilket berg Amurs biflod Sungari, norra
Mandsjuriets hufvudflod, får tillflöden. På gränsen mot
ryska Amur-landet flyter i n. Amur, i ö. dess biflod
Ussuri, som mottar afloppet från den stora
Hankasjön. Mot s. till Liau-tung-viken flyter Liau-ho.
– Sammanhängande med Mandsjuriet är halfön
Korea, som nära sin östra kust genomdrages af en
bergskedja, med några toppar på öfver 1,900 m.,
hvilken orsakar, att de större floderna flyta åt väster.
Nordöstasiatiska berglandet omfattar landet ö. om
Jenissei och stiger mot söder småningom upp mot
de centralasiatiska kantbergen, så att gränsen ofta
är svår att angifva. Genom Lenadalen delas området
i en västlig och en östlig del. Den förra upptages
af en mängd från ö. till v. gående åsar, icke öfver
600 m. höga. Denna ringa höjd är emellertid
tillräcklig för att gifva landet en helt annan karaktär
än området väster om Jenissei. Äfven Taimyr-halfön
är delvis fylld af berg, och tundrorna på den äro
icke alltid lågländer. Den östra hälften liknar i
allmänhet den västra, om den än är något högre,
dock ej öfver 1,500 m. Öster om Baikal utbreder
sig Vitim-platån, som dock ej rättfärdigar namnet,
då landet består af en mängd mot n. ö. strykande
parallella åsar, skilda genom längddalar, i hvilka
floder flyta antingen till Lenas biflod Vitim eller
till Selenga. I ö. är området genom Jablonoi-bergen
skildt från Amurdalen. Längre mot norr ligger
Aldan-platån, som i ö. begränsas af Stanovoi-bergen,
ett tafelberg af växlande bredd, höjande sig till
1,500–2,000 m., vattendelare mellan Lenas biflod
Aldan och Ochotska hafvet. Det viktigaste passet,
förekommande på vägen från Jakutsk till Ochotsk,
ligger på 1,200 m. ö. h., men många lägre finnas
på 600–800 m. Där bergen, nära Ochotska hafvets
mellersta del, göra en skarp krök åt ö. och n. ö.
för att fortsätta upp till Tsjuktsjer-halfön och Berings
sund, utgår åt v. en annan kedja, som i en kurva
Tryckt den 6/4 04
2 b. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
