Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följer Lenadalen nästan ända ut till hafvet. Denna
kedja, som kallas Verchojanska bergen, är i höjd
jämförlig med Stanovoi-bergen och till följd af det
nordliga läget trädlös, täckt blott af tundror. Genom
dessa båda berg bildas här ett väl begränsadt bäcken,
jordens kallaste trakt, som afvattnas till Ishafvet
genom Jana, Indigirka och Kolyma. – Mycket olika
med det öfriga landet är halfön Kamtsjatka, som
genom ett 120 km. bredt näs hänger samman
därmed. Dess längd från denna bas till udden Kap
Lopatka är 1,100 km. Halfön genomdrages af en,
eller rättare två, urbergskedjor, hvilka tydligen äro
en fortsättning af de berg, som genomgå de
östasiatiska öarna. Den östliga af nämnda kedjor är
mycket rik på vulkaner (38, däraf 12 verksamma),
bl. a. jordens högsta vulkankäglor, Itchinsk (5,160
m.) och Kljutsjevskaja Sopka (4,180 m.).
Vulkanerna, som ligga i rad, hafva snötäckta toppar,
ty snögränsen vid 56° är 1,600 m. och trädgränsen
blott 300 m. ö. h.
Västasiatiska låglandet, mellan Irans och
Central-Asiens kantberg till Ishafvet, delas genom en tröskel
från Tarbagatai-bergen till södra Ural, tvärs öfver
kirgis-stäppen i ett sydligt afloppslöst område och
Väst-Sibirien i Obs flodområde. – Det afloppslösa
Sydväst-Asien är öfverallt täckt af unga aflagringar i
ett haf, som ännu i diluvialtid täckte hela området
och hvaraf Kaspiska hafvet, Aralsjön och Balkasj
äro kvarlefvor. De två sistnämnda jämte norra delen
af Kaspiska hafvet äro typiska stäppsjöar, däremot
är södra delen af Kaspiska hafvet antingen ett
instörtningsbäcken (enl. Suess) eller en synklinaldal (enl.
Sjögren). Det är jämte området i norr en depression, och
dess yta ligger 26 m. under hafvet. En stor del af
det kaspiska depressionsområdet är saltstäpp, med en
mängd små saltsjöar. Öster om Kaspiska hafvet gå
Mugodsjarbergen från Ural till den nästan alldeles
jämna Ust-Urt-platån, som höjer sig 200 m. ö. h.
samt i ö. brant stupar ned i Aralsjön. Öster om Aral
möter en äkta öken, så utpräglad som blott få af
jordens öknar. Den heter mellan Sir-darja och
Amu-darja Kysyl-kum ("röda öknen") och söder om
sistnämnda flod Kara-kum ("svarta öknen"). Den
är fylld af otaliga sandhögar och dyner – där
kallade "barchaner" – dels fasta, dels rörliga. I
fördjupningarna mellan dem samlas vattnet till
saltträsk, hvilka under den torra tiden äro täckta af en
saltskorpa och för öfrigt tillhåll för en mångfald
vattenfåglar. Vid öknens gränser ligga oaser
(Tasjkent, Buchara, Merv m. fl.), och landet öfvergår i
både söder och norr till stäpp. Den södra stäppen,
den turkmenska, vattnas af små snart utsinande
floder från de iranska kantbergen (störst Murgab);
den norra, kirgis-stäppen, har vid sitt sydöstra hörn
den stora stäppsjön Balkasj, som förr varit mycket
större och äfven omfattat de östligare liggande
sjöarna Sassyk-kul och Ala-kul, hvilka nu äro
själfständiga. Alla dessa stäppsjöar hafva i följd af
otillräckligt tillflöde länge varit i aftagande, men
äro nu åter i stigande. I Balkasj inflyter Ili från
Tian-sjan. – Väst-Sibirien upptages i sin södra
del af denna kirgisstäpp, men småningom börja
små grandungar visa sig, och redan vid
Semipalatinsk och Omsk växa stora skogar. Norr om
Irtysj ligger Baraba, ett öfvergångsområde mellan
stäppen och skogstrakten, och vid linjen Tobolsk–
Tomsk börjar det stora sibiriska skogsområdet. I
detta förhärska till 63° n. br. barrträden, norr
därom björk och vide. Hela landet är en ofantlig
skogbevuxen slätt, som 100–150 km. ö. om Ural
icke har en sten, förrän man kommer till trakten
af Altai. Det är en ung bildning, aflagrad af en
ishafsarm, som sannolikt under tertiärtiden sträckte
sig ända till Svarta hafvet, men under diluvialtiden
försvann genom en landhöjning, kvarlämnande blott
ett innanhaf. Det nordligaste Sibirien blef senast
torrlagdt och upptages helt och hållet af tundran,
hvars sydgräns går söder om Ob-viken i riktning
mot Chatanga-viken, men östligare tränger så långt
åt s. som till polcirkeln, hvilken kan betraktas som
tundrans regelbundna sydgräns, utom vid floderna,
där skogen går längre mot norr. De mot norden
flytande stora floderna äro som
kommunikationsvägar ovärderliga, särdeles i sitt mellersta lopp, då
mynningsområdena äro isbelagda under större delen
af året. Ob (4,400 km.) är den största, med ett
flodområde så stort som en tredjedel af hela Europa.
Den börjar på Altai och har sin största biflod i
Irtysj (med Tobol). Jenissei hör i sitt öfre lopp till
Central-Asien, enär den upprinner på Sajaniska
bergen, och har sin stora biflod Angara-Selenga från
samma håll. Vid dess västra strand, som är låg
och jämn, slutar Väst-sibiriska låglandet; den högra
stranden är nämligen berguppfylld.
De östasiatiska öarna äro bergfyllda och
vulkaniska. Af de japanska öarnas bergtoppar äro
hundratal uppbyggda af vulkaniskt material,
antingen direkt på slätten eller på de äldre bergen.
Till de otaliga slocknade sälla sig många ännu
verksamma, bl. a. Komaga-take på Jesso, Nantai-san
och Asama-jama på Hondo och Aso-jama på
Kiushiu. I historisk tid utslocknade äro landets båda
i högsta toppar, Fudji-san (Fujiyama, 3,760 m.) och
Ontake (2,990 m.), båda på Hondo, den senare i
södra delen af de s. k. "japanska alperna", det
vildaste berglandet i hela Japan. Där, liksom i de
andra höga bergen, är snön försvunnen från
bergtopparna endast under ett par månader af året.
Formosa genomdrages af en ända till 3,900 m. hög
kedja. Filippinerna ha samma orografiska
förhållanden som Japan; verksamma vulkaner förekomma
hufvudsakligen på Luzon och Mindanao; Volcano de
Albay (2,522 m.) på Luzon har haft många förhärjande
utbrott, och Apo på Mindanao är högst (3,300 m.).
På Celebes har man säkert påvisat vulkaner endast i
den norra halfön (Soputan 1,830 m.). De små
Sundaöarna äro mycket rika på vulkaner; en sådan,
Tambora, på norra delen af Soembawa, hade 1815
ett utbrott, som kostade 40,000 människor lifvet.
Denna vulkanrad fortsätter på Java och Sumatra,
och särskildt den förra ön är bekant för våldsamma
vulkaniska utbrott. Allra mest omtalad är dock
Krakatau, på en liten ö i Sundasundet, som 22 aug.
1883 hade ett af de våldsammaste utbrott, som
förekommit. Af Sumatras vulkaner är Korintji l.
Indra-poera (3,805 m.) den högsta. På Borneo anses toppen
Kini-Balu (4,175 in.) nå den största höjden.
J. F. N.
Geologisk beskaffenhet. I likhet med
hvad förhållandet är inom öfriga världsdelar utgöres
undergrunden eller stommen af A. af den arkeiska
tidens bergarter, de s. k. urbergarterna (gnejser,
graniter m. fl.). Dessa träda i dagen inom vidsträckta
områden af östra och västra Sibirien, Korea och
delar af östra Kina, därjämte i Japan, Annam och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
