Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Assimilation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i samma sats; dessa innefattas i de s. k.
sandhi-reglerna. – Man plägar ofta säga, att assimilation
inträdt för välljudets skull, men detta är endast ett
oegentligt uttryckssätt för: till underlättande af
uttalet. Jfr Brytning.
Fr. L–r.*
2. Fysiol. Inom djurfysiologien menar man med
assimilation den del af näringsprocessen, genom
hvilken de af djuren upptagna olikartade
näringsämnena förändras så. att de blifva likartade med de
förut i kroppen befintliga, för organismens lif och
förrättningarnas normala förlopp nödvändiga ämnena.
Stundom räknar man till assimilationen äfven
matsmältningen, ehuru med orätt. Matsmältningens
uppgift är nämligen egentligen endast den att
möjliggöra näringsämnenas öfvergång i blodet, och först
sedan denna öfvergång försiggått, börjar det
egentliga assimilations-arbetet, d. v. s. ombildningen af
näringsämnena till verkliga saft- och
väfnadsbeståndsdelar. Angående arten af de olika slags förlopp,
som ifrågakomma vid assimilationen, har vetenskapen
ännu ej kunnat lämna några synnerligen
tillfredsställande upplysningar. Med visshet känner man
dock, att assimilationen företer högst väsentliga
skiljaktigheter hos djuren och växterna. Under det att
de senare måste af jämförelsevis enkla oorganiska
föreningar bilda därmed alldeles olikartade, ofta
i hög grad sammansatta organiska ämnen, äro
däremot de ämnen, som af djuren skola assimileras,
i allmänhet redan från början mycket sammansatta
samt närbesläktade med och föga skilda från de
ämnen, som bilda djurets massa och i hvilka de
sålunda skola omvandlas. Dessa med organismens
egna beståndsdelar närbesläktade ämnen, som af
djuret skola assimileras, äro hufvudsakligast
ägghvita samt det därmed besläktade limmet och
dess moderämnen, de s. k. limbildarna, vidare
fett, kolhydrat, vatten, salter och
slutligen syre. Detta senare torde dock, såsom varande
ett element, ej gärna böra räknas bland de ämnen,
som skola assimileras; det synes fastmera spela en
viktig, ännu ej noga känd roll vid de öfriga ämnenas
assimilation. Vattnet och salterna kunna, utan att
undergå några väsentliga förändringar, öfvergå i
safterna och väfnaderna, liksom de ock oförändrade
kunna lämna organismen, och det egentliga
assimilationsarbetet inom djurorganismen måste sålunda –
i motsats till förhållandet hos växterna – gälla de
organiska näringsämnena. De kemiska
processer, genom hvilka dessa vid assimilationen
ombildas till kroppsbeståndsdelar eller, såsom man äfven
sagt, till lefvande djursubstans, äro emellertid knappt
något kända. Då de i tarmkanalen införda
näringsämnena i allmänhet där förarbetas så, att de
sönderfalla i enklare föreningar, af hvilka, sedan de
upptagits i blodet, väfnadsbeståndsdelarna skola
återbildas, så har man antagit, att den egentliga
assimilationen hos djuren skulle bestå i ett uppbyggande
af mera sammansatta ämnen af ett jämförelsevis
enklare material. I själfva verket har man ock i det
röda blodfärgämnets (hemoglobinets) bildning ett
exempel på sådana sammansättande (syntetiska)
kemiska processer vid assimilationen. Detta
blodfärgämne är nämligen mera sammansatt än de
näringsämnen, som uppsugas ur tarmkanalen, och då det
vidare aldrig osönderdeladt kan öfvergå ur tarmkanalen
i blod- eller mjölksaft-kärlen, måste det hafva blifvit
vid assimilationen bildadt genom en syntes.
OH.*
3. Bot. I växtfysiologien förstås med assimilation
sammanfattningen af alla de processer, hvarigenom
de af växten upptagna näringsämnena ombildas till
i organismen ingående beståndsdelar. Den
ojämförligt mest framträdande assimilationsprocessen är
kolsyrans; förr i tiden förstod man också med
assimilation endast kolsyreassimilationen.
Kolsyreassimilationen är en process, hvarigenom
organisk substans bildas af kolsyra och vatten, och
för densammas förlopp är energitillförsel nödvändig.
Hos gröna växter är ljuset energikällan, hvaremot
hos en del färglösa lägre organismer vissa kemiska
processer lämna den erforderliga energien. Man
skiljer därför mellan två slag af
kolsyreassimilation: fotosyntetisk och kemosyntetisk. Den senare
har hufvudsakligen teoretiskt intresse och förekommer
hos s. k. salpeterbakterier, hvilka kunna assimilera
fri kolsyra, om blott ammoniak eller salpetersyrlighet
och vissa oorganiska salter finnas för handen
(Vinogradsky). I det följande menas med
kolsyreassimilation endast den fotosyntetiska.
Kolsyreassimilationen försiggår ej i hvarje lefvande
cell, utan endast i sådana, som hafva bladgrönt,
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
