Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 239-240 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Assimilation

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

omdanas till organisk substans; då kolsyran är kolets
syrerikaste förening, frigöres härvid syre och afskiljes
från växten, hvilket i naturens hushållning är af
genomgripande betydelse. Syreafgifvandet vid
kolsyreassimilationen har användts som medel att påvisa
densamma: en grön växtdel t. ex. af en vattenväxt
(Helodea m. fl.) införes i ett profrör, fylldt med
kolsyrehaltigt vatten, och ställes med mynningen
nedåt i en cylinder med vatten (fig. 1). Få nu
solstrålarna träffa växten, bortgå från bladen en mängd
små blåsor, som samla sig i rörets öfre del; vid
närmare undersökning visa de sig vara syrgas. Sättes
apparaten i mörker, afstannar blåsafgifvandet, och
detsamma inträffar, om vattnet är fritt från kolsyra.

Det närmare förloppet vid kolsyreassimilationen
är ännu ej kändt. Man antager, att kolsyran
förekommer vid assimilationen som hydrat; och en del
forskare anse, att den första produkten härvid skulle
vara formaldehyd, som faktiskt kan påvisas i bladen.
Så mycket kan sägas, att den första produkten af
kolsyreassimilationen är en ökning af det organiskt
bundna kolet i klorofyllkropparna. Häraf uppstå
sedan alltefter växtens art olika organiska ämnen,
och i vanliga fall är assimilationsprodukten
stärkelse, i form af små korn i klorofyllkropparna, eller
stundom endast lösliga kolhydrater, såsom socker
(hos orkidéer, Allium m. fl.). Hos diatomacéer och
några andra alger bildas ej kolhydrat, utan man kan
här påvisa feta oljor.

Stärkelsebildningen vid kolsyreassimilationen kan
lätt påvisas genom det s. k. sachs’ska jodprofvet:
ett blad från en assimilerande
växt afskäres på kvällen och
lägges ett par minuter i kokande
vatten, sedan i sprit, där
klorofyllet utdrages, så att bladet
blir hvitt. Tillsättes nu jod,
antager bladet småningom en
i mer eller mindre mörkviolett
färg; detta beror därpå, att den
i bladet bildade stärkelsen färgas
mörkviolett af jod. Om man
betäcker en del af bladytan med
stanniol eller på annat sätt
utestänger ljuset, skall man finna
att på det stället ej någon
stärkelsebildning egt rum (se fig. 2).


Fig. 2.

Samtidigt med denna
bildning af organisk substans
försiggå äfven processer, som hindra dennas
upphopning i klorofyllkornen; eljest skulle
assimilationen på grund af cellens öfvermättnad snart
afstanna (Boussingault). Under ferments inverkan
upplöses den bildade stärkelsen alltjämt och bortföres
ur cellen samt vandrar in i växtens ledningsbanor,
för att på detta sätt nå fram till förbrukningsorten
(växande växtdelar o. d.). Om man därför
underkastar ett blad tidigt på morgonen, innan
assimilationen börjat, det sachs’ska jodprofvet, skall man
finna, att stärkelsehalten i bladet minskats, hvilket
visar sig i ljusare färg.

Som ett exempel på kolsyreassimilationens styrka
kan anföras att solrosens blad bilda 1,₈ gr. organisk
substans pr timme och kvadratmeter bladyta;
häremot svarar 1,₅ l. kolsyra, d. v. s. kolsyran i omkr.
4,000 l. luft. Olika växter förhålla sig emellertid
under lika yttre villkor, olika.

Yttre förhållanden ha stort inflytande på
processens liflighet, och härvid är speciellt att märka å
ena sidan ljusstyrkan och kolsyremängden, å andra
sidan temperaturen. Med tilltagande ljusstyrka
tilltager assimilationens liflighet; under längre tids
inverkan förstör dock det direkta solljuset klorofyllet,
och bladen blekas. De olika strålarna ha olika
inflytande; klorofyllet absorberar i synnerhet vissa af de
röda strålarna i spektrum och framkallar därvid den
starkaste assimilationen; de gröna strålarna ha
mindre betydelse för processen. Kolsyremängden har
stort inflytande, i det assimilationens liflighet stiger
proportionellt med kolsyremängden intill en viss
procent. Vid låga temperaturer kan ännu en svag
assimilation försiggå. Så fann Jumelle vid - 30°
à - 40° ännu en svag kolsyreassimilation. Vid
stigande temperatur tilltager assimilationslifligheten
till en viss temperatur (optimum), för vår flora omkr.
+ 20° à 30°; vid högre temperatur aftager den åter.

På senare tid har den åsikten sökt göra sig
gällande, att kolsyreassimilationen försiggår under
inverkan af enzym, så att man t. o. m. i ett
klorofyll-extrakt, försatt med detta enzym, trott sig kunna
påvisa utveckling af syrgas, härstammande från
kolsyra.

Priestley var den förste, som iakttog
syreafgifvandet från växterna (1772); Ingenhouss visade att blott
gröna växter afgifva syre, och endast när de belysas
(1779); Senebier och framför allt Th. de Saussure
visade (1804) att kolsyran är ett verkligt
näringsämne för växterna. I nyare tid ha i synnerhet arbeten
af Boussingault, Sachs och Engelmann bidragit att
i hög grad öka vår kunskap om kolsyreassimilationen.

Kväfvet, hvilket är af allra största betydelse
för växtlifvet, upptages af flertalet växter genom
assimilation af i vattenlösning upptagna
salpetersyrade salter eller ammoniaksalter. Luftens fria
kväfve är däremot oåtkomligt för nästan alla växter.
Förr ansåg man, att inga växter förmådde assimilera
detta grundämne, hvilket i fritt tillstånd öfver hufvud
taget endast med största svårighet kan bringas till
att ingå i kemiska föreningar. Genom Hellriegels
(1888) samt åtskilliga andra forskares, särskildt
Laurents och Schloesing d. y:s (1892), arbeten har [ligatur oe]
det emellertid visat sig, att i en grupp af de lägre
algerna, nämligen bakterierna, finnas ej få arter,
som äro i stånd att direkt assimilera luftens fria
kväfve. Genom ett mycket egendomligt samlif
(symbios) emellan vissa i jord rikligt förekommande
kväfve-assimilerande bakterier och högre växter kunna
dessa emellertid i andra hand tillgodogöra sig de
kväfveföreningar, som bakterierna alstrat. Ehuru
så godt som alla högre växter i någon ringa grad
kunna anses hafva fördel af den i stor omfattning
genom bakterierna försiggående kväfvebindande
processen i jorden, känner man, ännu åtminstone, endast
i ett fåtal fall att särskilda organ äro utdanade för
att tjäna den på bekostnad af bakterierna
försiggående kväfveassimilationen. Så är förhållandet hos
ärtväxterna (nat. fam. Papilionaceæ) samt hos
haftornet (Hippophaë rhamnoides L.).

Det har sedan mycket länge varit bekant, att
på alla under naturliga förhållanden lefvande
ärtväxters rötter utveckla sig knölar, hvilka kunna
växla ganska betydligt i såväl storlek som form.
De sitta spridda både på hufvudroten och på
birötterna, blifva t. ex. hos bönor och lupiner rundade.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>