Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bach. 1. Johann Sebastian B., "den tyska tonkonstens fader" - Bach. 2. Wilhelm Friedemann B., kallad "Hallescher-Bach" - Bach. 3. Karl Philipp Emanuel B., kallad "Berliner-Bach" eller "Hamburger-Bach" - Bach. 4. Johann Christoph Friedrich B., kallad "Bückeburger-Bach" - Bach. 5. Johann Christian B., "Londoner-Bach"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kristus själf äro där karakteriserade med en öfverraskande
dramatisk styrka, och genom det hela flätar koralen
sina brinnande böner och andäktiga betraktelser. Ett
i anläggningen besläktadt verk är det älskliga
Weihnachtsoratorium (1734).
Magnificat,
som utmärker sig för en hos B. mindre vanlig koncentration, samt
Höga mässan (1733, i Stockholm 1896)
höra äfven till hans sublimaste alster, särdeles genom
de storartade körerna, hvaremot ariorna i allmänhet
förefalla något föråldrade. Inom instrumentalmusiken
är det i synnerhet orgeln, som är hans centrum
och utgångspunkt, ja orgeltonen klingar igenom allt
hvad han skapat. Mot det innerligare religionsbehof,
som den spenerska pietismen närde och för hvilket
den djupt anlagde B. (ehuru själf ingalunda pietist,
såsom man falskeligen trott) icke kunde förblifva
alldeles främmande, bildar hans förkärlek för den
objektiva och liksom öfver det individuellt mänskliga
upphöjda orgeln ett slags motvikt, som gör, att hans
kyrkmusik är icke blott religiös, utan specifikt kyrklig.
Hans orgelkoraler äro måhända det egnaste han
skrifvit. Å andra sidan vittna hans sviter, sonater,
"partier" samt konserter för olika tonverktyg om
hans mångsidighet. Ett hedersrum intager
Das wohltemperirte klavier (I 1722, II omkr. 1740). [wohltemperierte]
I 48 preludier och lika många fugor i alla tonarter
skapade han där icke blott mästerstycken af
kontrapunktisk konst, utan tillika genrestycken af den mest
omväxlande karaktär, från det högtidligaste allvar
till en stundom muntert lekande, stundom egensinnigt
nyckfull humor. – B:s inflytande såsom lärare var
ofantligt; den närmaste eftervärldens både praktik
och teori (sonen Ph. Emanuels klaver-, Marpurgs
kontrapunkt- och Kirnbergers harmoni-lära) grunda
sig på honom. Klavertekniken omdanade han alldeles,
och såsom orgelspelare står han ännu i dag
oupphunnen. – Nittonde seklet tillhör äran af att hafva
återupplifvat det länge förlamade intresset för B.
100 år efter det Matteuspassionen först klingade
genom Tomaskyrkan i Leipzig genljöd den under
Mendelssohns anförande i sångakademien i Berlin.
100 år efter det mästarens ögon för evigt slötos,
bildades i Leipzig ett Bach-sällskap, som
1850–90 utgifvit en så vidt möjligt korrekt och
fullständig praktupplaga (i 59 bd) af B:s tonskapelser.
1900 stiftades Nya Bach-sällskapet med
uppgift att verka för utbredningen af hans verk och
bringa till utförande de mindre kända. Namnet
Sebastian Bach ingår också numera såsom en väsentlig
faktor i körföreningarnas program, i virtuosernas
pièces de résistance, till och med i lärlingens
skolschema. Hans staty (af Donndorf) restes i Eisenach
1884, en annan i Köthen 1885. – B:s viktigaste
biografer äro sonen
Ph. Emanuel och Agricola (i Mizlers "Musikbibliothek" 1754),
Gerber (1790),
Forkel (1803),
Hilgenfeld (1850),
Bitter (1865; 2:a uppl. 1881, i 4 bd) och framför allt
Spitta (1873–80).
En ny, kortare biografi skrefs af H. Barth (1902).
Monografier öfver särskilda verk af B. skrefvo
Lindner,
Mosewius,
v. Bruyck,
Franz m. fl.
2. Wilhelm Friedemann B., kallad
"Hallescher-Bach", den föregåendes äldste son, f.
i Weimar 1710, fick af fadern undervisning i musik,
blef 1733 organist i Dresden samt 1746 musikdirektör
och organist i Halle. Han måste dock 1764 till
följd af sitt utsväfvande lefnadssätt lämna denna plats
och återvända till Leipzig. Sedan förde han ett
ostadigt lif såsom kringvandrande musikant och dog
i Berlin 1784, i största armod. B. var den mest
begåfvade bland alla Bachs söner, sin faders älskling
och föremål för sin broder Emanuels högsta beundran.
Hans tonsättningar (till stor del befintliga i k.
biblioteket i Berlin) utgöras af pingstmusik, adventsmusik,
orgelfugor, klaverstycken m. m.
3. Karl Philipp Emanuel B., kallad
"Berliner-Bach" eller "Hamburger-Bach", den
förstnämndes tredje son, f. 1714 i Weimar. Fadern
undervisade honom i musik, men ämnade icke göra
honom till musiker, utan till jurist. Sonen afbröt
dock sina studier och egnade sig åt musiken, stiftade
en musikalisk förening och gaf undervisning på
klaver. 1738 flyttade han till Berlin, där han snart
blef kammarmusikus och clavicembalist hos den 1740
på tronen uppstigne Fredrik II. 1767 antog B.
kallelse till en kyrkmusikdirektörsplats i Hamburg.
Efter ett sorgfritt och verksamt lif dog han därstädes
1788. B. är för musikhistorien den mest betydande
af den store Sebastians söner. Han egde väl icke
faderns djup och sublimitet: han var mera angenäm
än stor, mera fantasirik än djupsinnig; men hans
betydelse ligger däri, att han sammansmält den
gamla stränga stilen med det melodiska, sinnliga
behaget, att han slog bryggan mellan Sebastian Bach
och Joseph Haydn, hvilken senare ock i honom erkände
sin ende förebild. Det är egentligen på klavermusikens
fält som B. var epokgörande, i det han icke allenast
utvecklade den af hans fader grundlagda speltekniken,
utan äfven stadgade och väsentligen utbildade den
s. k. sonatformen. Han komponerade bl. a. nära 200
solostycken för klaver (hvaribland
Sonaten für kenner und liebhaber),
trior och symfonier, passionsmusik, oratoriet
Die israeliten in der wüste, kantaten
Die auferstehung und himmelfahrt Jesu, Heilig
för två körer, melodier till Gellerts andliga sånger
m. m. Äfven såsom skriftställare uppträdde B. genom
sitt förtjänstfulla och inflytelserika arbete
Versuch über die wahre art das klavier zu spielen (1753–62).
4. Johann Christoph Friedrich B.,
kallad "Bückeburger-Bach", den förstnämndes tionde
son, f. 1732 i Leipzig, var kapellmästare hos grefve
von Schaumburg i Bückeburg och lefde där ett stilla
och aktadt lif, tills han dog 1795. Han egde ej sina
berömdare bröders begåfning, men utmärkte sig
likväl både som klaverspelare och tonsättare. Bland
hans kompositioner nämnas oratorier, motetter,
kantater, trior, klaversaker m. m.
5. Johann Christian B.,
"Londoner-Bach", den förstnämndes yngste efterlefvande son,
f. 1735 i Leipzig, kom efter faderns död till Berlin,
där han af sin broder Emanuel undervisades i
klaverspel och komposition. 1754 blef han organist
i Milano och 1759 kapellmästare i London, där han
dog 1782. Hann vann där 1763 stort bifall med sin
opera Orione.
I sina operor och smärre sångkompositioner berömdes han
för en smekande melodik samt nyhet och glans i instrumentationen,
särskildt i blåsinstrumentens användning; men han tadlas,
både såsom privatman och konstnär, för sitt lättsinne
och sin eftergifvenhet för en ytlig publiks smak.
Likafullt är han af stor betydelse för sonatens och den
kantabla instrumentalsatsens utbildning. Genom sin eleganta
behandling af klaveret främjade han kärleken till
klaverspelet och utvidgade dess teknik.
A. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
