Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Baker, John Gilbert, engelsk botanist - Baker pasja. Se Baker 2 - Bakewell, liten stad i engelska grefskapet Derby - Bakhals, anat. Se Hals - Bakh-sjisj. Se Bachsjisj - Bakhufvud (lat. occiput), anat., den mellan hjässan och halsen (nacken) belägna delen af hufvudet - Bakhuijsen, holländsk målare. Se Backhuijsen - Bakhåll, krigsv., ett öfverfall mot en framryckande fiende - Baki, turkisk skald. Se Turkiska språket och litteraturen - Bakke är ett i Norge mycket vanligt ortnamn - Bakke, Ole Svendsen, klockare i Id socken i Norge - Bakkehuset, en lägenhet i närheten af Fredriksbergs slott vid Köpenhamn - Bak-kol, en stenkolsvarietet - Bakladdare, för bakladdning inrättadt eldvapen - Bakladdning. Att bakifrån införa ammunitionen i vapen - Bakning. Mjöl och vatten hopknådas till deg och förvandlas till bröd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarförutom han författat ett betydande antal
botaniska monografier m. m.
(T. K.)
Baker pasja. Se Baker 2.
Bakewell [bei’k**l], liten stad i engelska
grefskapet Derby, bekant för sina förträffliga
marmorarbeten (särskildt i mosaik). 2,850 inv. (1901).
I närheten stenkolsgrufvor och marmorbrott samt
slottet Chatsworth, där Maria Stuart hölls fången
i 13 år. B. är äfven en mycket besökt badort.
Bakhals, anat. Se Hals.
Bakh-sjisj. Se Bachsjisj.
Bakhufvud (lat. occiput), anat., den mellan
hjässan och halsen (nacken) belägna delen af
hufvudet, hvilken åt sidorna sträcker sig fram till
grannskapet af yttre örats bakre kant; räknas äfven som
del af nacken. Dess benstomme utgöres
hufvudsakligen af nackbenets hvälfda del, men dessutom
äfven af delar af hjäss- och tinningbenen jämte
därutanpå liggande tunna muskler och senor samt
hufvudskålshinna (galea) och svål. I denna del af
hufvudskålen finnas de bakre spetsarna af stora
hjärnan äfvensom den lilla hjärnan (cerebellum).
Bakhufvudets form är visserligen individuellt olika;
men A. Retzius’ undersökningar visa, att denna
form, i stort sedd, karakteriserar olika folkraser.
Bakhufvudet bildar nämligen ett mer eller mindre
starkt kullrigt utsprång hos de långhöfdade
(dolikocefala) och är mera platt hos de korthöfdade
(brakycefala) folkraserna. – Till följd af halsens
smalhet hos små barn, hvilken är beroende på
halsmusklernas ringa utveckling, är bakhufvudet hos dem
starkt utskjutande, liksom, af detta och andra skäl,
hela hufvudet är relativt stort; och gifver detta icke
sällan anledning till obefogad fruktan för närvaro
af vatten i hufvudet. Jfr Hufvudskål och
Nacke.
G. v. D.*
Bakhuijsen [-höjsen], holländsk målare. Se
Backhuijsen.
Bakhåll, krigsv., användes, där markens
beskaffenhet och öfriga omständigheter gynna det, för att
utföra ett öfverfall mot en framryckande fiende eller
en fientlig konvoj. Jfr Öfverfall.
Baki, turkisk skald. Se Turkiska språket
och litteraturen.
Bakke är ett i Norge mycket vanligt ortnamn.
Utanför Trondhjem finnes ett Bakke, som har gifvit
en hel förstad namn af Baklandet. På denna
gård (öster om Nidälfven) låg under medeltiden ett
nunnekloster, om hvilket man emellertid känner högst
litet. Det ödelades vid svenskarnas infall i
Trondalagen 1564 och var sedan en kunglig förläning, tills
det 1660 såldes.
Y. N.
Bakke, Ole Svendsen, klockare i Id socken
i Norge, förvärfvade sig historisk namnkunnighet för
sitt raska uppträdande under Fredrikshalds belägring
1716, då han grep till vapen och deltog i striden
vid Enningdals bro, hvilken utföll fördelaktigt för
norrmännen. B. fann själf döden i denna kamp.
Hans minne upplifvades af den danske diktaren
Jörgen Friis och af Ove Mailing i dennes "Store
og gode handlinger af danske, norske og
holstenere". Öfver B:s graf restes 1846 ett enkelt
minnesmärke.
Y. N.
Bakkehuset, en lägenhet i närheten af
Fredriksbergs slott vid Köpenhamn, beboddes i mer än 30 [Frederiksbergs]
år (1798–1830) af K. L. Rahbek och hans snillrika
hustru, hvilka där i anspråkslösa aftonkretsar
församlade hvad Danmark egde mest lysande i den
litterära världen. En liten, af vänner upprest stod
bevarar minnet af detta ställes litteraturhistoriska
betydelse. Se J. M. Thiele, "Erindringer fra B."
(1873). – Tätt invid Bakkehuset inrättades 1855
en idiotanstalt, ombyggd och utvidgad 1860.
C. R.*
Bak-kol (ty. backkohle l. sinterkohle, eng. caking
cool), en stenkolsvarietet, som vid glödning mjuknar
och öfvergår till en halfsmält, sig sammanbakande
massa (kox). Se Stenkol.
E. E.
Bakladdare, för bakladdning inrättadt eldvapen.
Bakladdning. De första eldvapnen voro öppna
i båda ändarna, hvarför projektil och krut kunde
bakifrån direkte införas i kammaren. Som tidens
teknik dock ej var tillfyllestgörande för att
åstadkomma tätning, d. v. s. krutgasens fullkomliga
inneslutning, infördes redan på 1400-talet fast botten
på såväl eldhandvapnen som de tunga eldvapnen.
Krut och projektil måste därför med laddstakar
införas framifrån genom hela loppet ned i kammaren.
Dessa eldvapen kallades därför framladdare. Sådana
voro alla eldvapen ända till midten af 1800-talet, då
den gamla tanken att bakifrån införa ammunitionen
kunde praktiskt genomföras. Det första
bakladdningsgeväret antogs 1841 i Preussen och kämpade i
1864 och 1866 års krig mot framladdningsgevär.
1866–71 antogos bakladdningsgevär öfverallt. Vid
artilleriet infördes bakladdning först efter 1870–71
års krig.
G. af Wdt.
Bakning, den process, hvarigenom mjöl och vatten
hopknådas till deg och förvandlas till bröd, har varit
känd sedan urminnes tider. Troligen försiggick till
en början all brödbakning utan tillsats af jäst, såsom
ännu sker hos indierna och i de afrikanska
karavanerna. Det dröjde dock sannolikt ej länge, förrän
man uppfann konsten att göra brödet mera lättsmält
genom jäsning, d. v. s. genom att låta degmassan
genomträngas af kolsyregas. Redan på Moses tid
åto judarna vanligen surt (d. v. s. jäst) bröd. Lägges
därtill, att de bakugnar, som man påträffat i
egyptiska och andra gamla ruiner, hafva alldeles samma
byggnad som de, hvilka man ännu mångenstädes
finner i aflägsna bygder, kan man med skäl antaga,
att de gamles bröd var tämligen lika med vårt; dock
voro i forntiden väl tidigast korn och därefter korn
och hvete de enda sädesslag, som nyttjades till
bakning; rågbröd var okändt. Under Roms
välmaktsdagar steg bakningskonsten mycket högt; men under
medeltiden sjönk den åter, och italienarna voro
däruti så oförfarna, att de måste öfverlämna
tillverkningen af sitt dagliga brödbehof åt tyskarna,
som på den tiden voro världens skickligaste bagare.
Följden däraf blef, att stora och mäktiga skrån af
tyska bagare bildade sig i Italiens större städer,
särskildt i Rom och Venezia.
På senare tiden har vetenskapen börjat egna
noggrann uppmärksamhet åt förloppet vid bakningen.
De kemiska och fysiska företeelserna därvid samt
sädens kemiska sammansättning hafva blifvit noga
undersökta, och det har befunnits, att den gamla
bakningsmetoden var i hufvudsak riktig. Med
redskapen för bakningen har däremot vidtagits en stor
mängd genomgripande förändringar. Maskiner af
många slag hafva kommit till användning,
gifvetvis i synnerhet i större bagerier. S. k. afbräcknings-
eller degdelnings- äfvensom knådnings-maskiner
hafva börjat blifva tämligen allmänna i bagerierna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
