Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Balusträd
- Balutsjistan. Se Belutsjistan.
- Baluze, Étienne, fransk historieskrifvare.
- Balvay. Se Bervic.
- Balza. Se Balsa.
- Balzac, Jean Louis Gues de, fransk skriftställare.
- Balzac, Honoré de, fransk romanförfattare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
figurer visa. Balustrader förekomma ock som krön å
byggnader (Stockholms slott), en anordning som
renässansen tagit i arf af gotiken. De öfverst på
Balustrad från slottet Maison sur Seine, 1600-talet.
Balustrad med dockor, 1700-talet.
yttermurarna anlagda kanalerna för afledandet af
regnvattnet från de höga medeltida katedraltaken
tjänstgjorde äfven såsom passager och måste därför
förses med bröstvärn.
I. G. C.
Balutsjistan. Se Belutsjistan.
Baluze [-lys], Étienne, fransk
historieskrifvare, f. 1630, d. 1718, blef efter att några år
hafva varit privatsekreterare åt flere för sin lärdom
framstående franska prelater 1667 Colberts
bibliotekarie och 1670 professor i kanonisk rätt vid
Collège royal (Collège de France), hvars direktör han
var 1707–10. Han ådrog sig Ludvig XIV:s onåd
genom sitt verk Histoire généalogique de la maison
d’Auvergne (1708), hvari han med stöd af gamla
dokument sökte häfda ätten Bouillons arfsanspråk
på grefskapet Auvergne, samt afsattes 1710 och
förvisades från Paris. 1713 erhöll han tillåtelse
att återvända, men fick ej sin förra plats tillbaka.
B. var en af sin tids lärdaste och noggrannaste
forskare, umgicks förtroligt med de berömde lärde
Mabillon och Du Cange samt inlade stora förtjänster
såsom samlare och utgifvare af urkunder, främst
genom "Capitularia regum francorum".
E. A–t.
Balvay [-vä]. Se Bervic.
Balza, ett slags farkost. Se Balsa.
Balzac [balsa’kk], Jean Louis Guez de,
fransk skriftställare, f. 1597, d. 1654 på sitt slott
Balzac i Angoulême, vann efter några års vistelse
i Italien europeisk ryktbarhet såsom brefförfattare
(Lettres, 1624–36; flere uppl.). Han blef gunstling
hos kardinal Richelieu, titulärt statsråd och
historiograf samt invaldes 1634 i Franska akademien. B.
har blifvit kallad "prosans Malherbe"; också
utöfvade han ett mäktigt inflytande på den då ännu
vildvuxna franska prosans utveckling, genom
korrektheten i sin språkbehandling, lyckligt ordval,
ciceroniansk afrundning i periodbyggnaden och fin
språklig rytm. Men å andra sidan är han aldrig osökt,
utan blir lätt uppstyltad och tillgjord i sin
vältalighet. Jämte brefven märkas af honom skrifterna
Le prince (1631), Le Socrate chrétien (1652) och
Aristippe (1658). Hans samlade skrifter utgåfvos
1665 (ny uppl. 1855, i 2 bd), valda skrifter 1822.
En samling af hans ofta starkt pepprade tankekorn
(Pensées) utgafs 1807, hans återfunna Lettres
inédites 1873 (i "Mélanges historiques", bd I).
Balzac [balsa’kk], Honoré de, fransk
romanförfattare, f. 16 maj 1799 i Tours, d. 19 aug. 1850
i Paris, gick först i skola i Vendôme, men kom tidigt
till Paris, där han 1816
slutade sina studier.
Därefter fick han anställning
på ett advokatkontor, men
egnade sig snart helt och
hållet åt skriftställeri.
Under en följd af år lefde
han ett försakelsefylldt och
sträfsamt lif, upptagen af
en fåfäng, jäktande kamp
för att vinna rikedom
och ära. Under växlande
pseudonymer gaf han ut
en mängd romaner, hvilka
ej blefvo uppmärksammade och som väsentligen för
honom hade den betydelsen, att han genom deras
författande småningom lärde sig att "beskrifva natur"
och "skildra karaktärer". Han påverkades vid denna
tid särskildt af Cooper och Walter Scott. Vid flera
tillfällen försökte han sig äfven i ekonomiska
spekulationer, men gynnades ej heller då af lyckan. Hans
idé att trycka billiga upplagor af klassiska författare
beredde honom själf endast förluster, och hans
verksamhet som tryckeriegare ådrog honom endast nya
skulder. Hans energi bröts likväl ej, och han
fortsatte sin sträfvan med hårdnackenhet, uppehållen af
den okufliga öfvertygelsen om sitt snille.
Le dernier chouan, hans första roman med utsatt
författarnamn, utkom 1829 och gjorde lycka. Den
röjer i sin skildring af mänskliga drifter en stor
psykolog och är skrifven med mycken kraft. 1830
följde den brutala, genom iakttagelseskärpa
framstående Physiologie du mariage och den första
samlingen Scènes de la vie privée, 1831 den af
swedenborgsk mystik påverkade La peau de chagrin
("Amuletten", 1899), med hvilka hans rykte som en af
Frankrikes mest betydande romanförfattare var
stadgadt. Under tjugu år utvecklade nu B. en rastlös
skriftställarverksamhet, och öfveransträngningen
härvid bröt i förtid hans krafter. Hans produktivitet var
enorm. Endast några få timmar hvar afton unnade
han sig hvila, för öfrigt arbetade han dag och natt.
Hans fantasi var outtömlig och dess kraft så
utomordentlig, att han äfven i det dagliga lifvet kunde
öfvertyga andra personer om sanningen af vilda
hugskott. Det var en rent visionär styrka i hans
inbillning, han lefde med de gestalter han diktade,
så att personer och händelser, hvilka hans fantasi
skapat, kommo för honom att vara verkligare än
verkligheten själf. B. var samtida med den franska
nyromantiken – Gautier och Sandeau voro hans
vänner – och deltog i tidehvarfvets litterära
nydaning. Men i stället för att vända sig bort
ifrån nuet och verkligheten, uppsökte B. med
förkärlek dessa. Han använde en empirisk
detaljanalys, en minutiös observation som underlag för
sina skildringar. Med en romantikers våldsamma
och storslagna inbillningskraft kombinerade och
konstruerade B. sina verk, men det material han
handskades med var verklighetens, var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Mar 6 17:52:56 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbb/0439.html
