Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bank l. Bankanstalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För flertalet af nutida egentliga banker har det
egna kapitalet – grundfonden eller aktiekapital
jämte (eventuellt) reservfond o. d. – väl mindre
betydelse såsom affärs- eller rörelsekapital än såsom
en säkerhetsfond till fordringsegares betryggande,
hvadan det åtminstone för privata banker bör vara af
vikt att dess egna kapital står i lämpligt förhållande
till rörelsens omfattning. En god bankförvaltning är
dock gemenligen för framgången och krediten
viktigare än ett stort eget kapital. Gifvetvis blir vid
lika stor rörelse och under för öfrigt väsentligen lika
förhållanden dividenden relativt mindre å ett stort
än å ett litet aktiekapital, och just svårigheten att
erhålla "nöjaktig" dividend å ett relativt mycket
stort sådant kan blifva en alltför stark frestelse till
spekulationsaffärer, som ej tillhöra egentlig
("handels"- eller, ännu mindre, sedel-)banks
verksamhetsområde. Å andra sidan kunna sådana höga
dividender, som väsentligen bero på att aktiekapital är
relativt alltför litet, lätt framkalla en äfven från
allmän synpunkt obehöflig eller föga önskvärd
konkurrens af nya banker (eller bankfilialer). Att
principiellt eller en gång för alla siffermässigt fastställa
det egna kapitalets "rätta" eller "lämpligaste"
relativa storlek är själffallet omöjligt.
Det nutida bankväsendet har mycket gamla anor.
En och annan af de viktigaste rörelsegrenarna har
redan för åtminstone 2,500–3,000 år sedan börjat
utveckla sig ur tvenne, i vissa dåtida kulturländer
redan förefintliga arter af yrkesmässig ekonomisk
verksamhet, hvilka, i hufvudsak oförändrade, ehuru
med många olika eller nya detaljer, allmänt
förekomma än i dag (ofta i förening med egentlig
bankrörelse), näml. penningväxling och mottagande af
penningar och andra värdesaker i deposition till
förvaring. Långt innan bruket af (gjutna eller slagna)
mynt hade uppkommit (sannolikt i Mindre Asien
under 7:e eller 8:e årh. f. Kr.), hade i flera af
österlandets gamla kulturcentra funnits personer,
som yrkesmässigt handlade med de då till betalning
efter vikt använda metallerna, i synnerhet silfver och
guld, pröfvade metallstyckens halt, tillhandahöllo
metallen i stycken af lämplig vikt och form o. s. v.,
hvarför de ock ofta tillika voro guld- och
silfversmeder. Då den allmänna rättssäkerheten ännu ofta
var ringa, voro sådana personer redan af sitt yrkes
beskaffenhet tvingade att vidtaga särskilda åtgärder
för att såvidt möjligt skydda sina dyrbara varor.
Det var därför helt naturligt att andra, i synnerhet
mera tillfälliga egare eller innehafvare af ädla
metaller och andra dyrbarheter, ofta åt ofvannämnda
yrkesidkare – "växlare", guldsmeder o. d. –, om
de för dessa hyste personligt förtroende, anförtrodde
sådana föremål till förvaring, ehuru de fingo betala
– till ersättning för besvär och risk – en efter
omständigheterna större eller mindre afgift till
emottagaren. Denne, ej sällan en förmögen person, som
kanske redan förut hade utlämnat lån (då vanligen
mot handfången pant), gjorde, sedan han fått något
större antal sådana deposita till förvaring, snart den
erfarenheten, att dessa icke på en gång återkräfdes
och att större delen fick förblifva i hans förvar samt
återtagna deposita vanligen snart ersattes af nya,
så att, utan fara för att sådant skulle upptäckas,
deponerade föremål af fungibel natur (d. v. s. af
hvilka en enhet är alldeles lika mycket värd eller
kan fullständigt ersätta hvilken som helst annan
enhet af samma slag) kunde till någon del användas
i hans egen affär eller till räntebärande placering
likaledes för hans räkning. Och så skedde öfvergång
från regelbundet depositum till räntebärande
deposition sannolikt först i smyg, utan deponentens vetskap.
När eller hvar denna öfvergång tidigast började ega
rum, är icke kändt. Men att deposition till förräntning
för deponentens räkning förekom tämligen snart efter
det att myntstycken börjat komma i bruk, framgår
däraf att (enligt kilinskrifter, offentliggjorda af Kohler
och Pei, 1889) hos bankirhuset Igidi, hvilket i
början af 6:e årh. f. Kr. i Babylon spelade en
liknande roll som t. ex. Rothschildar i Europa nära
2,500 år senare, sådan räntebärande deposition var
en af rörelsegrenarna (vid sidan af öfvertagande och
utförande af betalningsuppdrag, utlåning mot
skuldförbindelser med hypotek m. m.). Att den på Kristi
tid var vanlig i Judéen kan slutas af Luk. 19:
23. Och sådana växlare (eller växelbord), som där
omnämnas, funnos i Grekland, åtminstone från 4:e
årh. f. Kr.; de kallades trapeziter (af τράπεζα, bord)
och hade redan så utvecklad bokföring, att
 |
| En växlare från slutet af medeltiden. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
