Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bank l. Bankanstalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kontanta betalningar, utan äfven för bankerna en
både för dem själfva och för de allmänna
kreditförhållandenas sundhet nyttig inblick i bankkundernas
inkomster och utgifter, i synnerhet när, såsom
flerstädes i utlandet börjat blifva vanligt, bankerna för
sina kunder utföra inkasseringar och verkställa
utbetalningar, äfven på andra platser.
Genom depositioner på tid, d. v. s. inlåning på
depositionsräkning af medel betalbara efter viss tid eller
viss tid efter uppsägning, erhålla de flesta egentliga –
åtminstone icke sedelutgifvande – banker större delen
af sitt rörelsekapital. Vanligen äro i svenska banker de
på sådana räkningar insatta medlen betalbara 1, 2, 3,
4 eller 6 månader efter uppsägning och räntesatserna
bestämda så, att de med uppsägningstidens längd
gradvis stiga – från 1/2 % högre pr år än samtidigt
gällande upp- och afskrifningsränta till (för
deposition med 6 månaders uppsägningstid) högst. 1/2 %
under lägsta diskontot för korta växlar. Å icke
uppsagda depositioner erlägges räntan vanligen
halfårsvis och afskrifves på "depositionsbeviset", hvilket
är en bankens skuldförbindelse till räkningshafvaren
personligen (således med kvittningsrätt) och ej får
öfverlåtas till order. Den i en del svenska banker
använda, i hufvudsak hithörande "kapitalräkningen"
(vanligen med 6 månaders uppsägningstid) skiljer sig
från motsvarande depositionsräkning därigenom, att
räntan, hvilken alltid hålles lika hög som – höjes
och sänkes samtidigt med – motsvarande
depositionsränta, halfårsvis lägges till kapitalet och då genast
blir räntebärande; hvarjämte insättningsbeviset blott
är ett kvitto, som ej användes vid den skriftliga
uppsägningen, hvilken skall göras af räkningshafvaren
eller dennes befullmäktigade ombud, resp.
rättsinnehafvare.
Äfven genom försäljning af egna växlar drifves af
de flesta egentliga banker en inlåningsrörelse (i
vidstr. bem.), om än denna rörelsegren i allmänhet
har mindre betydelse för bankernas inlåning än direkt
för den allmänna rörelsen, därigenom nämligen att
sådana växlar ofta äro synnerligen egnade att
underlätta betalningar från ort till ort. För Sverige särskildt
hafva s. k. "postremissväxlar" (införda af A. O.
Wallenberg 1858) varit till stor nytta i detta afseende.
Af samma skäl som depositionsbevis få sådana ej
"in blanco" (eller till innehafvaren) transporteras.
– I länder, där det finnes en sedelutgifvande
centralbank – numera äfven i vårt land –, pläga andra
banker få hos centralbanken i större eller mindre
utsträckning "rediskontera", d. v. s. till
centralbanken sälja af dem förut köpta, ej förfallna växlar,
för att därigenom öka sitt rörelsekapital. Äfven i
andra länder händer det ofta, att mindre banker för
sådant ändamål söka få rediskontering hos större;
och särskildt när flere sedelutgifvande banker
finnas i ett land, träffas stundom
rediskonteringsaftal mellan dessa och andra banker i
sedelspridningssyfte.
Här må äfven omnämnas en rörelsegren, som
kommit till stark utveckling i synnerhet i Frankrike
och äfven i andra länder med stor sedelutgifvande
centralbank, nämligen att banker med sitt
indossament stärka af enskilda firmor eller bolag dragna
och accepterade växlar, afsedda att diskonteras hos
centralbanken. Omsorgen att pröfva de föregående
växelgäldenärernas "kreditvärdighet" öfvertages
sålunda af den indosserande banken, hvars inkomst af
denna rörelsegren bildas af (efter omständigheterna
afpassade) provisioner.
Den endast hos vissa banker förekommande
sedelutgifningen skiljer sig formellt från öfriga passiva
rörelsegrenar därigenom, att den i regeln sker i och
genom utlåningsrörelse i vidstr. bem. –
växeldiskontering, belåning af reverser o. s. v. Emedan
banksedeln är ett löfte om mynt till innehafvaren vid
anfordran och kan öfverflyttas från person till person
utan formaliteter, kan den, under förutsättning att
banken, af hvilken den utgifvits, är allmänt känd –
eller åtminstone icke är föremål för misstroende –,
lätt blifva ett verkligt myntsurrogat eller ersätta
egentligt mynt i dess egenskap af bytes- och
betalningsmedel, äfven (och relativt kanske mest) inom
samhällskretsar, som icke stå i direkt beröring med
den sedelutgifvande banken eller ens med någon bank.
De ofvan nämnda hufvudformerna af öppen kredit,
på (aktiv) löpande räkning och på kreditivräkning
l. kassakreditiv (eng. cash credit), skilja sig
hufvudsakligen därigenom, att för rätten att under en viss
tid (aftalet träffas oftast för ett år i sänder) få inom
ett bestämdt maximibelopp efter behag uttaga och
åter insätta medel på kreditiv betalas, men på
löpande räkning ej, en särskild afgift, vanligen
beräknad per år å maximibeloppet. I utlandet, där
löpande räkning mera användes, är räntesatsen
för utlåningar å sådan räkning högre än för
insättningar; i Sverige, där efter de skotska
sedelbankernas föredöme kreditivräkning kommit till
mycket större användning, beräknas å båda de nämnda
räkningarna samma i allmänhet höga ränta i debet
och kredit, och får räkningshafvare således betala
(utom den särskilda afgiften för kreditivräkning)
ränta endast för de belopp, som han verkligen
använder, och har fördelarna att i den obegagnade
delen af sin ifrågavarande räkning hafva en ständigt
tillgänglig kassareserv för tillfälliga behof eller för
händelse att inkomster erhållas senare, än betalningar,
som med dem skulle täckas, måste verkställas, samt
att kunna genast göra inflytande belopp fruktbärande
genom insättning på räkningen. Kassakreditivrörelsen
har i Sverige liksom i Skottland (särskildt tack vare
de många afdelningskontor, som de s. k. enskilda
bankerna med stöd af sin sedelutgifning kunnat
hålla) varit till nytta äfven för (i synnerhet det större
och medelstora) jordbruket, såsom en under vissa
förhållanden lämplig kreditform för ökande af dess
rörelsekapital.
Här skall till sist blott i förbigående omnämnas
ett par mindre bankrörelsegrenar, nämligen utfärdande
af rese-kreditiv, som berättigar att hos banker eller
bankirer på skilda platser i utlandet inom viss tid
och intill ett bestämdt maximum lyfta och utkvittera
penningebelopp, och de hos svenska riksbanken
förekommande afbetalningslånen, som inom ett
totalbelopp (i lag bestämdt till högst 25 % af grundfonden)
utlämnas med högst 6,000 kr. pr låntagare, i regeln
mot revers med minst två vederhäftiga personers
proprieborgen, på 2 1/2 eller 5 år med afbetalning af 1/5,
resp. 1/10 af lånets ursprungliga belopp hvar sjätte
månad och samtidig betalning af den upplupna räntan
(f. n. 5 1/2 % pr år å det oguldna beloppet).
Sistnämnda utlåningsform är själffallet icke
"bankmässig", men för riksbanken ofarlig, enär dess totala
maximibelopp blott utgör en mindre del af bankens
relativt stora grundfond.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
