Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 971-972 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Baron. Adelstitel. - Baron, eg. Boyron, Michel, fransk skådespelare och teaterförfattare. - Baron, Henri Charles Antoine, fransk målare - Baron Brambäus, pseudonym för den ryske författaren O. Senkovskij. - Baronessa - Ba-Ronga, bantufolk vid Delagoabai - Baronet, lägsta engelska adelstiteln - Baroni, egendom följande med titeln baron - Baronisera - Baronius, Cæsar, grundläggare av nyare kyrkohistorisk forskning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utan ersattes där med titeln friherre; dock nyttjas
den förra titeln nästan uteslutande i sällskapslifvet.
I olikhet mot i Sverige blef barontiteln officiellt
naturaliserad i Danmark (och Norge) för adelsklassen
närmast under grefveklassen. – I England titulerades
till en början alla kronans läntagare baron; men
äfven där uppstodo småningom olika rangklasser inom
baronernas (lordernas) stånd, så att titeln
numera (officiellt, men ej i det dagliga lifvet, där den
ersättes af titeln lord ensam) utmärker allenast
de s. k. "lords of parliament", d. v. s. de
ärftlige öfverhusmedlemmar, som icke äro hertigar,
markiser, grefvar eller viscounter. Jfr
Friherre, Lord, Länsbaron och
Riksfriherre.
P. M. G.

Baron [-rå’], egentl. Boyron [b*arå’],
Michel, fransk skådespelare och teaterförfattare, f.
1653 i Paris, d. 1729 därstädes, kom sjuttonårig
till Molières trupp i Palais
royal och omhuldades
särskildt af den store
komediförfattaren. Efter dennes
död, 1673, tog B.
anställning vid teatern i Hôtel de
Bourgogne, ur hvilken
Théâtre français framgick.
Han var öfverlägsen så i
lustspelet som i
sorgspelet, särskildt i Racines
tragiska hjälteroller, och
kallades "Théâtre
français’ ära och under".
1691 drog han sig



tillbaka med pension, men beträdde 1720 åter scenen,
där han med nästan oförminskadt välde öfver
uttrycksmedlen spelade ända till sin död. B. egde
olympiska yttre företräden jämte stor intelligens
och finhet i väsendet. Gentemot den dåtida
skådespelarkonstens uppstyltning satte han en ädel
enkelhet. Med all sin måtta lät han dock lidelsen få fria
uttryck. Icke minst beundrades hans stumma spel,
och hans stämmas förmåga af själfull betoning var
märkvärdig; han kunde t. ex. för ro skull deklamera
en rent komisk dikt så, att han genom blotta tonen
rörde åhörarna till tårar. – B. författade ett antal
medelmåttiga lustspel; det bästa är L’homme à
bonnes fortunes (1686; "Fruntimmerspilten", 1795).
Hans Oeuvres utgåfvos i 3 bd 1760. Jfr Lemazurier,
"Galerie historique des acteurs du Théâtre
français" (1810), och Hillemacher, "Galerie historique
des comédiens de la troupe de Molière" (1858).

Baron [-rå’], Henri Charles Antoine,
fransk målare, f. 1816, d. 1885, lärjunge af Gigoux,
men påverkad af Delacroix. Hans specialitet äro i
sammet och siden klädda människor, som njuta lifvet,
utan att veta af dess möda och sorg. En liten
kostymtafla af honom finnes i Stockholms nationalmuseum
(heilbornska donationen). Han utförde också
teckningar till Perraults sagor och Fénelons
"Télémaque", till Boccaccio, Rousseau o. a.
(G–g N.)

Baron Brambäus, pseudonym för den ryske
författaren O. Senkovskij.

Baronessa, en barons hustru (änka) eller dotter;
äfven (särskildt i England) kvinnlig innehafvare af
ett titulärt baroni. I Sverige brukas för en barons
hustru i stället titeln friherrinna och för en barons
dotter fröken-titeln.

Baronet [bä’r*net], lägsta ärftliga engelska
adelstiteln, icke medförande säte och stämma i öfverhuset
och därtill hörande lord-titel. Hufvudmannen för en
baronet-familj för prefixet Sir framför dopnamnet
och titeln baronet (förkortad Bar., Bart. l. Bt.),
efter familjenamnet. En baronets maka tituleras
emellertid lady likaväl som en lords maka. En baronets
barn däremot ha ingen bördsrang och intet
titelprerogativ; först efter faderns död ärfver äldste sonen
faderns värdighet. Baronettiteln infördes år 1611 af
konung Jakob I; och som villkor för dess erhållande
uppställdes, att hvarje baronet skulle till Irlands (och
särskildt provinsen Ulsters) försvar uppställa och
aflöna 30 man till fots eller också lämna kronan
1,000 pd st. för samma ändamål. Baroneternas
antal skulle ej få öfverstiga 200, hvilken
bestämmelse dock för längesedan upphört att gälla
(liksom också det ursprungliga villkoret för
baronetvärdighetens förlänande); f. n. äro baronetätterna
omkr. 950.
P. M. G.

Ba-Ronga, en till bantufolken hörande negerstam
vid Delagoabai och 50 km. inåt landet. Består af
flere småstammar, hvilka inalles anses räkna 100,000
människor. Folket har uppstått genom blandning af
ett urfolk och kaffrer. Det är ett väl utveckladt,
kraftigt folk af från ljusbrun till svart växlande
färg. Dess näringskällor äro åkerbruk (majs och
hirs) samt boskapsskötsel. I deras religion spelar
an-kulten en roll.
J. F. N.

Baroni, en egendom, hvars besittning medgifver
innehafvaren titeln af baron samt de förmåner, som
denna titel medför. I Sverige finnes blott till namnet
ett baroni, näml. friherrliga ätten Adelswärds
fideikommiss (se Adelsnäs och Adelswärd). –
Om Danmarks baronier se Länsbaron.

Baronisera, göra till baron, upphöja till
friherrlig värdighet.

Baronius, Cæsar, grundläggaren af den nyare
kyrkohistoriska forskningen inom den katolska kyrkan,
f. 1538 i Sora, nära Neapel, studerade teologi och
juridik samt kom 1557 till Rom, där han inträdde
i Filip af Neri’s oratorium (se d. o.). Genom
oratorianernas intresse för kyrkofäderna fördes B. in på
studier af den äldre kyrkohistoriska litteraturen,
kyrkliga författare såväl som profana, hvartill sedan
kommo vidtomfattande studier i vatikanska arkivet,
till hvilket han egde obehindradt tillträde. Sedan
han sålunda under 30 års oaflåtliga studier hopat
material, uppmanades han af sina vänner, bl. a.
Filip af Neri, att till kyrkans försvar uppträda mot
de "s. k. Magdeburgcenturierna och att till den
ändan på grundvalen af sina enastående samlingar
utarbeta en kyrkohistoria från katolsk ståndpunkt.
Detta arbete förskaffade honom först en
protonotariebefattning vid kurian och senare (1596)
kardinalshatten samt bibliotekariebefattningen vid Vatikanens
bibliotek. Vid de bägge konklaverna 1605 var han
nära att beklädas med påfvetiaran. 1607 afled han,
nedbruten af sitt rastlösa arbete.

Hans hufvudverk, Annales ecclesiastici (första
upplagan utkom i Rom 1588–1607 i 12 band), är en
bredt anlagd kyrkohistoria från Kristi födelse, som
sättes till Augustus’ 42:a regeringsår, till
Innocentius III:s tronbestigning (1198). Anordningen
är rent annalistisk: under hvarje år anföras
händelserna utan inbördes sammanhang. Trots den
jätteflit B. nedlagt på materialets sammanbringande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>