Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Baur, Ferdinand Christian, tysk teolog grundlade Thübingenskolan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blifvande system, fick till och med plats i den ortodoxa
"Tübingen zeitschrift" 1831. Största uppseende
under denna period väckte Gegensatz des
katholicismus und protestantismus (1834), hvilket arbete var ett
glänsande försvar för protestantismen mot katoliken
Möhlers angrepp. Men 1835 utgaf han sitt stora
verk Die christliche gnosis, oder die christliche
religionsphilosophie in ihrer geschichtlichen
entwickelung, hvarigenom han visade sig i dogmatiskt afseende
hafva brutit med Schleiermacher. Samma år utkom
Die sogenannten pastoralbriefe des apostels Paulus,
hvaraf man finner, att B. då var sysselsatt med en
själfständig bibelkritik och färdig att rödja en ny
väg i den teologiska forskningen.
B. grundar sin bibelkritik på den åsikten, att
kristendomen vid sitt första framträdande icke var
en fullfärdig produkt, utan att den på utvecklingens
naturliga väg småningom blifvit hvad den är. Hans
forskningar i nya testamentets och kyrkofädernas
skrifter hade upptäckt för honom, att i den apostoliska
kyrkan och mellan hennes ledare ingalunda rådde
en så fullkomlig öfverensstämmelse i åsikter, som
man dittills trott. Den äldsta kristendomen (den
som omfattades af församlingen i Jerusalem och af
dess apostlar) stod mycket nära judendomen; Paulus,
hvilken gaf kristendomen dess universella karaktär,
var den förste, som utgallrade de judiska elementen.
Det judekristna partiet med de tolf förste apostlarna
i spetsen uppträdde med större eller mindre
fientlighet mot den paulinska uppfattningen af
kristendomen. Det judekristna (ebionitiska, petrinska)
partiet hade länge öfvervikten i denna kamp; först vid
och efter midten af 2:a årh. förenade det fjärde
evangeliets (Johannes-evangeliets) dogmatik de
stridande partierna till en allmän (katolsk) kyrka. B.
anser, att dessa stadier betecknas icke allenast genom
utom-kanoniska, utan äfven genom nytestamentliga
skrifter. Sålunda kom han till en från det häfdvunna
mycket afvikande åsikt om de nytestamentliga
skrifternas ursprung. Det tillförlitligaste minnesmärket
af den äldsta palestinska kristendomen är Johannes’
uppenbarelse, hvars äkthet B. erkänner. Hvad Paulus’
bref angår, är han af den åsikten, att endast brefven
till korinterna, romarna (med undantag af de två
sista kapitlen) och galaterna härröra från aposteln
själf. De s. k. pastoralbrefven sakna, liksom
Apostlagärningarna, helt och hållet apostolisk karaktär och
förskrifva sig icke från 1:a, utan från 2:a årh., icke
från den paulinska, utan från den fredsmäklande
katolska riktningen. De öfriga s. k. paulinska
brefvens äkthet anser B. vara ganska tvifvelaktig. Hans
kritiska studier af Paulus’ bref och Apostlagärningarna
äro sammanfattade i det berömda verket Paulus, der
apostel Jesu Christi (1845; 2:a uppl. 1867).
B. gjorde äfven de fyra evangelierna till föremål
för kritiska forskningar och kom till det resultat,
att antagonismen mellan judekristendomen och
paulinismen mer eller mindre inverkat på deras tillkomst.
De nuvarande evangelierna äro icke kyrkans äldsta
skrifter af detta slag; hon egde förut en cykel sådana
– hebreernas evangelium, den helige Peters
evangelium, ebioniternas evangelium m. fl. – efter hvilka
våra nuvarande evangelier blifvit bearbetade. Matteus’
evangelium är det, som mest liknar de äldre
berättelserna. Det är affattadt i judekristlig anda, men
har undergått viktiga ändringar i en senare tid.
Lukas’ evangelium är skrifvet i paulinsk anda, men
i 2:a årh. retuscherades det och fick åtskilliga
judekristliga tillsatser. Marcus’ evangelium, hvars
äkthet B. anser tvifvelaktigare än de öfriga synoptiska
evangeliernas, förskrifver sig från en senare tid än
något af dem och röjer tydligare en tendentiös
behandling. Det fjärde evangeliet är ett själfständigt
verk, men uppstod icke i 1:a, utan i 2:a årh. En
granskning af dess plan öfvertygar genast om dess
dogmatiska och ideella karaktär. De historiska data
utgöra endast bakgrunden för de spekulativa idéer,
som det utvecklar. Sina åsikter om evangeliernas
ursprung och äkthet framställde B. i en mängd skrifter,
bland hvilka må nämnas hufvudskriften Kritische
untersuchungen über die kanonischen evangelien, ihr
verhältniss zu einander, ihren ursprung und charakter
(1847), Das Marcus-evangelium nach seinem ursprung
und charakter (1851) och Die johanneische frage
und ihre neuesten beantwortungen (1854).
B. gjorde sig äfven ett namn som författare till
en mängd dogmatiska afhandlingar, såsom Die
christliche lehre von der versöhnung o. s. v. (1838) och
Die christliche lehre von der dreieinigkeit und
menschwerdung Gottes (1841–43). – Också på det
kyrkohistoriska området frambragte B. betydande verk:
Die epochen der kirchlichen geschichtsschreibung
(1852), Das christenthum und die christliche kirche
der drei ersten jahrhunderte (1853; 3:e uppl. 1863),
en sammandragen framställning af författarens åsikter
om kyrkans uppkomst och första utveckling. Detta
arbete fortsattes sedermera under följande titlar:
Die christliche kirche vom anfang des 4:ten bis zum
ende des 6:ten jahrhunderts (1859; 2:a uppl. 1863),
Die christliche kirche des mittelalters (1861),
Kirchengeschichte des 19:ten jahrhunderts (1862) och
Kirchengeschichte der neuern zeit von der reformation
bis zur ende des 18. jahrhunderts (1863), hvilka
tre sistnämnda äro utgifna efter författarens död.
1864 utkommo B:s Vorlesungen über
neutestamentliche theologie och 1865–67 Vorlesungen über die
christliche dogmengeschichte. För sin ståndpunkt
redogjorde B. själf i ett sändebref An herrn dr. Karl
Hase (1855) och i Die Tübinger schule und ihre
stellung zur gegenwart (1859; 2:a uppl. 1860) samt
i "Kirchengeschichte des 19:ten jahrhunderts". Den
nya Tübingen-skolans organ var under åren 1842–57
"Theologische jahrbücher".
B. intager onekligen ett af de mest framstående
rummen i teologiens nyare historia. Naturligtvis
hafva hans åsikter blifvit ifrigt bekämpade. Också
ha senare forskningar visat, att de flesta af nya
testamentets skrifter ej härstamma från en så sen
tid, som B. påstod, och att splittringen i den äldsta
kyrkan var vida mindre, än han menade. Men å
andra sidan tyckes kritiken, efter B:s uppslag i
ämnet, hafva blifvit ense därom, att en
meningsskillnad verkligen rådde mellan de paulinska och
de judekristna elementen i den första kristna kyrkan
och att denna meningsskillnad röjer sig i nya
testamentets skrifter. Som ingen af B:s många lärjungar
visade sig mäktig att upptaga hans mantel, kan
sägas, att "nya Tübingen-skolan" sammanföll med
B. själf och dog med honom, fastän dess idéer icke
dött. I sammanhang härmed bör anmärkas, att på
senare tiden uppstått en nyaste Tübingen-skola, som
är stiftad af I. T. Beck och bekämpar B:s
kritisk-spekulativa riktning.
B., som var en man med omfattande lärdom och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
