Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 1123-1124 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beaulieu, Jean Pierre, baron, österrikisk general. - Beaulieu, Claude François, fransk publicist och historiker - Beaulieu, Marie Désiré Martin, fransk musiker - Beaumanoir. 1. Jean, sire de B., riddare. - Beaumanoir. 2. Philippe deRemi, sire de B., berömd fransk rättslärd. - Beaumarchais, Pierre Augustin Caron de, fransk lustspelsförfattare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sjuåriga kriget. Under franska revolutionskrigen förde
han befäl i Belgien och utmärkte sig vid flera
tillfällen, särskildt 1794 mot Jourdan. Ställd mot
Bonaparte i Italien 1796, förmådde han icke värja
sig mot dennes nya krigföringssätt och nedlade sitt
befäl, sedan han nödgats utrymma Lombardiet. Död
1819.
C. O. N.

Beaulieu [båliö], Claude François, fransk
publicist och historiker, f. 1754 i Riom, d. 1827 i
Marly, kom 1782 till Paris, där han sysslade med
politisk ekonomi, och blef vid revolutionens utbrott
journalist. Hans i moderat-monarkisk anda
redigerade "Nouvelles de Versailles", fortsatt under
titeln "Assemblée nationale", bragte honom i
beröring med de ledande moderate i
nationalförsamlingen, och han var en bland stiftarna af
feuillantklubben (1791). Mot den öfverhandtagande
tygellösheten uppträdde han skarpt i sin "Postillon de la
guerre" och blef därför fängslad samtidigt med
girondisterna (1793). Efter Robespierres död blef
han frigifven, men bekämpade alltjämt de styrande
och blef 1797 dömd till deportation, men lyckades
rädda sig. Sedermera anställd vid prefekturen i
dep. Oise, utgaf han flera historiska arbeten, af
hvilka Essays historiques sur les causes et les effets de
la revolution française (6 bd, 1801–03) är en viktig
källa för studiet af revolutionshistorien.
E. A–t.

Beaulieu [båliö], Marie Désiré Martin,
fransk musiker, f. 1791 i Paris, d. 1863 i Niort,
elev af Méhul, eröfrade första priset vid den af
Institutet utlysta täflan 1810, hvarefter han bosatte
sig i Niort. Han stiftade där 1835 det ännu
bestående centrala musiksällskapet Association
musicale de l’Ouest, som omfattar sex
departement och årligen ger en stor musikfest, med
omväxling af ort. Sålunda sattes B. i tillfälle att
utföra stora oratorieverk o. d., förr än man lyckats
få dem upp i Paris. Han testamenterade till det
nämnda sällskapet 100,000 fr. Äfven sällskapet för
klassisk musik i Paris är hans verk. B. komponerade
själf ett par operor, de "lyriska scenerna" Psyché
et Amour och Jeanne d’Arc, oratorier, mässor,
hymner, orkesterstycken, violinfantasier, körer, solosånger
m. m. samt författade musiklitterära verk, bl. a.
Du rhytme (1852). Han var korresp. ledamot af
Académie des beaux-arts.
(A. L.)

Beaumanoir [båman*ar]. 1. Jean, sire de
B., riddare från Bretagne, en värdig vapenbroder
till Bertrand du Guesclin. Han blef namnkunnig i
synnerhet genom sitt försvar af staden Josselin 1351,
då han jämte 29 fransmän utkämpade en strid mot
30 engelsmän ("de trettios kamp").

2. Philippe de Rémi, sire de B.,
berömd fransk rättslärd, tillhörande en familj från
Compiègne, f. omkr. 1250, d. 1296, var rådgifvare
åt Robert af Clermont, Ludvig den heliges sjätte
son, samt 1293–96 bailli af Senlis. Ryktbar blef
han som författare till det för den gammalfranska
rätten och 1200-talets franska kulturhistoria lika
värdefulla arbetet Coutumes de Beauvoisis, som skrefs
mellan 1280 och 1283. Det är bäst utgifvet af Salmon
(2 bd, 1899–1900). B. tillhörde den skola af franska
rättslärde, som bröt den medeltida feodalismen och
banade väg för den monarkiska centralisationen i
Frankrike. Hans Oeuvres poétiques ha utgifvits af
Suchier (2 bd, med lefnadsteckning, 1885).

Beaumarchais [båmar*ä], Pierre Augustin
Caron de, fransk lustspelsförfattare, f. 24 jan.
1732 i Paris, lärde sin faders handtverk, urmakeriet.
Vid 21 års ålder uppfann han en ny gånginrättning
i ur. Denna omständighet äfvensom hans ovanliga
musikaliska talang –
han var en mästare på
harpa – förskaffade
honom anställning såsom
kunglig urmakare och
såsom musiklärare för
Ludvig XV:s döttrar. B. var
icke sen att begagna sig
af denna framgång. Han
erhöll en krigskontrollörsyssla,
gifte sig rikt och
utbytte 1756 sitt
borgerliga namn (Caron) mot
de B., efter ett litet
länegods, som tillhörde hans



hustru. 1761 förvärfvade han adelskap i och med
köp af en hofsyssla. Genom kapitalisten
Paris-Duverney blef han invigd i affärslifvets mysterier,
och lyckliga spekulationer gjorde honom snart till
millionär. Hans bitande, gäckande kvickhet, hans
välbildade gestalt, hans säkra uppträdande och lediga
konversation hade redan från första stunden gjort
honom till ett lejon i de fina parisiska salongerna.
Men efter Paris-Duverneys död, 1770, vägrade dennes
arfvingar att till B. utbetala ett större
tillgodohafvande; han väckte då rättegång, som tillika ådrog
honom en ny, i hvilken han måste försvara sig mot
den anklagelsen att han velat muta domaren. B:s
många fiender bland aristokraterna gjorde stora
ansträngningar för att störta honom, och de jublade,
när uppkomlingen slutligen (1774) dömdes förlustig
sina medborgerliga rättigheter. Men han vädjade
till allmänna opinionen medelst fyra skrifter, Mémoires
(1774–75; ånyo utg. 1873), hvilka väckte
europeiskt uppseende både för den eldiga vältalighet,
hvarmed författaren gör sin egen sak till "det
förföljda tredje ståndets", och för den fina satir och
skarpsinniga bevisning, hvarmed han häntyder på
domarnas falhet och blottar rättskipningens usla
tillstånd i Frankrike. Denna skrift omintetgjorde den
verkan, som domen annars kanske medfört. B. blef
med ens populär, äfven utom sitt fosterland;
aristokratien upptog honom bland sig såsom en annan
Voltaire; prinsen af Conti beskyddade honom öppet.
Äfven konungen och drottningen omhuldade honom
och begagnade sig af hans tjänster såsom hemlig
agent i London och Wien. 1776 upphäfdes ändtligen
på högre befallning den vanhedrande dom, som två
år förut blifvit fälld öfver honom.

Vid 35 års ålder hade B. för första gången
uppträdt såsom dramatisk författare, men utan framgång;
hans tvenne skådespel Eugénie (1767; sv. öfv. 1787,
1791 och 1824) och Les deux amis, ou le négociant
de Lyon (1770; "De begge vännerne", 1795) äro
märkvärdigast därför att genom dem namnet "dram"
kom i bruk för moraliserande sensationsstycken. Men
en stormande förtjusning väckte B:s komedi Le
barbier de Séville, ou la précaution inutile (1775,
"Barberaren i Sevilla", öfv. 1785, 1796 och 1862),
hvilken ännu af kännare anses såsom det bästa
franska intrigstycke sedan Molières tid. Genom detta
mästerverk och ännu mer genom dess fortsättning,
La folle journée, ou le mariage de Figaro (1784,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>