Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Befäl - Befälahafvande amiral. - Befälhafvarebref. Se Kapten och Ångfartygsbefälhafvare - Befälsmöte - Befälstecken - Befäst läger - Befästning - Befästningskonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den, som innehar befälsrätt, är skyldig utöfva befälet,
men aflämnar det vid förfall, såsom bortovaro e. d.,
till sin närmaste man, hvilken såsom befälhafvare har
endast inskränkt befälsrätt. Befälsposterna inom
arméer beklädas vanligen på följande sätt. Högsta
befälet öfver en armé föres af en fältmarskalk eller
general; befälet öfver en armékår föres af en general,
en division (fördelning) af en generallöjtnant, en
brigad af en generalmajor, ett regemente af en
öfverste, en bataljon eller motsvarande af en
öfverstelöjtnant eller major, ett kompani eller motsvarande
af en kapten, mindre afdelningar af
subalternofficerare eller underofficerare, de minsta af korpraler. I
svenska armén äro fördelningscheferna vanligen
generalmajorer, brigadcheferna öfverstar och
regementscheferna i krig till stor del öfverstelöjtnanter.
C. O. N.
Befälsposterna inom svenska flottan beklädas
i allmänhet på följande sätt: högste befälhafvares af
flaggman (amiralsperson); eskaderchefs af flaggman
eller kommendör; flaggkaptens och afdelningschefs af
kommendör eller kommendörkapten; chefs å 1:a kl.
fartyg (chefsfartyg, 1:a och 2:a kl. pansarbåtar,
kryssare, korvetter) af kommendörkapten; 1:e
flaggadjutants, chefs å 2:a kl. fartyg (torpedkryssare,
jagare, kanonbåtar, 3:e kl. pansarbåtar, 1:a kl.
torpedbåtar m. fl.) och sekonds af kapten; chefs å
3:e kl. fartyg (2:a kl. torpedbåtar, verkstadsfartyg
m. fl.) af löjtnant eller underlöjtnant; samt chefs
å 4:e kl. fartyg (ångkranpråmar m. fl.) af
underofficer. Af divisions sammansättning beror, ur hvilken
tjänstegrad divisionschefen kommenderas.
H. W–l.
Befälhafvande amiral, sjöv., kallades intill 1866
högste befälhafvaren öfver flottans station i
Karlskrona; han var tillika
stationsbefälhafvare och öfverkommendant.
Stationsbefälhafvareämbetet upphörde 1874, då styrelsen vid flottans
stationer delades mellan en militärchef och en
varfschef, af hvilka den förre var chef för
stationens militärdepå och den senare för dess varf.
Samtidigt gjordes öfverkommendants-befattningen
oberoende af dessa ämbeten. 1884 återinfördes
stationsbefälhafvareämbetet, och 1899 återupplifvades
befattningen befälhafvande amiral i
Karlskrona. Denne är kommendant i Karlskrona fästning
och tillika, såvida icke annorlunda förordnats,
stationsbefälhafvare vid flottans station därstädes. Han
är ansvarig för att fästningen med därtill hörande
verk, byggnader och öfriga försvarsanstalter samt
förråd hålles i tidsenligt och fullgodt skick
äfvensom för att erforderliga förberedelser för en snabb
mobilisering af fästningen finnas vidtagna, samt
för att fästningen "blifver till det yttersta
bibehållen och försvarad". Jfr
Stationsbefälhafvare.
H. W–l.
Befälhafvarebref. Se Kapten och
Ångfartygsbefälhafvare.
Befälsmöte kallades den särskilda samling till
öfning för befälet, som sedan 18:e årh. egde rum
vid Sveriges icke ständigt sammandragna trupper.
Det hör numera öfverallt till det förflutna.
C. O. N.
Befälstecken, sjöv., utmärkelsetecken af
flaggduk, som föres å en masttopp eller å en vimpelstake
för att angifva ombordvarande befälhafvares
värdighet. Befälstecknen inom svenska flottan äro följande:
kunglig flagga (örlogsflaggan med riksvapnet i midten)
med kunglig vimpel öfver, å fartyg, på hvilket
konungen är ombord; chefens för
sjöförsvarsdepartementet flagga (örlogsflaggan med två hvita
kommandostafvar i kors i det rektangulära blå fältet); amirals,
viceamirals och konteramiralsflagga (örlogsflaggan
med respektive 3, 2 och 1 hvit stjärna i det
rektangulära blå fältet); örlogsstandert (kommendörs
befälstecken), en klufven standert, hvars öfre hälft utgöres
af unionstecknet och en blå tunga och hvars nedre
hälft är helt gul; örlogsvimpel (sjöofficers af lägre
grad än kommendör befälstecken), en blågul,
klufven l. bruten vimpel med unionstecknet "närmast
stången"; underofficersgaljadet, trekantigt, helt blått
tecken. Kunglig flagga med vimpel, som föres af
annan medlem af kungliga huset än konungen, är icke
befälstecken, ej heller äldste befälhafvares,
afdelningschefs och divisionschefs tecken. Befälstecknen
föras å stortoppen (å enmastadt fartyg å toppen och
å fartyg utan mast på vimpelstake eller, som det
heter, "på för ändamålet afsedd plats"), med
undantag af viceamiralsflagga, som å tremastadt fartyg
föres å förtoppen och å tvåmastadt fartyg å den
topp, som ej är stortopp, samt konteramiralsflagga,
som å tremastadt fartyg föres å krysstoppen och å
tvåmastadt fartyg å den topp, som ej är stortopp.
Befälstecken föres äfven i båt, när sådant erfordras
för tjänsten eller vid högtidligt tillfälle.
H. W–l.
Befäst läger, krigsv. Redan romarna befäste sina
läger med vall och graf, under det att de vandrande
folken omgåfvo sina med en vagnborg. Äfven i nyare
tid befästes i fiendens närhet slagna läger, och under
trettioåriga kriget spelade sådana befästa
(förskansade) läger ofta en viktig roll. Särskildt var Gustaf
Adolf en mästare i valet af plats för och anordnandet
af sådana läger, inom hvilka han sedan kunde trotsa
en vida öfverlägsen fiende (Stettin 1630, Schwedt
och Werben 1631, Mainz och Nürnberg 1632).
Exempel på ett befäst läger under senare tid är
turkarnas vid Plevna 1877. – När fästningarna
började förses med detacherade fort, kallades de
ofta, ehuru mindre egentligt, befästa läger eller
lägerfästningar. Jfr Befästningskonst, Fort
och Fästning.
L. W:son M.
Befästning, krigsv., kallas hvarje konstgjord
anordning, som afser att skydda den stridande mot
fiendens vapen, på samma gång som begagnandet af hans
egna icke förhindras. Se vidare
Befästningskonst och Fästning.
L. W:son M.
Befästningskonst, krigsv., kallas vetenskapen om
terrängens omdanande för stridsändamål på sådant
sätt, att verksamt skydd mot fiendens anfallsmedel
erhålles, utan att därför bruket af egna vapen
förhindras, men däremot å andra sidan allt skydd för
fienden betages och hinder för hans anfall beredes.
Rätt tillämpad efter strategiska och taktiska
fordringar, ger befästningskonsten åt en svagare styrka
ett sådant tillskott i försvarskraft, att denna styrka
med utsikt till framgång kan upptaga strid mot en
vida starkare. Befästningar kunna sålunda till en
viss grad ersätta lefvande stridskrafter. Ju längre
tid och ju bättre arbetsmedel, som kunna användas
för en befästnings utförande, desto starkare och
varaktigare bör den blifva, och med desto svagare styrka
bör den kunna försvaras. Anlägges befästningen redan
i fredstid å en strategiskt viktig punkt, kallas den
permanent l. ständig (fästning) och uppföres med
största omsorg af bästa och motståndskraftigaste
materialier. En befästning, som afser att ersätta en
felande permanent och sålunda uppföres i enlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
