Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Befästningskonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den tyska terrängen; Landsberg d. ä., som
föreslog en sammanhängande tenaljerad sköldvall framför
hela fronten samt en mängd donjoner för inre försvar;
Rimpler, som framlade en kombination af
bastionerad och tenalj-utstakning med reduit, mycket
kasematter m. m.; och Grindel d’Ach, som föreslog
tvenne tenaljerade system (se Tenalj). Dessa
tyske ingenjörers idéer vunno dock föga burskap.
Italienska och nederländska systemen voro fortfarande
de förhärskande, ända tills den franska skolan
tog ledningen. Redan i slutet af 16:e årh. hade
Errard de Bar le Duc infört en del förändringar i då
rådande åsikter och efter sina idéer byggt Verduns,
Sisterons och Laons befästningar samt Amiens’
citadell; men franska skolans grundläggare var Pagan
(1604–65), som sökte förena italienska profilen med
nederländska planen samt i öfrigt införde åtskilliga
förbättringar, såsom mot försvarslinjen vinkelräta
flanker, trubbvinkliga bastioner m. m. Pagan, hvars
idéer delvis upptogos af Wärnschiöldh (Malmö 1671),
beredde väg för Vauban (1633–1707), som
visserligen fasthöll vid bastionssystemet, men framför allt
lämpade sina konstruktioner efter terrängen på
platsen, hvilket gjorde hans planer mycket irreguljära och
olika hvarandra; hans tre s. k. systemer hopställdes
af hans anhängare först efter hans död. I
Tyskland voro Vaubans samtida af föga betydelse, och
ej ens den i sachsisk tjänst varande holländaren
Landsberg d. y. (1670–1746) förmådde drifva
igenom sitt tenaljsystem, utan utländska byggmästare
utförde utländska idéer, ända tills man genom Fredrik
den stores inverkan i äldre preussiska
systemet sökte undandraga sig det franska
inflytandet. Det nederländska systemet kämpade äfven för
sin tillvaro, men under Ludvig XIV:s krig visade
det sig ej längre kunna bestå profvet, hvarför
Coehoorn (1641–1704) sökte åstadkomma ett
försvarbarare system genom att väl täcka allt
murverk mot artillerielden, stärka flankeringen och
för angriparen hopa hinder på hinder; hans idéer
tillämpades delvis vid Breda, Bergen op Zoom,
Nijmegen och Groningen. Vaubans samtida i Sverige
voro Dahlbergh (1625–1703) och Stuart (d.
1705), af hvilka särskildt den förre sökte gå sin
egen väg, hvarvid han alltid rättade sig efter
terrängens fordringar; han lade för öfrigt stor vikt
på rymliga bastioner, framspringande raveliner och
täckt försvar samt var i afseende å konstruktionen af
sina sjöfästningar (Kungsholmen, Drottningskär,
Hvalfisken m. fl.) långt framom sin tid. Det var
dock Vaubans och hans efterföljares idéer, som
företrädesvis hyllades, och i Frankrike fullkomnades
hans 1:a system af Cormontaigne (1696–1752) och
sedan af Mézières-skolan, som stiftats för att
åstadkomma enhet i ingenjörernas arbeten och från
hvilken sådana män utgingo som Chasseloup, Carnot,
Haxo m. fl. Visserligen uppträdde tvenne fransmän,
Montalembert (1713-1800) och Carnot
(1753–1823), mot bastionssystemet, men hvarken
den förres kasematterade tenalj- och
polygonalutstakningar eller den senares hufvudsakligen på
möjligheten af ett aktivt försvar sig stödande åsikter
vunno burskap i Frankrike, ehuru de utöfvade ett
nyttigt inflytande på de efter 1815 sig utvecklande
nypreussiska och österrikiska
befästningsskolorna, i hvilka den åsikten började
göra sig gällande, att en fästnings styrka ej bestod
uti med mycket besvär utfunderade och invecklade
konstruktioner och småaktiga anordningar, utan
fastmer i enkla, men ändamålsenligt använda former,
som lämpade sig väl efter terrängen och i öfrigt
medgåfvo försvararen att utveckla hela sin kraft. Så
uppkommo de moderna fästningarna enligt
kaponiersystemet (se d. o.) med enceinte och
detacherade fort, och flere sådana utfördes nu särskildt
inom Tyskland (Koblenz, Köln, Ulm, Germersheim,
Ingolstadt, Rastatt m. fl.). I Sverige hade
under 1700-talet Dahlberghs traditioner bevarats, och
det af Ehrensvärd byggda Sveaborg utmärkte
sig genom storartade kasemattanläggningar samt ett
starkt inre försvar; men omsider uppträdde
Ståhlsvärd (1724–56) med en del nya idéer särskildt
i afseende å grafbestrykning, förbindelser och
kasematteradt slutvärn, von Röök (1725–94), som i
mycket förbättrade Vaubans 1:a system, och
Virgin (1705–83), som framlade en mängd om mycken
originalitet och stor idérikedom vittnande förslag, som
bl. a. utmärkte sig för ett starkt inre försvar; han
höll sig dock i allmänhet till bastionsformen, och
först i början af 1800-talet började nyare åsikter
vinna insteg i Sverige. I Frankrike höll man sig
längst kvar vid det gamla. Visserligen hade
Bousmard (1768–1807) och Chasseloup (1754
–1833) försökt medla mellan de motsatta åsikterna,
Montalembert-Carnot och Vauban-Cormontaigne, men
detta hade lika liten framgång som Haxos (1774
–1837) och Choumaras (1787–1870) senare
framlagda reformförslag. Mézières-skolan, som nu
flyttats till Metz, var fortfarande allenahärskande,
och såsom typ för dess åsikter uppställdes 1822 den
bastionsutstakning, som är känd under namnet
place-idéale. Efter 1830 började emellertid flera större
fortfästningar (Belfort, Besançon, Grenoble, Soissons,
Lyon, Paris m. fl.) anläggas i Frankrike. Alla
under denna period byggda fästningar voro dock ej
tillräckligt motståndskraftiga mot det räfflade
artilleriet; och när detta infördes, visade sig att murverket
var för mycket blottadt, hufvudvallen illa defilerad
och i brist på bombfria rum och traverser samt det
fjärmare försvaret illa tillgodosedt. Man fann nu, att
det borde blifva framme vid fortlinjen, som
hufvudstriden därefter skulle komma att utkämpas, och att
enceinten eller kärnan sålunda måste blifva af
sekundär betydelse; men då man ännu ej hade någon
erfarenhet om det nya, blef tiden före 1870–71 årens
krig en period af famlande och tvekan. Åtskilliga
fortfästningar, äfven kallade befästa läger l.
lägerfästningar, nybyggdes eller kompletterades dock
under denna tid, såsom vid Portsmouth, där en
originell forttyp användes, Antwerpen, Mainz,
Olmütz, Metz, Belfort och Langres. Erfarenheten från
fransk-tyska kriget tvingade till åtskilliga
förändringars vidtagande i fästningsanordningarna; man
måste mera än förr taga hänsyn till artilleriets större
skottvidd och träffsäkerhet samt kasteldens förödande
verkan, och som en följd häraf framflyttades
fortgördeln längre ut från enceinten, hvilken senare
ibland alldeles utelämnades, hvarjämte forten gjordes
mindre djupa, men i deras mellanrum, som
förstorades, lades annex- och mellan-batterier.
Ytterligare omgestaltningar, särskildt i afseende å
byggnadssätt och skydd mot kasteld, åstadkommos
sedermera genom införandet af brisansgranater, mot hvilka
man till en början stod tveksam i valet af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
