Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Befästningskonst - Befästningskonst - Beg. Se Bej. - Béga, biflod till Theiss - Bega, Cornelis Pietersz - Béga-kanalen. Se Ungern - Begarder (Begharder). Se Beginer. - Begarelli, Antonio, italiensk skulptör - Begas. 1. Karl B., tysk målare 1794--1854. - Begas. 2. Oskar B. tysk porträtt- och historiemålare 1828--1883.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skyddsmaterial, men slutligen fann sådant i betong, granitmur
och pansar. Material och konstruktion, planutstakning
och profilanordning, gruppering och utrustning, allt
måste blifva annorlunda mot förut, för att den nutida
fästningen skall kunna motstå de kraftiga
anfallsmedel, som nu stå till buds, och i alla länder har den
polygonala tracén fastslagits såsom den lämpligaste
befästningsformen. De mest framstående målsmännen
för utvecklingen af den permanenta befästningskonsten
under senaste tid hafva varit von Brunner, von
Sauer, Scheibert, von Schumann, Welitschko, Meijer,
Deguise, Hennebert, von Leithner, Tilschkert m. fl.,
men framför allt belgiern Brialmont, enligt hvars
förslag Antwerpens nya samt Meuselinjens och
Bukarests fästningsverk utförts. Se vidare Fästning.
Fältbefästningskonsten utvecklades ej
så systematiskt som konsten att uppföra permanenta
befästningar, men sökte dock, äfven den, att hålla
jämna steg med krigskonsten. Från de österländska
folkens vagnborgar (se d. o.) och de germanska och
galliska stammarnas hopade stenblock, träbefästningar
och törnhäckar samt slutligen enkla jordskydd blefvo
jordbefästningarna hos romarna alltmer fulländade
och användes i stor utsträckning vid deras befästa
läger (se d. o.), vid hvilka af manskapet burna
palissadpålar äfven fingo en riklig användning. Under
kejsartiden råkade fältbefästningskonsten emellertid
i förfall, och under medeltiden förekommo
fältbefästningar ganska sällan, utom i de länder, där fotfolkets
antal i hären var öfvervägande; i Sverige, där
detta vanligen var händelsen, anordnades sålunda
ofta förhuggningar, s. k. bråtar, bakom hvilka
försvararna sökte hindra fiendens vidare
framträngande. Under nyare tiden var det eldvapnens
införande och utveckling, som åter läto
jordbefästningarna, vall och graf, komma till heders, och
förskansade läger började ånyo anordnas, hvarjämte
jordbefästningar användes för hela landsträckors
afspärrande; men småningom öfvergåfvos de långa
sammanhängande linjerna, och enstaka fältverk af
en mängd olika former, öppna eller slutna, började
anläggas. Mellanrummen mellan dem utfylldes dock
ofta med stormhinder (se d. o.). Med den
snabbare krigföringen blefvo fältbefästningarna mera
offensiva och fingo ofta rollen af stödpunkter för
striden. Förskansade läger anordnades ej längre, men
i stället började terrängföremål och bebyggda orter
inredas till försvar i jämbredd med jordverken. Så
uppkommo slagfältsbefästningar. I senare tid har
fältbefästningskonsten inträdt i ett nytt skede genom
krafvet på ett hastigt uppförande af befästningarna.
Dessa måste därför göras enklare och kunna utföras
med af soldaterna själfva burna verktyg samt göras
så litet i ögonen fallande som möjligt.
Terrängföremåls inredande till försvar och stormhinders
användande äro viktiga delar af den moderna
fältbefästningskonsten. Se Fältbefästning.
Konsten att uppföra provisoriska
befästningar har, i synnerhet under senare tid, utvecklats
hand i hand med de båda nu nämndas, hvarvid än
de permanenta befästningarnas, än fältbefästningarnas
karaktärer haft öfvervägande inflytande. Se vidare
Provisorisk befästning.
L. W:son M.
Beg [bej], turk., befälhafvare, ståthållare. Se Bej.
Béga [bega], biflod till Theiss, genomflyter
ungerska Temesvár-banatet.
Bega, Cornelis Pietersz., holländsk
genremålare, dotterson till den bekante målaren Cornelis
Cornelisz. van Haarlem, f. i Haarlem 1620, d.
där 1664, påverkades starkt af sin lärare, Adr. van
Ostade, dock utan att så starkt karrikera sina
bondfigurer, men också utan att uppnå honom i det fina,
harmoniska ljusdunklet. Bäst i detta senare hänseende
är hans Bondkonsert (i Amsterdams riksmuseum).
Daterade arbeten af honom tillhöra dels hans yngre
tid, såsom hans brokiga Bondfrieri (1650, i Haag),
dels hans allra sista tid, såsom Lutspelerska (1662,
i Berlin), Bondkrog (s. å., i Schwerin), Musiklektion
(1663, i Nationalmuseum i Stockholm). Han reste
1653 i Tyskland och besökte förmodligen äfven
Italien, att döma af några hans taflor med italienska
motiv, som göra intryck af att vara utförda efter
naturen.
C. R. N. (O. G–g.)
Béga-kanalen. Se Ungern.
Begarder (Begharder). Se Beginer.
Begarelli, Antonio, italiensk skulptör, f.
1498(?) i Modena, d. där 1565, var en efterföljare
af Mazzoni, som under ungrenässansen med sina skarpt
realistiska, naturligt målade lergrupper grundade en
konstart, som blef en erkänd egendomlighet för
Modena. Det, som lyfte B. öfver föregångaren, var
hufvudsakligen inverkan från hans samtida Correggio,
liksom han i alla sina skapelser visar en rent målerisk
uppfattning, både däri att hans grupper äro
komponerade för bestämda nischer och för en bestämd
synpunkt och äfven däri att hans draperier ej äro
plastiska, utan fladdrande. För öfrigt voro hans
figurer hvarken brända i ugn eller naturalistiskt
målade, utan hade, såsom Vasari säger, blott
marmorfärg, d. v. s. voro hvitmenade, alldeles såsom de
ännu äro. Det gripande hos B. är hans förmåga att
återgifva sorg och smärta på ett lifligt, lidelsefullt
sätt och ändå bevara det skönhetssinne, som är för
honom egendomligt och som naivast framträder i
figurernas hufvud. Däremot är formgifningen i öfrigt
svag. En hel följd af omfattande arbeten af honom
finnes i behåll. Den af hans grupper, som mest
påminner om Mazzoni, är Den döde Frälsaren, begråten
af de sina (i kyrkan S. Maria Pomposa, Modena).
Hans stora hufvudarbete är Korsnedtagningen (i S.
Francesco), som består af 13 figurer i kroppsstorlek;
den vanmäktiga Maria och tre kvinnor, som hålla
henne, bilda den berömda detaljgruppen. Vasari
berättar, att Michelangelo var så hänförd af B:s
skapelser, att han en gång utropade: ’Ve de
antika statyerna, om denna lera kunde blifva
marmor!"
C. R. N. (O. G–g.)
Begas. 1. Karl B., tysk målare, f. 1794 i
Heinsberg (Rhenprovinsen), d. 1854 i Berlin såsom
professor vid kungl. akademien, studerade i Paris
för Gros och i Rom, där han slöt sig till den
prerafaelitiska riktningen, men öfvergick sedan till
romantiken. Hans Loreley har blifvit nästan lika
mycket berömd som Heines poetiska behandling af
samma saga. Bland Karl B:s många religiösa
målningar nämna vi här endast Den helige andes
utgjutande (i Berlins domkyrka), Kristi dop (i
Potsdams garnisonskyrka) samt Tobias och ängeln (Berlin,
nationalgalleriet, där han är representerad äfven af
porträtt m. m.).
2. Oskar B., den föregåendes son, tysk porträtt-
och historiemålare, f. 1828 i Berlin, d. därstädes
1883, målade äfven stämningsfulla jaktstycken,
italienska genrebilder m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
