Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl Mikael B., en af Sveriges ypperste, mest originelle skalder. - Bellmansmusiken - Bellmansfigurerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
när döden träffar honom 12 febr. 1795, kommer den
säkert som befriare. Hvad hans produktion angår
synes den visserligen mindre rik de första åren efter
giftermålet, men någon egentlig afmattning spåras
knappast. Särskildt verksam blir han som
tillfällighetsdiktare, som fest- och kalaspoet i de familjer,
där han omhuldas, eller som supplikförfattare hos
de förnäme. Han sjunger i Augusti-orden och Par
Bricole, vid födelse- och namnsdagar, vid bålen och
bordet. Han inspireras af händelserna åren 1788
–90 till en hel del patriotiska och rojalistiska
poem samt krigskväden.
Som dramatisk diktare hade B. 1766 skrifvit
Det lyckliga skeppsbrottet, en förtjusande rokokopjäs.
Under åren 1773–76 var han sysselsatt med operan
Fiskrarne, som aldrig fullbordades. Men först nu,
1787–90, skapar han divertissementen Kersö
värdshus, Den 17 juli och Kaffehuset, hvilka 1794 ökas
med en sannolikt före Gustaf III:s mord börjad
bagatell, Mantalsskrifningen. Af Fredmans epistlar
tillkommo ungefär 17 åren 1773–76 och åtminstone
lika många efter 1777, bland dem 6 under tiden
närmast före 1790. Det enda, som röjer åldern,
är en svag fläkt af resignation, ett mildare, kyligare
höstlynne. Charon tutar i luren, Fredman följer
hans maning och bjuder farväl åt lifvet, Ulla står
"sista gången brud". Det är vackert och
stämningsfullt, när man låter skaldens af så många mer
eller mindre apokryfiska anekdoter smyckade saga
sluta med en scen, under hvilken han sjunger till
lutan, döende, som han lefde, i sång. Hans bild har
förevigats af målarna P. Krafft d. ä., Elias Martin
och Hilleström samt af skulptören Sergel (medaljong;
jfr äfven den tecknade bilden sp. 1286).
Bellmansmusiken spelar vid bedömandet
af skaldens verk en roll, större än musiken hos någon
svensk, någon europeisk diktare. Utan att förfäkta den
gamla satsen, att B. icke kan njutas, än mindre förstås,
om han ej sjunges, måste man erkänna, att intrycket
af versens dramatiska lif och innehållets poetiska
skönhet vida stegras af melodien. Och ändå torde
B. knappast ha uppfunnit den musik, som bär hans
namn. Om vi studera E. Drakes anmärkningar till
melodierna i "Musiken till C. M. Bellmans sånger"
(ny uppl. 1881), J. Bagges "Bellmaniana" (Samlaren
1881), J. Flodmarks "Bellmansmelodiernas
ursprung" (1882) och A. Lindgrens
"Bellmansmusiken" (Samlaren 1895), finna vi icke många af
Fredmans 82 epistlar, hvilkas musikaliska källa är
obekant. Det är tidens hela repertoar, som skalden
med fulla händer öst ur, både dess profana och
religiösa, franska, på Bollhuset spelade operetter,
rokokodanser, marscher och valthornsstycken,
pantomimer, polskor och folkvisor. Det är kammar- och
symfonimusik, koraler och andaktskväden, engelska,
tyska, franska, italienska och äfven svenska
tonsättare, Händel, Gluck, Haydn, Kraus, Favart, Duni,
Rousseau, Monsigny, Berton, Grétry, Pergolese,
Vogler, Uttini, Zellbel och Wikmanson m. fl.
Bellmansdikten blir äfven i detta fall ett museum, icke
minst intressant för kulturhistorien. Att upptäcka
den ursprungliga melodien till B:s lån är dock svårt,
stundom omöjligt. Dels voro de af honom använda
kompositionerna ofta i sin tur efterbildningar, dels
har han genom en ringa, men fyndig omarbetning
blandat bort korten. Hvad särskildt angår de
religiösa mönstren hände det, att psalmer (ur franska
andaktsböcker) sjöngos på melodier till profana
kupletter och kärleksvisor. Om B. sålunda icke var
komponist i ordets egentliga bemärkelse, förstod han
dock att göra alla dessa lån till sina. De blefvo, i
den dräkt han gaf dem, hans egendom, och de stå,
arrangerade af honom, nästan alltid öfver originalet.
Hans ord och toner äro så oskiljaktigt förenade,
som om de framsprungit ur en och samma skapelseakt.
Hans minne gömde i detta som i andra fall en
outtömlig grufva af melodier, hvilkas historia han icke
kände, men hvilka föresväfvade honom, när han
diktade. Orden föddes med musiken, de sjöngos fram,
och fyllde ej versen melodien, ersattes bristen med
ritorneller och mellanspel, hvilka så skickligt
infogades, att de icke blefvo tekniska luckor, utan
prydnader. Härtill kom hans originella förmåga att
genom ofta upprepade härmningar af alla den tiden
brukliga instrument i kompositionen ingjuta en serie
musikaliska klangfärger. "När han på detta sätt
hyfsat hvad han lånat från kruseduller", säger Bögh,
"lagt text under mellanspelet, bortskurit
repetitioner, lappat på de haltande rytmerna genom att här
dela 1/8-dels not och där slå två tillsammans, brutit
af de långa linjerna och försett dem med en dubbel
sats rim o. s. v., torde ingen kunna neka, att det
verkligen blifvit en bellmansk melodi".
Och ändå tvekar man, huruvida B. kunnat
uppteckna sin musik. Äfven om detta varit fallet, bära
de noter, man på osäker grund velat tillskrifva
honom, vittne om dilettantens penna, hur klara
och vackra de äro. Han var äfven som musiker
natursångare. Episteln sjöngs och diktades i en
stormande glädjes hvirfvel. Det första utkastet blef
måhända en yster och vårdslös improvisation.
Men detta utkast var endast stommen till en
med konst utförd byggnad, där rim, vers och
strofbildning erhöllo en både invecklad och genomarbetad
form. Resultatet af Bellmansforskningens upptäckter,
hvilka säkerligen komma att ökas, blir sålunda, att
skalden icke var melodiuppfinnare, utan tonsättare.
Ett annat fält, där samma forskning gjort
landvinningar, särskildt, med A. Björkman, J. Flodmark
och B. Schöldström, är Bellmansfigurernas historia.
Bellmansfigurerna omfatta
Bellmansdiktens ur lifvet gripna människor. Det är skaldens
egen ställföreträdare, Johan Fredman, son af den
1737 aflidne urmakaren Anders Fredman, själf
ålderman i skrået 1742 och 1745 hofurmakare, gift med
en 12 år äldre lärftskrämaränka, som gjorde honom
olycklig, sedan alltmer förfallen, ruinerad till kropp
och själ och 1767 död i elände. Vid sidan af
denne urmakare "utan ur, verkstad och förlag",
Bellmans Bacchus, står hans Venus, Ulla Vinblad,
som egentligen hette Maria Kristina Kiellström.
Född 1744 på "Blå kanin", där fadern, f. d.
artillerist, hade utskänkning, blef hon krognymf, på
1760-talet en af demimondens prinsessor, ofta i
konflikt med sedlighetspolisen, därefter piga hos en
kramhandlande, slutligen 1772 gift med
sjötullsbesökaren Erik Nordström, hvars far,
trädgårdsmästaren, bodde i B:s fädernegård och hvilken själf är
bekant från epistlarna. Änka 1781, återvände Maria
Kristina från Norrköping, där paret varit bosatt, till
Stockholm, gifte om sig 1786 med den 11 år yngre
hallrättsbetjänten Lindståhl, hade oloflig
utskänkning och förde, jämte ett par andra vestaler, en
mindre hederlig vandel. I ständig fejd både med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
